Om Sveriges genanta förmynderi av samer. Artikel i Östersund-Posten den 10 mars 2013.
”I långa stycken utgör Lanttos bok en deprimerande läsning om ett djupt integritetskränkande system”, skriver Birger Ekerlid.
Vilken roll har lappfogdarna och lappväsendet spelat för Sveriges förhållande till samerna som urfolk?
Frågan är hittills outforskad, men nu finns en gedigen tegelsten i ämnet. Forskaren Patrik Lantto har tittat närmare på tillämpningen av svensk samepolitik under perioden 1885–1971.
Fram träder bilden av en förmyndarepok som saknar motstycke i svenskt samhällsliv och som har stora likheter med det koloniala förtrycket av andra länders urbefolkningar.
Hans bok heter Lappväsendet (Vaartoe/Centrum för samisk forskning, Umeå Universitet, 2012). Den kortfattade titeln betyder inte att innehållet enbart handlar om framväxten av en stark tjänstemannabyråkrati. Här ryms en rad aspekter som rör synen på samerna, utformningen av svensk samepolitik, den lokala och regionala tillämpningen av lagstiftningen och förhållandet till den framväxande politiska samerörelsen.
Lantto öppnar dörrar till företeelser som i och för sig inte är okända, men som hittills inte har blivit föremål för någon sammanfattande granskning och analys.
Lappfogdesystemet i dess moderna utformning tog sin början 1885 när kronolänsman Adolf Suwe fick uppdraget för Jämtlands län. Bakgrunden var konflikterna i södra Jämtland mellan renskötare och bofasta och de problem som uppstod när renbetesmarkerna inskränktes.
Motsvarande tjänster inrättades senare i Västerbotten och Norrbotten, men där var inriktningen delvis annorlunda. I Norrbotten skulle lappfogden hantera de tvångsförflyttningar av samer som blev en följd av att gränsen till Finland/Ryssland stängdes 1889. Även tjänsten i Västerbotten motiverades delvis av gränskonflikter med Norge: ”Lapparne måste strängare efterhållas”, som det uttrycktes i riksdagen 1895.
. De första lappfogdarna var avsedda att vara tillfälliga. När problemen var lösta skulle tjänsterna avskaffas.
Så blev det dock inte, utan tvärtom permanentades tjänsterna och utökades till en förhållandevis omfattande administration inom länsstyrelserna. Lantto beskriver ingående processen från en tillfällig myndighet till en institution med vidsträckta maktbefogenheter och med kontroll, övervakning och detaljstyrning av renskötseln som främsta uppgifter.
Vad var då utmärkande för det fogdesystem som var som starkast under mellankrigstiden? Lanttos 500-sidiga studie kan sammanfattas i några punkter
Synen på samerna präglas av ”lapp-ska-vara-lapp”-politiken. Den innebär att samer enbart duger till renskötsel och bör fortsätta att bo i kåtor. De ska leva som nomader och behöver inte samma skolundervisning som andra. De är ett underordnat folkslag i behov av råd, kontroll och övervakning.
Synen är utpräglat kulturhierarkisk och paternalistisk. Under flera decennier försöker lappfogdarna vidmakthålla en intensiv och traditionell form av renskötsel, trots att utvecklingen går åt ett helt annat håll.
Lappfogdarna hade stort inflytande över den nationella samepolitiken. I kraft av sina ämbeten hade de en särställning i utredningar och remissutlåtanden som föregick riksdags- och regeringsbeslut.
Även på lokal och regional nivå hade de en maktställning eftersom de var satta att tillämpa den lagstiftning de hade inflytande över. Renskötseln reglerades genom detaljerade byordningar. Fogdarnas insyn stannade inte där, utan omfattade även bostadsfrågor, fattigvård, skolgång, taxering och andra familjeangelägenheter.
Samernas politiska mobilisering sågs med oblida ögon av lappväsendet. Lantto har tidigare belyst frågan i avhandlingen ”Tiden börjar på nytt”, men frågan har en given plats även i denna studie.
Med åtskilliga exempel visar han att lappfogdarna motarbetade och misstänkliggjorde de personer som försökte organisera samerna. Framträande ledare som Elsa Laula, Torkel Thomasson och Gustav Park hamnade ständigt i skottgluggen som uppviglare.
I långa stycken utgör Lanttos bok en deprimerande läsning om ett djupt integritetskränkande system som under efterkrigstiden hade börjat överleva sig självt. Fram träder bilden av ett förmynderi som ter sig både genant och svårbegripligt.
Han sätter punkt 1971, samma år som lappfogdesystemet formellt avvecklades, men antyder samtidigt att attityder och tänkesätt kan ha fortplantat sig in i de administrationer som övertog rollen.
Så är det nog. Spåren av en organisation som har varit något av en stat i staten utplånas inte så lätt.
En reflexion är att tjänstemannainflytandet i svensk samepolitik fortfarande är stort och att politiska beslutsfattare ägnar frågorna ett närmast förstrött intresse.
Viktiga urfolksfrågor tenderar att betraktas som ett särintresse bland andra, såvida inte lappfrågan uppmärksammas av exotiska eller kuriosabetonade skäl.