I dagens nummer av Länstidningen har jag skrivit en kort recension av Jan Malmborgs nyutkomna och utmärkta bok om Olle Adolphson. Här följer en lite längre betraktelse om boken och skalden.
Personligen har jag sedan mitten av 1960-talet varit starkt berörd och intresserad av hans viskonst. Flera gånger har jag sett honom framträda ”live” och så gott jag har kunnat har jag försökt följa hans karriär och utveckling.
Då – i mitten av 1960-talet – var det protestsången Gustaf Lindströms visa och den burleska skrönan Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken som gjorde bestående intryck på en femtonåring. Där fanns också oförglömliga visor som Mitt eget land, Det gåtfulla folket och Okända djur.
Det hände flera gånger att vi satt där uppe på torpet Nickebo i Krångede och pokulerade och sjöng Olle Adolphson. Vi – det var Mats Andersson, Jan Gissler och jag.
Mats hade inga problem med att få fram Gustaf Lindström ur dragspelet och jag försökte sjunga texten så gott det gick. Det var visserligen Jan som var sångaren i sällskapet, men det var jag som kunde just den texten utantill.
***
Då inställer sig frågan – varför sitter vi i ett litet torp i ett skogsbryn i östra Jämtland och sjunger om rivningen av Stockholms innerstad? Ingen av oss hade någonsin satt sin fot i huvudstaden, men det var om den som åtminstone jag ville sjunga.
En förklaring så här långt efteråt är att Olle Adolphson beskrev förändringar med en humor som var både drastisk, träffande och kritisk. Det var en protestvisa med gott humör om ett byggprojekt som skulle stöpa om Stockholms stad på ett sätt som smärtade många och gladde andra.
Jag tror att vi där uppe på torpet i Nickebo kände av samma typ av omdaningar, fast på den norrländska landsbygden. Den samhällsbildning som hette Trångbo och som låg nere i dalen var utsatt för ett liknande tryck. Ett samhälle och en barndom var på väg att lösas upp inför våra ögon och den processen hade pågått länge. Rivningarna och omflyttningarna ägde rum samtidigt som jobben försvann.
För min personliga del hade jag också en annan rubbning för ögonen. I min mors barndomsland i Tärna i Västerbottens fjällvärld rev de husen, kalhögg skogen och dämde upp sjöarna så att människorna tvingades flytta. Smärtan var mycket stor när ett helt landskap döptes om till oigenkännlighet.
Livet lättade något när vi kunde sjunga om Gustaf Lindström på Lilla Skinnarviksgränd där uppe på Söder i Stockholm. Det var visserligen ingen mardröm i glas och betong som skulle hemsöka lands- och fjällbygderna, men avfolkningen var ett faktum.
***
När jag själv flyttade till Stockholm 1969 hade grävskoporna ännu inte ätit färdigt i de gamla berömda Klarakvarteren. Och utanför vår dörr på Strandbergsgatan på Kungsholmen var det också rörigt – Essingeleden höll på att byggas precis där jag bodde tillsammans med två andra före detta Krångedebor, Jarl-Inge Stormo och Siv Höglund.
Året efter flyttade jag och min blivande hustru Elisabet in i en andrahandslägenhet i Hjorthagen – granne med Krångedevägen och Jämtlandsgatan. Man kunde tro att hela Norrland hade flyttat till Stockholm! För säkerhets skull flyttade vi året efter in i en rivningslägenhet på Skånegatan 68 på Söder med rinnande kallt vatten och en hyra på 96 kronor i månaden.
Inte långt därifrån, i ett av kulturhusen uppe i Vita berget, bodde Olle Adolphson under några år. Det hände att jag gick där och spanade, men jag lyckades aldrig få en skymt av honom. Däremot snappade jag upp att han under en söndag eftermiddag skulle framträda i Farsta gymnasium i samband med en lokalpolitisk stadsplanedebatt.
Sagt och gjort! Jag och Elisabet åkte dit och uthärdade en tre timmar lång och urtrist diskussion innan han äntligen kom släntrande nedför sidogången i aulan, iförd hatt, en lång lodenrock i brunt och ett gitarrfodral. Så brände han av Gustaf Lindström och ytterligare några låtar innan han försvann.
Nu hade vi i alla fall sett legenden livs levande till priset av en i övrigt förstörd söndagseftermiddag.
***
Detta inträffade under de åren man som student levde med ideal som att avstå från moderniteter som teveapparater. Men så plötsligt fick jag se i tidningen att det skulle bli ett program med Olle Adolphson. Nu fick idealismen vänta och jag sökte under stor brådska upp en begagnad tevehandlare i hörnet Östgötagatan/Ringvägen. Där fanns det gott om apparater. Entusiastiskt förklarade jag att jag var ute efter en begagnad teve. Han tittade sig modstulet omkring och förklarade med en suck:
– Ja, det finns gott om dom, men det är ingen jävel som går.
