Jag vill varmt tacka Hedenvindsällskapet och Strömsunds kommun för denna fina och hedrande utmärkelse.

När jag hade fått det glädjande och för mig högst oväntade beskedet gick jag till min bokhylla för att kontrollera hur det står till med mitt Hedenvind-innehav. Det blev ett ganska magert resultat, men ändå något.

Det visade sig att jag har två olika utgåvor av hans självbiografi Med rallarkärra mot dikten, dels originalupplagan från 1944 och så en utgåva av Författarförlaget 1971.En annan bok i hyllan är Silverskogen sydväst om månen – och så den här boken – en pocketutgåva av romanen Gästabudet. Av en anteckning på insidan framgår det att jag köpte boken år 1972 – alltså för snart 50 år sedan. Då kostade den 7 kronor och 50 öre.

När jag började bläddra i boken dök det upp en mycket trevlig och angenäm överraskning. Ut ramlade nämligen ett gammalt gulnat tidningsklipp som jag inte hade en aning om att jag hade lagt dit.

I hela mitt liv har jag haft vanan, eller ovanan, att när jag ser något intressant i en tidning, då klipper jag ur artikeln och lägger den i en hög eller i en lämplig bok. Under en period i mitt liv hade jag en hel utdragssoffa fylld av gamla tidningsartiklar.

I det här fallet låg det alltså ett klipp i romanen Gästabudet. Det är en liten kulturdebattartikel som var införd i Länstidningen den 20 maj 1980, alltså för drygt 40 år sedan. När jag såg vem som hade skrivit artikeln förstod jag direkt varför jag hade klippt ut den. Jag kom dock inte ihåg vad den handlar om och kan inte erinra mig att jag ens har läst den. Innehållet i artikeln är dock intressant på många sätt, så jag ska ägna några minuter åt den.

Rubriken lyder så här: I 65 år har jag beundrat Hedenvind.

I 65 år. Smaka på det tidsperspektivet. Om man går 65 år tillbaka från 1980 hamnar man på årtalet 1915.

Efter rubriken följer en fullständigt magnifik inledning till en tidningsartikel. Jag citerar:

När jag som 21-åring sommaren 1915 kom att bo i kojlag med Olof Axel Sjödin från Gubbhögen, i Klingerselkojan vid Fånån, under arbete med sommarhuggning av timmer, visste jag inte mer om Hedenvind än att han skulle vara Jämtlands starkaste karl. Det ifrågasattes dock om det var Hedenvind eller Gudmund Nikolaus Torgén i Häggenås som var den starkaste. Att Hedenvind var författare och skrivit en bok om skogsarbetare visste jag ingenting om. Hos de flesta skogsarbetare var det nog ingen merit att han skrivit en bok om man jämför med äran att vara den starkaste i landskapet.

En annan intressant uppgift i artikeln är vad dom hade för sig om kvällarna i övrigt i den där skogsarbetarkojan i Klingerselet. Dom sitter nämligen och läser ur riksdagens andrakammarprotokoll. Det var svåra och oroliga tider i Sverige under första världskriget, med hungerkravaller, bondeuppror och strid om rösträtten, så det gällde att följa med i vad som hände i politiken.

Han som skrev artikeln började tydligen även läsa Hedenvind. Huvudbudskapet i hans artikel 65 år senare, år 1980, är nämligen att det är så svårt att få tag i Hedenvinds böcker. Han riktar därför en uppmaning till Litteraturfrämjandet, som fanns på den tiden, att börja ge ut hans böcker på nytt.

Inte nog med det. Han berättar också att han några år tidigare, tillsammans med sin dotter, hade sökt upp konsul Ragnar Ohlsson på Wisénska bokhandeln i Östersund för att dryfta problemet med den bristande tillgängligheten till Hedenvinds böcker. Konsul Ohlsson lovar på stående fot att bekosta återutgivningen av en bok om han får förslag på lämplig titel.

