Hon växte upp vid en reglerad sjö och såg vad som hände med miljön.
Nu har hon skrivit en avhandling om vattenregleringar i hela renskötselområdet.
– Det är dags att dra lärdomar av alla intrång som har skett, säger Åsa Össbo.
Åsa Össbo har studerat följderna i renskötselområdet av vattenkraftsutbyggnader i Sverige
Hon bor i Dikanäs i Vilhelmina kommun i södra Lappland. I området har det, på samma sätt som längs hela fjällkedjan, skett ett antal vattenkraftutbyggnader under 1900-talet. Hennes barndomslandskap fanns i Norra Tresund vid den reglerade Vojmsjön.
– Jag har rett ut näten efter allt bråte i vattnet, sett stränder som har försvunnit och känt när nordvästvinden far hårt fram över platser som inte är erosionsskyddade, berättar hon.
När hon blev äldre blev hon mer och mer intresserad av renbetesfrågor, samisk kultur och områdets historia.
– I skolan fick vi inte lära oss något om den historia vi har gemensam med samerna. Det var ganska nedtystat.
Men Åsa såg och funderade. Hon skrev senare en magisteruppsats om vattenkraftexploateringar i Vilhelmina kommun.Via Cesam, Centrum för samisk forskning, kom hon in på följderna av utbyggnaderna i hela renskötselområdet. Hennes forskning har nu resulterat i avhandlingen ”Nya vatten, dunkla speglingar”. I sin analys tvekar hon inte att kalla utbyggnaderna för industriell kolonialism. Begreppet har ibland uppfattats som provocerande.
– Det är sällan som koloniala aspekter har analyserats kring exploateringen av Norrlands naturresurser, men de har varit en förutsättning för Sveriges välstånd. Det är ett kolonialt synsätt som innebär att naturresurser används och människor utnyttjas.
Hur ser det då ut i dag? Har vi lärt något av historien?
– Det räcker med att titta på regeringens mineralstrategi för att se samma mönster upprepas, säger Åsa Össbo.
Hon syftar på de gruvexploateringar som nu sker och planeras i renskötselområdet. Utbyggnaden av vindkraften ser hon som ett annat exempel. Hon befarar att de nya aktörerna har samma kunskapsbrister och blindhet som när sjöarna en gång reglerades. Renskötseln osynliggjordes och ersättningarna tog liten hänsyn till kulturella, sociala och andra värden som inte låter sig mätas i pengar. Utbyggnader sker på exploatörernas villkor.
– Det är ett cyniskt sätt att hantera människor, konstaterar hon.
Hon hoppas förstås att innehållet i avhandlingen ska göra skillnad. I sin fortsatta forskning vill hon kunna gå ännu längre tillbaka i tiden för att se vad som hände med naturresurspolitiken och de samiska rättigheterna. Tills vidare arbetar hon med att föra ut resultatet av sin forskning till alla som berörs av de frågor hon analyserar.