I förra årets Jämten (2019) skrev jag en lång artikel om det samiska landsmötet. Vad har egentligen hänt mellan åren 1918 och 2018? Här kommer hela texten, dock utan bilder tills vidare.
”Och här på stadens gator
en skara nu man ser
i brokigt sydda koltar
som tågande gå fram.”
Så skaldade Maria Ringdahl (1878–1951) från Mittådalen om de svenska samernas första landsmöte i Östersund/Staare 1918. Hennes vers kan användas som beskrivning samma vecka hundra år senare! Jubileumsveckan Staare 2018 satte sin prägel på Östersund på ett sätt som sällan har skådats. En lång rad organisationer svarade för hundratals arrangemang som sammantaget kunde liknas vid ett överdådigt smörgåsbord.
Men hur långt har samerna egentligen kommit i sin kamp, och finns det fler paralleller mellan 1918 och 2018 än Maria Ringdahls visa?
Kanske slogs tonen an redan första jubileumsdagen när Sigrid Stångberg, Tärnaby, höll föredrag om sin släkting, samepionjären Torkel Tomasson (1881–1940). Han var en av förgrundsgestalterna vid landsmötet 1918.
– Jag har engagerat mig i samepolitiken eftersom jag intresserar mig för exakt samma frågor som Torkel Tomasson arbetade för, berättade Sigrid Stångberg.
Samma frågor då som nu? Hennes kritiska inställning antyder att det egentligen inte har hänt så mycket under hundra år. Ett sådant resonemang måste utvecklas, men låt oss först återvända till 1918 för att se vilka förhållanden som rådde då.
~
Egentligen var tidpunkten för ett landsomfattande samiskt möte illa vald. Världskriget var inne på sitt femte år, livsmedelsbristen i Sverige var akut och grannlandet Finland plågades av inbördeskrig. Revolutionen i Ryssland skapade nervositet för liknande oroligheter i Sverige. Även landsmötet bemöttes med misstänksamhet: planerade samerna kanske ett uppror mot svenska staten? Vid den här tiden pågick samtidigt ett omfattande lobbyarbete för att inrätta ett statligt rasbiologiskt institut. I stor politisk enighet fattade riksdagen beslutet några år senare, den 13 maj 1921.
Det var i denna tidsanda som de svenska samerna bestämde sig för att samlas i Östersund. Det överhängande konkreta hotet var det förslag till förändringar i renbeteslagen som regeringen hade lagt fram och som samerna starkt reagerade emot. De ansåg att deras situation stegvis hade försämrats ända sedan den första renbeteslagen 1886. Nu stod de inför ytterligare begränsningar.
”Tag förresten med en duktig matsäck”, skrev mötesarrangören Vilhelmina-Åsele lappförening i sin inbjudan. För säkerhets skull påminde de också om resebrödkort för sex dagar. Det var ransoneringstider.
219 samer infann sig personligen: 131 från Jämtland och Härjedalen, 53 från Västerbottens län, 17 från Norrbotten och 18 från Norge. Ytterligare 13 personer var representerade genom fullmakt.
Skälet till att mötet hölls i Östersund var bland annat att den samepolitiska rörelsen var starkast i södra delen av Saepmie och att det var lättare att få ut budskapet från en större ort. Staare var sedan gammalt en samisk mötesplats och låg bra till kommunikationsmässigt.
~
Landsmötet kan ses som kulmen på organisationssträvanden som hade pågått sedan slutet av 1800-talet. De tongivande personerna utöver renskötaren Torkel Tomasson var Andreas Wilks (1884-1953), aktiv i Frälsningsarmén och ordförande i arrangörsföreningen Vilhelmina-Åsele lappförening, teologistuderande Gustav Park (1886–1968) och renskötaren Hans Magnus Nilsson (1876–1926).
Den senare hade nära kontakter med arbetarrörelsen. Det var tydligt att den samepolitiska mobiliseringen tog intryck av andra folkrörelsers frammarsch och organisering i början av 1900-talet.
I huvudsak angav männen tonen under mötet, men det är värt att notera att cirka 30 procent av deltagarna var kvinnor. I Sveriges riksdag pågick den politiska och parlamentariska slutstriden om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, men vid landsmötet i Östersund hade kvinnorna redan rösträtt.