Hur det gick med den saken framgår inte och vi får inte heller veta vad dottern heter, men det råkar jag veta. Hon hette nämligen Gunnel Backlund och jobbade som bibliotekarie här i Strömsund under flera år. Det kanske är någon här som kom ihåg henne?

Hon gick tyvärr bort för fyra år sedan. Pappan och artikelförfattaren hette P.A. Backlund, Per Amandus, född i Alanäs, men verksam i kraftverkssamhället Krångede i östra Jämtland, där jag växte upp under 1950-talet och början av 1960-talet.

Vi bodde grannar ”på Trångbo”, som stadsdelen hette, så jag känner till båda två ganska väl. Som barn och tonåring har jag faktiskt varit med i teaterföreställningar som både Gunnel och PA har regisserat.

Så när jag för några år sedan skrev boken Krångede i kraftens tid, tecknade jag ett litet miniporträtt av PA Backlund och det kafé som han och hans hustru hade. Båda var välkända profiler i bygden. Jag citerar några rader ur boken:

”P.A och Stina kombinerade kaféet med allmän samlingslokal, schackklubb, godtemplarmöten och biblioteksfilial. De drev, på sätt och vis, ett Folkets hus i smått. Han kunde titulera sig trä- och byggnadsarbetare, konsumföreståndare, skogs- och flottningsarbetare, ABF-instruktör, politiker och fackombud. Han var urtypen för den självlärde folkrörelsemannen, framsprungen ur arbetarrörelsen, kooperationen och nykterhetsrörelsen, ständigt plirande med tobakspipan i mungipan, stillsamt argumenterande och berättande politiska och andra anekdoter. 

Långt efter det att han var borta, när huset var övergivet och buskar och träd började äta sig in i brädvirket, vittnade en liten lapp i fönsterrutan på den sönderfallande entrédörren om att Jämtlands läns bibliotek hade en liten filial i Krångede.

Och nu är även det huset borta.”

Citatet ger en liten bild av hur det kunde se ut på den jämtländska landsbygden i mitten av förra seklet. Tilläggas kan att P A Backlund var kommunist och att han alltid försvarade Sovjetunionen i de politiska diskussionerna på caféet, men hans hustru, Stina från Gåxsjö, var aktiv inom Folkpartiet. Där gick det tydligen att samarbeta över blockgränsen.

Ja, så kunde det gå till. Men åter till Hedenvind. När kultursamordnare Kerstin Pettersson Schaletzky ringde upp mig fick jag givetvis frågan om min egen relation till författaren. I stundens upphetsning kom jag bara på att säga att jag har läst mycket om honom, främst via Ivar Lo-Johansson, som skriver en hel del om honom i sina självbiografiska böcker och i memoarerna.

Över huvud taget var Hedenvind något av en kultfigur bland den självlärda författargeneration som fick så starkt genomslag under 1930-talet, med namn som Harry Martinsson, Eyvind Johnson, Jan Fridegård, Moa Martinsson, Erik Asklund, Rudolf Värnlund, Artur Lundkvist, Josef Kjellgren, Gustaf Sandgren, Vilhelm Moberg, Nils Ferlin och fler därtill.

Det jag inte kom på att berätta för Kerstin var att jag själv har skrivit flera artiklar om Hedenvind i Länstidningen. Det skedde år 1985 med anledning av att Hedenvindsällskapet bildades.

I artikeln Gustaf Hedenvind och andra författare återger jag bland annat en historia som Ivar Lo Johansson har berättat om i sin självbiografi Författaren. Ivar Lo, Eyvind Johnsson och dramatikern Rudolf Värnlund skulle hedra Hedenvind genom att bjuda honom på krogen när han hade fått ett kulturstipendium. Problemet var bara att Hedenvind inte blev insläppt, eftersom han saknade slips. Efter en stunds övertalningsförsök och parlamenterande gick de  därifrån, dystra i hågen. Mest uppretad var Rudolf Värnlund som enligt Ivar Lo sa så här.

 – Vi måste göra om samhället. Det måste rivas upp. Vi måste göra revolution!

