I dag tog jag mig en skidtur uppåt Björnbitiberget långt inne i självaste Ryfjället, där björnarna håller till.

Jag tänkte att det inte är någon fara just nu. Björnarna brukar ju inte vakna förrän på Tiburtiusdagen den 14 april. Och dit är det ju hela fjorton dagar.

I maklig takt stretade jag på uppför den branta fjällsluttningen. Då fick jag plötsligt höra ett konstigt ljud. Det lät som ett brummande. Samtidigt var det lite snöglopp, så jag såg inte så långt framför mig. Men brummandet blev starkare och starkare och plötsligt stod jag framför en jättelik björnhona. När hon reste sig på bakbenen tänkte jag att nu är min sista stund kommen. Jag stod som förlamad av skräck.

Men konstigt och lyckligt nog gick hon inte till anfall med sina väldiga björnramar. I stället knäppte hon som ihop ramarna och rörde dem fram och tillbaka i små, nätta och dansliknande rörelser. Det såg precis ut som om hon ville berätta något viktigt för mig. Hon hade något att säga, men jag förstod inte riktigt vad. Inte heller kunde jag fråga, för det är inte så lätt att prata med en björn.

I stället började jag sakta hasa baklänges på skidorna. Efter några meter gjorde jag ett lappkast och susade iväg nerför branten. Det gick fort ska ni tro, men björnen följde som tur var inte efter.

Jag tog mig hem till stugan vid Boksjön och så fort jag kom innanför dörren förstod jag exakt vad björnen ville berätta! Där satt nämligen Elisabet och stickade på en tröja. Det var hennes handrörelser som björnen försökte härma. Hur kan det komma sig, undrar ni?

Jo, gammalt tillbaka, när samerna var ute på björnjakt och kom i kontakt med björnar, då trodde jägarna att björnen kunde veta vad kvinnorna hade för sig hemma i kåtan. En gång när Stor-Nila och hans bror Sjul var ute på jakt och kämpade med en björn, då klappade björnen först ihop framtassarna, gång på gång. Därefter strök björnen sig själv på kinden. När de kom hem efter jakten visade det sig att Nilas hustru hade lagat palt, för så klappar man degen fram och tillbaka. Sjuls hustru hade tillverkat tråd av senor och på den tiden använde man kinden. Allt detta visste björnen!

På samma sätt visste den björnhona jag mötte att Elisabet satt hemma och stickade en tröja till sitt barnbarn Molly. Åk hem till hustrun du! tänkte björnen. Hon trodde väl att jag var ute i onda avsikter och ville därför få mig att tänka på annat.

Hon blev säkert glad att jag lydde hennes råd. Av det kan man dra slutsatsen att björnar är minst lika rädda för människor som vi är för björnar.

Då undrar ni förstås hur det kommer sig att denna björn var ute redan den 1 april, hela14 dagar före Tiburtiusdagen. Ja, jag vet ju inte, men antagligen har det att göra med klimatförändringarna. Eller också var björnen rubbad av tidsomställningen. Det kan ju vi människor också bli. När tröjan blir klar och den passar på Molly, då kan det hända att vi gör oss en tur uppåt Björnbitiberget för att visa upp resultatet. Eller hur, Molly?