”Rätt anmärkningsvärt var att det feminina elementet var så väl företrätt. Lappkvinnornas sociala intresse torde vara vaket nog”, konstaterar Jämtlands Tidning den 6 februari.
I styrelsen för den arrangerande föreningen ingick tre män och två kvinnor. En förklaring till kvinnornas aktivitet är det engagemang och arbete som Elsa Laula (1877–1931) stod för. Hon var en av förgrundsgestalterna redan när Lapparnes Centralförbund bildades 1904, och hon var drivande i Norge inför det allra första samiska landsmötet i Trondheim 1917. Hennes ande svävade även över 1918 års landsmöte i Östersund, men då kunde hon inte delta eftersom hon hade en nyfödd dotter. Däremot deltog en rad andra kvinnor, däribland Karin Stenberg (1884–1969), en annan pionjär inom den samiska föreningsrörelsen.
~
I inbjudan till landsmötet riktade arrangörerna en ”… en varm vädjan till pressen, särskilt den norrländska, att biträda med kännedom om de svenska lapparnas landsmöte i Östersund.”
När det gäller de jämtländska tidningarna kan man säga att arrangörerna blev bönhörda. Jämtlands-Posten (JP), Jämtlands Tidning (JT) och Östersunds-Posten (ÖP) hade dagligen utförliga referat, intervjuer och kommentarer. Samtidigt rådde viss förvirring om vad mötet egentligen skulle kallas. Samerna själva kallade det för landsmöte, men i JP var benämningen lappriksdagen, i JT lappmöte och i ÖP fjällfolkets ting.
Rapporteringen från mötet är i huvudsak positiv och uppskattande, men här finns även kritiska kommentarer och ett farbroderligt von oben-perspektiv som andas förundran över att samerna klarar av att genomföra mötet på ett professionellt sätt.
Den 6 februari 1918 skriver ÖP: ”Under debatten hade man rikligt tillfälle att konstatera med vilken förbluffande säkerhet och formell skicklighet ett flertal av lapparna uttryckte sig, ja ett par stycken vore verkligen vältalare och lade sina ord med en talang som vana riksdagsdebattörer. Ett flertal intelligenta vackra kvinnor deltogo i debatten och satte färg och liv i densamma”.
Jämtlands Tidning konstaterar att ”Stadens matställen äro under mötesdagarna belägrade av lappar. De äro icke alls bortkomna…” och skribenten imponeras av alla ”ypperliga” och ”eleganta” framföranden.
Även länets landshövding Widén uttryckte sin glädje över den ”… förvånande parlamentariska disciplin som mötesdeltagarna ådagalagt”.
~
I samband med lördagens avslutning skriver ÖP en hyllningsledare med budskapet att svenska män och kvinnor har fått ”…korrigera en hel del vanföreställningar om fjällfolket samt komma hädanefter att med mer respekt och förståelse betrakta detsamma”. För samerna själva tror ÖP att landsmötet blev moraliskt stärkande och att det finns ett stort antal män och kvinnor som kan föra deras talan.
Efter den officiella avslutningen hölls ”ett litet subskriberat samkväm” med supé på Grand hotell. Inbjudna var lappfogdarna, pressen med flera. ”Stämningen var hela tiden synnerligen kordinal”, skriver ÖP, en felskrivning för kordial, det vill säga hjärtlig.
En av ÖP:s medarbetare, Hans Ericsson, ”Hans Ersa” (1887–1950), född i Kyrkås och sedermera flitig artikelförfattare i både Jämten och årsskriften Gamla Östersund, var sekreterare under landsmötet. Tack vare hans utförliga protokoll går det att få en mycket levande inblick i förhandlingarna.
~
Jämtlands-Posten har både utförliga referat och kritiska kommentarer. Som bakgrund har tidningen den 6 februari en artikel med rubriken Lapparne som folk – ett apropos till lappriksdagen. Texten är skriven av signaturen Anders Jämte (Anders Backman, 1858–1922), jämtmålsförfattare och en av personerna bakom tillkomsten av årsboken Jämten 1906.