Varpå Hedenvind leende och stillsamt replikerade.

– Det är precis som det brukar vara. Då får du nog börja i rätta änden. Du får se till så att alla har slipsar.

När jag läser sådana här historier funderar jag alltid på hur exakta, äkta och sanna replikskiftena är i Ivar Lo-Johanssons och andras böcker. Då råkar det vara så att den strömsundsbördige litteraturkritikern, författaren och akademiledamoten Kjell Espmark i olika sammanhang har diskuterat förhållandet mellan dikt och verklighet just när det gäller Ivar Lo.

Espmark kommer fram till att Ivar Lo använder och förvandlar fragment ur det förflutna för att det ska passa vissa syften. Händelser och replikskiften är alltså tillrättalagda.

Det hindrar ju inte att det i grunden finns en mycket bra historia som är värd att berätta. Det är väl det som enligt min mening är författarens och berättarens uppgift. Espmark har för övrigt skrivit en bok som heter Minnena ljuger, men det är en helt annan sak.

Nog om det. Den här sommaren 1985 måste jag ha varit väldigt Hedenvind-inspirerad, för när teatern Ur en fallen skog spelades i Gubbhögen var jag där och bevittnade denna spektakulära händelse. Jag försökte mig också på att göra en analys av romanen Ur en fallen skog. Det såg ut så här i tidningen. Jag har till och med kvar programbladet, som ser ut så  här.

Den här sommaren kom för övrigt kulturtidskriften Rallarros ut med ett fullspäckat temanummer om Hedenvind. Även om detta skrev jag en artikel och då citerade jag en annan före detta bibliotekarie och Hedenvind-entusiast här i Strömsund. Han heter Yngve Hedin. I Rallarros skriver Yngve Hedin så här:

”Att läsa Hedenvind är som att gå på en tjärvedstubbe i skogen. Det krävs både list, uthållighet och lite stoiskt lugn för att lyckas. Men har du väl fått upp stubben, bänt dig in i texten, så är det garanterat kärnfriskt virke rätt igenom.”

Jag är ingen skogsarbetare eller skogsman, men jag har faktiskt viss erfarenhet av att bända upp och sönderdela tjärvedstubbar, så jag tycker att Yngves liknelse är mycket träffande när det gäller att jobba sig in i Hedenvinds inte alltid så lättillgängliga texter.

Jag har förstås funderat en hel del över vad det innebär att skriva ”i Hedenvinds anda”, som det står i förutsättningarna för att få den fina plaketten.

Jag har naturligtvis aldrig satt mig ner och tänkt att nu ska jag skriva ”i Hedenvinds anda”. Så går det inte till.

I mina funderingar har jag god hjälp av Hedenvindsällskapet, eftersom de pekar på några saker i själva motiveringen till priset. Den talar om exploatering av naturen, händelser som har dolts eller förringats och de påfrestningar som individen ställs inför i en tid av stora samhällsförändringar.

Det råder ingen tvekan om att det är ämnen som är ständigt närvarande i Hedenvinds diktning. Hur ser det då ut i mina böcker?

Jag nämnde tidigare boken Krångede i kraftens tid. Det är ingen roman, utan snarare ett reportage som bygger på intervjuer, arkivforskning och egna minnen. Jag ville försöka skildra vad som händer i några små byar före, under och efter en stor och genomgripande exploatering. Som underrubrik har jag skrivit att byarna befann sig i skarven mellan bondesamhället och industri-Sverige. Utan jämförelser i övrigt kan jag konstatera att det är också i den skarven som Hedenvind befinner sig när han skriver om de stora skogsdrivningarna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Min trilogi Fjäll i förvandling är av en annan karaktär. Den första boken, Fattiga som de voro, handlar om två människor i utanförskap, men den berör också i hög grad exploateringen och koloniseringen av Lappmarken. Under 1800-talet uppmuntrade staten människor att starta jordbruk, vilket ledde till ökad konkurrens om marken, vilket i sin tur också ledde till att många renskötande samer slutade med renskötseln och började ta upp jordbruk i stället. Mina egna förfäder på min mors och mormors sida hör till denna kategori, som omväxlande kallades nybyggarlappar eller lappnybyggare.