Det var ett chockartat och dystert besked när jag var ute i ett synnerligen brådskande ärende. Jag knatade vidare och lyckades till sist få tag i en billig liten apparat med flimrande bilder ungefär som i tevens barndom. Men där någonstans i det svartvita töcknet kunde jag skymta och framför allt höra min idol.
***
Nästa gång jag ”mötte” Olle Adolphson på riktigt var vid en föreställning på krogen Tegnér år 1973.
Det var en högtidsstund, framför allt med tanke på att jag och Elisabet väntade vårt första barn och vi hade flyttat till Skogås, en av Stockholms nya förorter.
Olle Adolphsons första LP-skiva, En stol på Tegnér, var sedan länge en klassiker. Den hade spelats in vid en live-inspelning redan 1962 och själv hade jag köpt skivan den 23 november 1966. Denna kväll på Tegnér var repertoaren annorlunda – mycket hade hunnit hända under de dryga tio år som hade gått efter den succébetonade föreställningen från en stol på restaurang Tegnér. 1969 hade han till exempel gett ut LP-skivan Låtar i stan, även den en klassisk inspelning med en rad för mig oförglömliga låtar.
***
Jag har aldrig träffat Olle Adolphson eller vågat närma mig honom, men det var väldigt nära en gång på en stor parkeringsplats i samband med ytterligare ett arrangemang i Farsta. Jag minns inte vad det handlade om, men jag behövde i alla fall inte sitta av en lång stadsplanedebatt innan han dök upp. Själva framträdandet har jag inget minne av, han rev väl av sina visor och försvann, liksom även jag, eftersom jag hade åkt dit enbart för att lyssna på honom.
När jag kom ut fick jag plötsligt se honom bland alla bilarna. Han såg väldigt ensam och desorienterad ut där vi stod och glodde på varandra. Ingen annan människa fanns i närheten. Antagligen tyckte jag synd om honom, så jag greps av en ömhetsimpuls att be honom följa med hem till Skogås. Jag hoppades kanske kunna bjuda honom på lite av den förortsanda som tonar fram i visor som Siv och Gunne, Vem och Vals på Sergels torg. Skogås ligger ju nästgårds till Farsta. Men mitt mod svek och han blev objuden trots att han såg ut som att han skulle ha tackat ja. Fortfarande funderar jag ibland rent kontrafaktiskt på hur det skulle ha avlöpt om jag hade kommit dragande med trubaduren hem till Elisabet och vårt nyfödda barn.
***
Det skulle dröja ytterligare ett antal år tills jag såg honom uppträda nästa gång. Vi bodde då i Hammarstrand och det var lyrikvecka i Sollefteå. Året måste ha varit 1981.
Det blev en sällsam upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Lokalen var fullsatt, förväntningarna var höga och det var trångt och varmt.
Olle Adolphson var på sitt vresiga humör denna dag och inledde sitt framträdande med att skälla ut, eller åtminstone läxa upp, arrangörerna. Han tyckte att programmet byggde för mycket på flum och improvisation. Som den perfektionist han var ville han att allt skulle vara väl förberett och planerat. Därefter ställde han ifrån sig gitarren och det gick en susning genom publiken. Var det en protest? Nej, han började recitera, helt utan ackompanjemang, Calle Schewens vals av Evert Taube. Det var knäpp tyst i lokalen. Den välkända visan fick en helt annan lyster när den framfördes som en dikt. I allsångs- och andra sammanhang är det lätt till att det blir lite väl mycket tjofaderittan och schvung när Calle Schewen sjungs, men Olle Adolphson tog verkligen fram lyrikern Evert Taube. Det var en fin och mycket märklig upplevelse som gick hem hos publiken. Det som i förstone såg ut som en improviserad protest var i själva verket noggrant förberett och välplanerat.
***
Så en dag i mars 2004 kom beskedet om hans bortgång. Jag skrev några rader i LT i en krönika som i övrigt handlade om en lokal debatt om barn som kommit i kläm:
”En dag som denna undrar jag vad Olle Adolphson skulle ha tänkt och känt och kanske skaldat apropå barnen och sjukvårdsbyråkratin. Trubbel, kanske. Han dog i onsdags, 69 år gammal men med ett barns oförställda nyfikenhet, observationslusta och upptäckarglädje i sina visor. I texterna återkom han då och då till barns glädje och fabuleringskonst, men också till deras utsatthet, som vi visan Vem från sent 1960-tal: Här står ett barn som har skrikit en kvart. Om ingen lyssnade då, vem lyssnar till barnen år 2004?”
Nu förknippas Olle Adolphson i första hand inte med protestsånger. Dock var han en sådan; inte bullrig och plakatmässig, utan välkammad, ironisk och underfundig. Inte bara barn (Fablernas värld!) och stadsskövlingar intresserade honom, han engagerade sig i Vietnamkriget, gruvstrejken i Kiruna, militärkuppen i Chile och situationen inom kriminalvården.