Den långa texten återspeglar tidens synsätt på samerna. Jämte tillskriver samerna en lång rad egenskaper samtidigt som han förfasar sig över tendensen till bofasthet och samernas hårda kritik mot de vandrande nomadskolorna. De är enligt Jämte ett resultat av ”… detta omsorgsfulla förtroende som från statens sida med stora uppoffringar kommit lapparne till del…”.
Samerna bör således vara tacksamma för nomadskolorna, men deras kritik mot den omstridda skolformen råkar vara ett av huvudämnena under landsmötet.
Jämtlands-Postens utförliga referat av debatten avslutas med en kritisk redaktionell kommentar i samma anda som Jämtes artikel. Om de vandrande nomadskolorna avskaffas ”…har lappfolket säkerligen skadat sig själft och sina egna, bästa intressen på ett sätt, som man nu icke kunna fatta helt och hållet. Det är icke roligt för verklig sakkunskap och målmedveten välvillig sträfvan för folket att se sina bästa afsikter och trägnaste arbete på detta sätt missuppfattade och förfelade.”
Även ÖP anser att mötets överläggningar ”… måste i främsta rummet befrämja nomadlivets bevarande och fria utveckling på gammal grund och genom renskötselns vård och värn men icke samröra med den bofasta befolkningen…”. JP och ÖP ansluter här till den rådande lapp ska vara lapp-politiken. Den hade formulerats av kyrkoherden och nomadskoleinspektören Vitalis Karnell (1862–1921) som redan 1906 hade skrivit han att man inte skulle tillåta lapparna att ”läppja på civilisationen” eftersom det ”aldrig bli till välsignelse”. Han var faktiskt på plats och deltog i debatten på landsmötet 1918, där många hårda ord yttrades. Men efteråt berömde samerna Karnell för att han hade haft modet att ställa upp. Han, liksom lappfogdarna, måste ha befunnit sig i något som liknade lejonets kula.
~
Landsmötet 1918 blev en framgång för den samepolitiska rörelsen. Händelsen betraktas som en milstolpe. En centralorganisation för samerna bildades, de fick visst inflytande i den kommitté som skulle se över ”lapplagen”, och Samefolkets Egen Tidning började komma ut samma år. Redaktionen låg under många år i Östersund och tidningen kommer fortfarande ut under namnet Samefolket.
Torkel Tomasson var redaktör ända fram till sin död 1940. Redan i det första numret började han konsekvent använda ordet ”same” i stället för ”lapp”. Han såg det som ett identitetsskapande led i den politiska mobiliseringen.
Trots landsmötets symboliska kraft började det kärva igen efter några år. Centralorganisationen upplöstes. Det skulle krävas ytterligare två landsmöten, 1937 och 1948, innan en uthållig samisk riksorganisation fanns på plats. År 1950 bildades SSR, Svenska Samernas Riksförbund, en organisation som har och har haft mycket stor betydelse för att bevaka samernas rättigheter och föra deras talan.
~
Under jubileumsdagarna 100 år senare samlas Sametingets parlament till plenum i Östersund. Vad har då hänt efter 1918 och fram till i dag?
– Inte mycket. Vi är långt ifrån en situation där vi är jämlika med svenskarna, anser Sigrid Stångberg, som i sitt föredrag på landsmötet påpekar att renbeteslagstiftningen är lika aktuell i dag som på hennes släkting Torkel Tomassons tid.
Hon har själv suttit i tolv år i Sametinget och nu är hennes son Torkel ledamot för Landspartiet Svenska Samer. Han har fått sitt namn efter pionjären Tomasson.
– Elsa Laula sa att samerna blev bestulna och tvingades leva som tiggare. I dag tigger vi också, men av staten, säger han i en paus under förhandlingarna.
Uttalandet är ett tecken på den frustration som fortfarande finns bland samer hundra år efter det första landsmötet.
~
Sametinget inrättades 1993 och är ett av flera steg som tagits i syfte att värna samernas rättigheter och öka deras självbestämmande. Det finns andra exempel som pekar i samma riktning: samerna har erkänts som Sveriges urfolk och har rättsligt stöd av FN och Europarådet, det gamla lappväsendet har avskaffats, det finns samiska förvaltingskommuner och andra institutioner för att stödja samisk kultur och samiska språk. Ändå är det något som skaver, som det numera heter.