I den andra delen, Separatorn, kan man skönja kulturmöten och kulturkrockar mellan det svenska och samiska samhället i början av 1900-talet. Separatorn är en metafor för allt som söndrar och skiljer. Det område jag skriver om, Tärna, var länge en isolerad del av Sverige. Området är ungefär lika stort som landskapet Närke, eller den yta som motsvaras av Ströms, Alanäs och Gåxsjös församlingar tillsammans. Men det dröjde ända till 1927 innan det fanns vägförbindelse med övriga Västerbotten. I början av 1900-talet blir kontakterna fler och fler. Huvudpersonerna i boken är min mormor, som var född i området, och min morfar, som var en köpmanson från Östersund.

Den tredje delen, De tvångsförflyttade, för oss fram till våra dagar. Den handlar om flera olika former av exploateringar – vattenkraft, gruvbrytning och tvångsförflyttning av samer – kort sagt stora samhällsförändringar som kraftigt berör och påverkar enskilda människors liv och handlingsutrymme.

Det är i stora drag vad trilogin handlar om. Alla tre böckerna finns samlade i pocketvolymen Fjäll i förvandling.

Jag ska läsa ett litet stycke som sammanfattar händelserna från 1800-talet fram till början av 2000-talet I början av boken De tvångsförflyttade står det så här:

”Det är i denna fjälldal …”

***

Jag vill lägga till ytterligare en sak som har skett ”i Hedenvinds anda” när jag har skrivit böckerna. Jag har förstått att han lade ner stor möda på arkiv- och litteraturforskning. Det vill jag påstå att även jag har gjort. För min del är det nödvändigt för att innehållet ska bli så trovärdigt som möjligt, samtidigt som berättelsen kan vara både fiktiv och påhittad på ett sätt som gör historien lättillgänglig och läsbar.

När jag nu försöker hitta paralleller mellan Hedenvinds och mina egna skriverier kan det framstå som att jag är väldigt inläst på Hedenvind och hans böcker. Så är det inte!

I själva verket har jag bara gläntat på dörren till hans säregna och omfattande författarskap. Jag är inte ens i närheten av de stora existentiella, sociala och samhällskritiska frågor som han ställer. På så sätt går böckerna knappast att jämföra. Det finns mycket kvar att upptäcka hos Hedenvind och det ser jag fram emot.

Nu tänker jag avrunda denna betraktelse med ett stycke finstämd poesi:

I klaveret hörs ett ljudligt klamp

där bortom blå Atlanten,

det är ständigt denne Donald Trump,

en man på ytterhögerkanten.

Man kan undra om det nånsin’ hänt

att den blir vald till president

som är den allra största fjanten.

Ja, särskilt finstämt är det kanske inte. Det är en av många så kallade dagsverser som jag ibland skrev i Länstidningen. Jag har samlat några av dem i den här boken, Hundra verser med rim och reson, med teckningar av Kjell Nilsson-Mäki.

I början skrevs de här verserna sporadiskt lite då och då, men under åren 2010-2018 skrev jag varje dag en så kallad julkalendervers under december månad fram till julafton. Den lilla vers som jag läste upp skrevs faktiskt år 2015, alltså redan innan Donald Trump ens var officiell presidentkandidat.

Varje julmånad fanns det också anledning att kommentera valet av nobelpristagare i litteratur i samband med utdelningen den 10 december.

Varje år tyckte jag att Svenska Akademin gjorde helt fel val och att de inte i tillräckligt hög grad uppmärksammade till exempel julkalenderpoeter.

Numera är jag inte längre lika sur på akademin. Jag har nämligen kommit till den insikten att Hedenvindplaketten nog är snäppet högre än nobelpriset i litteratur.

Tack för mig och tack för den fina plaketten!

Strömsund den 9 september 2021