Samtidigt skrev han naturlyrik och kärleksvisor, tonsatte dikter och komponerade teater- och filmmusik.
Hans litterära miljöer var i första hand Stockholm, skärgården och Österlen. Han var ingen Jämtlands- eller Norrlandsdiktare, men det finns ett gammalt gulnat tidningsklipp som visar hur han och Tor Bergner (Broder Tor) stiger av tåget i Röjan för vidare befordran till Härjedalens fjällvärld. Av Malmborgs bok framgår att Olle Adolphson och Tor Bergner gjorde flera turnéer i Norge i Föreningen Nordens regi.
***
Kunskapen om honom som person och bakgrunden till hans enorma vis-skatt har dock varit knapphändig och begränsad. Efter att nu ha läst boken Trubbel – berättelsen om Olle Adolphson, känns det som att jag vet allt om hans texter, musik, framgångar, tillkortakommanden och trassliga familjeförhållanden.
Inte minst det senare verkar ha gått som en tråd genom hela hans liv. Han framstår som en drummel i sina relationer, i princip en upprepning av pappa Edvin Adolphsons otrohets- och kärleksaffärer. Enligt författaren till biografin, Jan Malmborg, hade Olle ett kärleksfullt men frånvarande förhållande till sina barn. Malmborg lämnar inget åt slumpen när han vrider och vänder på Olle Adolphsons mångsidighet samtidigt som han knyter texter och musik till händelser i huvudpersonens liv.
Resultatet blir en mycket gedigen, intressant och tänkvärd bok. Malmborg har gått grundligt tillväga och intervjuat ett hundratal personer, inklusive Olle Adolphsons barn och före detta hustrur.
Givetvis hänvisar han då och då till de två akademiska avhandlingar som finns om hans texter och musik. Flera nu verksamma artister vittnar också om hans betydelse. De som bidrar är bland andra Plura Jonsson, Lisa Nilsson, Sofia Karlsson och Tomas Andersson Wij.
***
Med ett så omfångsrikt material som grund riskerar en biografi att bli mastig, men Blomberg har åstadkommit en 500-sidig bladvändare. Han hanterar uppgifterna med lätt hand och stor skicklighet. Hela den svenska artist- och kultureliten passerar revy: Monica Zetterlund, Lill Lindfors, Tage Danielsson, Hans Alfredsson och många, många andra, inte minst Sven-Bertil och Evert Taube.
Han gick som barn i huset hemma hos familjen Taube och Evert blev något av hans reservpappa.
Sven-Bertil har berättat en historia som belyser familjebanden och samtidigt något av den vresighet som ibland präglade Olle Adolphson. Det ringde på dörren hemma hos Taubes och Sven-Bertil öppnade.
– Är Evert hemma? Frågade Olle.
– Nej, det är han inte.
– Är Astri hemma då?
– Nej, inte hon heller, men jag är ju hemma.
– Det är inte dig jag vill tala med, sa Olle och gick sin väg.
En dag tog Olle mod till sig och visade Evert två av sina dikter. Evert Taube öppnade plånboken, tog fram en femma och gav den till Olle.
– Här är pengar till en taxi. Åk till Dagens Nyheter och visa dikterna för redaktör Barthel.
Dikterna blev antagna och Olle Adolphson hade gjort författardebut. Evert Taube upptäckte således tidigt hans talang. Och Adolphson upphörde aldrig att spela Taubes visor. Hans tre dubbelalbum med enbart sång och gitarrkomp tillhör också klassikerna.
***
Olle Adolphson föddes 1934 och avled knappt 70-årig år 2004. Som son till den framgångsrike skådespelaren Edvin Adolphson blev han känd redan som barn. Fadern och sonen hade länge en frostig relation, men enligt Malmborg blev den bättre mot slutet. Edvin tyckte inte att Olle skulle bli artist utan satsa på ett rejält yrke som skogvaktare.
– Då kan han gå omkring där i skogen och lalla sina visor.
Enligt Olle Adolphson hade pappa Edvin en något underlig uppfattning om vad skogvaktaryrket innebar.
Han följde således inte faderns råd, utan slog igenom på egen hand som vissångare i slutet av 1950-talet i samarbete med bland andra Beppe Wolgers och Lars Forsell. Under resten av 1900-talet framstår han som giganten inom svensk viskonst samtidigt som han förnyar genren, mot slutet av sitt liv som körmusiker. Han var också en begåvad bildkonstnär samt medverkade i en lång rad teve- och radioproduktioner.
En oförglömlig upplevelse var den minneskonsert som hölls i Berwaldhallen i Stockholm den 4 november 2018. Där medverkade Sven-Bertil Taube, Lill Lindfors, Gustav Sjökvists Kammarakör, Johan Norberg och flera andra.