Ett exempel. Första dagen under jubileumsveckan har sametingsledamöterna ett seminarium om hur Sverige uppfyller sina åtaganden och om formerna för samråd och konsultationer.
Från en av åhörarna uppfattar jag en resignerad suck. Det visar sig att den kommer från en luttrad före detta sametingsledamot, Olof T Johansson i Tåssåsens sameby. Han satt i Sametinget åren 1993–2009.
– Samma frågeställningar återkommer, men det blir inga resultat, säger han.
Seminariet sniglar sig fram genom snåriga bestämmelser och paragrafer. Intrycket är att sameärenden handlar mer om juridik än politik och att det finns en avgrund mellan teori och praktik.
~
Samtidigt som Sametingets plenum pågår håller en annan före detta sametingsledamot ett engagerat och självkritiskt anförande under rubriken Dekolonisering av det koloniserade Sápmi. Ol-Johán Sikku, Östersund, driver tesen att samerna själva har anpassat sig till det koloniala tänkesättet genom att överta svenska värderingar, normer och organisationsmodeller.
– Jag är själv medskyldig till denna intellektuella kolonialism, säger han.
I stället förordar han samiska beslutsmodeller när det gäller arbetssätt, organisation och sätt att ta beslut. Det senare ska till exempel ske utifrån konsensus.
– Vi måste använda våra samiska glasögon, betonar han.
Ett av ärendena under Sametingets plenum råkar vara en motion av Sikku i detta ämne. Han föreslår att Sametinget ska starta en ”dekoloniseringsprocess” genom utbildning om kolonialiseringens konsekvenser. Inga avgörande beslut ska fattas innan det genomgripande arbetet är genomfört.
Av flera ledamöter får han stöd för tankegången bakom motionen, men den bedöms ändå som orealistisk och avslås.
Andra är direkt avvisande.
– Om vi ska fatta beslut i konsensus blir vi sittande här ett halvår. Jag kan inte godta en dekolonisering som inskränker demokratin, säger oppositionspolitikern Lars-Jonas Johansson.
~
I Sametingets folkvalda parlament delar nio partier på 31 mandat. De är valda av 58 procent av de 8 776 personer som fanns med i röstlängden vid 2017 års val.
Det stora antalet partier i förhållande till antalet väljare och mandat är ett tecken på att samerna inte är en homogen grupp, men det är också en konsekvens av svenska statens politik gentemot samerna under mer än ett århundrade.
I likhet med den svenska riksdagen präglas sametingets arbete av blockpolitik. Den stora skiljelinjen går mellan renskötande och icke renskötande samer. Den kategoriklyvningen går tillbaka till 1928 års renbeteslag. En tidigare samepolitiker, Israel Ruong, har liknat lagen vid en skarp kniv som skär genom den samiska befolkningen. Forskaren Lars Thomasson, med rötter i Åre, betecknar företeelsen som en ”inomsamisk klassgräns”.
Enkelt uttryckt innebär kategoriklyvningen att det enbart är medlemmar i samebyarna som har rätten till renskötsel, jakt och fiske. Det är kritiken mot denna ordning som återspeglas i citaten av Sigrid Stångberg och andra som står utanför samebyarna. De kräver samma rättigheter för alla samer.
~
Den 90-åriga lagen kastar fortfarande sin skugga över politiken i Sametinget. Just nu är det ”renägarpartierna” som har majoritet, men skillnaden är hårfin. Ofta slutar omröstningarna med endast ett mandats övervikt.
Anders Kråik, Handölsdalens sameby, företräder partiet Samerna, som ingår i regeringsblocket. Han beklagar polariseringen inom sametinget, men tycker samtidigt att oppositionen uppträder kontraproduktivt.
– Det finns ingen insikt och förståelse för rennäringens behov. Man måste ha respekt för att renskötseln måste vara lönsam och bedrivas med moderna metoder. Det är ingen hobbyverksamhet, utan det är viktigt att rättigheterna följer renskötseln, säger han, samtidigt som han pekar på framtida möjligheter:
– I motsats till tidigare i vår historia finns nu de konstitutionella byggstenarna att göra något bra och utvecklande, anser han.
~
Samtidigt är renskötseln hårt trängd av det moderna samhället. Tvångsförflyttningar, vattenkraftsutbyggnader, skogsbruk, gruvbrytning, vägbyggen, turism, vindkraft och rovdjurspolitik är exempel på företeelser som har förändrat och påverkat tillvaron för både renskötande och icke renskötande samer.
Frågan om de icke renskötande samernas situation diskuterades redan vid landsmötet 1918. Alla kunde inte försörja sig inom rennäringen. Vad skulle de jobba med och var skulle de bo?
Lapp ska vara lapp-politiken utgick ju från föreställningen att renskötsel var det enda som samer kunde ägna sig åt. Det var till exempel inte tillåtet för samer att kombinera renskötsel med jordbruk. I landsmötets beslut om samernas bosättning sägs det uttryckligen att bosättning för det ”lapska proletariatet” måste underlättas.
~
I dag är det ingen som tvingar samer att bo i kåtor. De har frihet att välja yrke och de har samma rätt till skolundervisning och andra välfärdstjänster som alla svenska medborgare.
Men fortfarande skaver det. Frågan om vad som har hänt under hundra år är därför i grunden mycket komplex.
Stefan Mikaelsson i Udtja sameby i Norrbotten är veteran inom Sametinget. Han har varit med från starten 1993, suttit åtta år som ordförande (motsvarande talman i Sveriges Riksdag) och är i dag tingets ålderspresident. Han är i grunden mycket kritisk mot svensk samepolitik.
– Oavsett regering har det funnits systemfel under hundra år, hävdar han.
Han nämner bland annat rovdjurspolitik, gruvexploateringar och Sveriges oförmåga att ratificera ILO:s konvention 169 om urfolks rättigheter till mark och vatten.
– Men jag ser fortfarande Sametinget som en livlina för samerna, betonar han.
~
Vilken makt har då Sametinget?
– Mycket begränsad, konstaterar statsvetarna Ulf Mörkenstam, Ragnhild Nilsson och Stefan Dahlberg i forskningsrapporten Sametingsval – väljare, partier och media. De skriver att sametinget inte är mer än en ”… myndighet under regeringen med ett begränsat formellt mandat och en låg grad av självbestämmande”.
De samiska väljarna har alltså höga förväntningar på en politiskt vald församling som sedan inte förmår leverera resultat. Forskarna beskriver fenomenet som ”institutionell vanmakt”.
I ett historiskt perspektiv har svenska staten fört en dubbel politik, å ena sidan en aktiv segregationspolitik mot de nomadiserande renskötarna (lapp skall vara lapp) och å andra sidan en stark assimilationspolitik gentemot samerna utanför rennäringen. Enligt forskarna har denna dubbla politik skapat olika förutsättningar för olika grupper i det samiska samhället.
~
Liknande kritik har FN:s urfolksrapportör Victoria Tauli-Corpuz riktat mot Sverige. Hennes rekommendationer kan sammanfattas på följande sätt:
- Öka Sametingets inflytande och stärk deras budget.
- Stärk samiska landrättigheter och lätta på bevisbördan för samer i markprocesser.
- Förändra minerallagen och ge samerna större inflytande.
- Öka insatserna för att revitalisera samiska språk.
Vad säger då regeringen om utvecklingen efter 1918?
– För mig är det här ett sätt att markera det viktiga i att det var ett stort möte här för 100 år sedan, men också för att påminna om allt som återstår, sa kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i samband med invigningen av Staare 2018.
För nog återstår mycket att göra. Under våren som följde var det här ett axplock ur nyhetsflödet:
- I Härjedalen vill kommunstyrelsen att Sametinget ska ändra de områden som utpekas som riksintresse för rennäringen.
- I södra Lappland bränner länsstyrelsen ner en kåta som de betraktar som ett olovligt nybygge men som enligt ägaren har stått på samma plats i 120 år.
- I Genève står Sverige till svars inför FN:s rasdiskrimineringskommitté.
Tre händelser som har symbolisk räckvidd för de inblandade samerna. I det ena fallet handlar det om rennäringens rätt till mark, i det andra om de icke renskötande samernas rätt till sin kultur och i det tredje om hur Sverige hanterar sitt urfolk samerna.
~
För att få ännu längre perspektiv på samisk historia kan man till exempel läsa statsvetaren Rolf Sjölin, som i en artikel i boken Samer – om Nordmalingdomen och om ett urfolks rättigheter och identitet har beskrivit maktrelationer mellan samer och svenskar under de senaste tusen åren. Han har analyserat faktorer som religion, rättsväsende, beskattning, språk och handel. Fram till mitten av 1500-talet var graden av samisk självständighet mycket hög. Därefter har den svenska centralmakten bedrivit en medveten politik för att knyta det samiska kärnområdet till sig. Självbestämmandet har stegvis urholkats för att nå bottennivåer under 1800- och 1900-talen.
Som framgår av diagrammet har kurvan börjat stiga igen, men vart är den på väg? Den frågan kan ställas till dagens och morgondagens politiker i sameting och riksdag.
Sjölin ställer även en annan intressant fråga: Varför finns den samiska minoriteten kvar efter så lång tid med historiska omvälvningar? Han ger själv en del av svaret: ”Generation efter generation har reproducerat en stark kultur och tankevärld, som delvis klarat av de omgivande kulturernas attacker.”
~
Det var denna kultur och tankevärld som gjorde så många positiva avtryck under den samiska veckan i Staare i början av februari 2018. Där fanns många tecken på att den samiska kulturen är aktiv, levande och kreativ.
Forskaren Patrik Lantto har betonat den starka symboliska kraft som 1918 års landsmöte hade. På liknande sätt kan Staare 2018 ge avtryck under kommande årtionden.
Över huvud taget finns i dag ett högt uppmärksamhetsvärde och en bred exponering av samisk kultur. Filmen Sameblod har utöver internationella erkännanden fått fyra svenska guldbaggar i samband med filmgalan. Musiker som Jon Henrik Fjällgren och Sofia Jannok, konstnärer som Tomas Colbengtson och Britta Marakatt Labba, slöjdare som Tomas Magnusson, författare som Ann-Helén Laestadius och skådespelare som Cecilia Persson och Lene Cecilia Sparrock bidrar till att skapa stort intresse för samisk kultur, liksom mathantverkare, slöjdare och en rad andra konstnärliga kreatörer.
Denna samiska mångfald har en sprängkraft som i sin tur kan bidra till den utveckling av samepolitiken som efterfrågas av många aktörer under Staare 2018.
Det ska därför bli spännande att se var Rolf Sjölins kurva kommer att befinna sig när det drar ihop sig till nästa stora jubileum i Staare år 2118. Gaaltije, sydsamiskt kulturcentrum i Östersund, har redan börjat sälja biljetter till motsvarande evenemang om hundra år! Undertecknad har givetvis försäkrat sig om en biljett till detta 200-årsjubileum.
Birger Ekerlid
Källor:
Ekerlid, Birger, Till möte nu vi samlas i staden Östersund…, Föreningen Gamla Östersunds årsskrift 2018.
Lantto, Patrik, Tiden börjar på nytt – en analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950; 2000
Lantto, Patrik (red.), Ett historiskt möte – Protokollet från samernas landsmöte i Östersund 1918, Umeå 2018
Lundmark, Bo, Historiskt steg för demokratin i Sápmi. Samernas landsmöte i Östersund 1918, Jämten 2015
Ljungdahl, Ewa, Staare – samernas Östersund, 2015
Mörkenstam, Ulf, Nilsson, Ragnhild, Dahlberg, Stefan, Sametingsval – väljare, partier och media, 2016
Ohlsson, Per T, 1918 – Året då Sverige blev Sverige, 2017
Sametinget, handlingar inför plenum i Östersund 2018
Sjölin, Rolf, Maktrelationer mellan samer och svenskar under 1000 år, artikel i boken Samer – om Nordmalingdomen och om ett urfolks rättigheter och identitet, 2014
Staare2018, program
Thomasson, Lars, Sydsamisk identitet – en fråga om relationer, artikel i boken Samer, 2014.
Tidningsartiklar: Daerpies Dierie, Jämtlands-Posten, Jämtlands Tidning, Länstidningen Östersund, Östersunds-Posten.