Nu blir det boksläpp i Voijtjajaure!

Lördagen den 13 juli ska jag berätta om livet i Björkvattsdalen före dämningarna. Boken ”Människor och marker som försvann” är en redigerad och kommenterad utgåva av en kulturhistorisk rapport som gjordes i mitten av 1950-talet. Så här ser programmet ut med anledning av 200-årsminnet av den första fasta bosättningen i dalgången:

Byggnaden i bilden är den före detta skolan där både min mor Linnea och morbror Karl-Filip gick i folkskolan. Alldeles intill ligger Voijtjajaure kapell, där mormor och morfar gifte sig i samband med kyrkans invigning den 13 augusti 1933. Mer information om boken finns i tidigare inlägg på denna sida.

Ny bok: Människor och marker som försvann

Nu har den kommit: en färsk bok om livet i en fjälldal före dämningarna under 1960-talet.

I en rapport från mitten av 1950-talet möter vi samer och inflyttade nybyggare. De berättar om helg och vardag före sjöregleringarnas tid. Samtidigt kartläggs områdets bebyggelsehistoria under 1800-talet. När området började koloniseras valde många samer att själva bli nybyggare. Gårdsbruk med renskötsel blev en ny företeelse. Sammanlagt nämns nära 300 personer i denna breda skildring.

Det blir boksläpp i Voijtjagården i Tärna den 13 juli kl. 13.00 i samband med den traditionella kyrkhelgen i hjärtat av dämningsområdet.

Läs mer om boken här!

Ravund fyller 45 år

Härom dagen damp den ner i brevlådan – den 45:e årgången av Ravund sedan 1979.

På 176 färgglada och späckade sidor möter vi gammalt och nytt och sorgligt och glatt från Ragundabygden. Jag ska inte recensera alla spännande och välskrivna artiklar, men särskilt en fångar mitt intresse: Himmel och Helvete av Terese Bengard. Den handlar om den förvridna mediebilden av landsbygdskommuner i allmänhet och Ragunda i synnerhet. Texten är en del av en kommande bok av Terese, tidigare kommunalråd i Ragunda och numera stridbar verksamhetschef i organisationen Hela Sveriges ska leva. Hennes artikel i Ravund är en intressant aptitretare inför den kommande boken.

Det finns förstås mycket mer intressant att läsa i Ravund – gör det!

När Erlander mötte Lucian Gunnel i Östersund

Sedan några år tillbaka har jag äran och nöjet att medverka i Föreningen Gamla Östersunds årsskrift. I år vart det lite speciellt, eftersom föreningen fyller 100 år. Det firades vid en väldigt fin högtid på Gamla Teatern. Se bilderna och läs mer om festen på föreningens hemsida!

Själv har jag skrivit en artikel om det så kallade Luciavalet år 1952. Det var omval i Jämtlands län samtidigt som valet av länets Lucia väckte stor uppmärksamhet. Om mötet mellan lucian Gunnel Kristiansson, född Eriksson, och statsminister Tage Erlander, kan ni läsa här!

Lärorik och spännande resa längs en utbyggd älv

I boken Älven i mig får vi följa författaren och socialantropologen Jannete Hentati på jakt efter sina rötter och minnen längs Luleälven, ett i olika etapper kraftigt utbyggt vattendrag.

Det är en berättelse med många bottnar, eftersom den rör hennes egen familjehistoria.

Men det är också ett stycke svensk vattenkraftshistoria. Utbyggnaden av älvarna och strömmarna var en av förutsättningarna för den svenska välfärden. Däri låg och ligger den stora vinsten.

Tyvärr finns även en förlustkolumn i form av förstörda älvsträckor, överdämda marker, förändrade landskap och tvångsförflyttade människor. I spåren följde sorg och saknad.

Det finns, som Hentati skriver, ”… ett eller annat hål i berättelsen om vår egen person. Att vi är uppdämda. Avskurna. Lösryckta.”

Det var intressant och givande att höra Jannete Hentati samtala med författaren Malin Nord (se bilden ovan!) om boken inför en liten men mycket intresserad publik på biblioteket i Hammarstrand i torsdags. Dagen före hade de ett motsvarande samtal på biblioteket i Krokom, således två orter vid kanten av Indalsälven, en annan kraftverkstung älv.

I sin bok lyfter hon fram många intressanta perspektiv på denna klassiska konflikt mellan människa och miljö.

Själv har jag i olika sammanhang berört vattenkraftsutbyggnader, bland annat i böckerna De tvångsförflyttade och Krångede i kraftens tid samt i flera artiklar här på hemsidan, till exempel Röster år 1993 om dämningen i nedre Björkvattsdalen på 1960-talet och Uppbrottet från Björknäs, Tärna, dagarna före jul 1960.

Intressant tillbakablick på ett parti (c) och dess anonyme ideolog och strateg

Det är inte ofta jag har anledning att uppmärksamma före detta centerpartistiska partisekreterare, i synnerhet inte om de var verksamma i mitten av förra århundradet. Nu har jag emellertid hittat ett motiv. Förre riksdagsledamoten och chefredaktören Håkan Larsson med flera har gett ut en bok om Gustaf Jonnergård, som på sin tid låg bakom Centerpartiets framgångar åren 1951-1976. Det är ett intressant personporträtt. Samtidigt får vi följa idéutvecklingen i ett parti som i dag balanserar på fyraprocentsspärren och som under sin stämma kommande helg står inför nya strategiska och ideologiska utmaningar. LÄS ARTIKELN HÄR!

Final i Bjärme för bokmässan Bodil

Åsa Malmsten berättar om sin syster Bodil vid bokmässan i Bjärme bystuga.

I ett antal år har jag haft glädjen och nöjet att delta vid de regionala bokmässor som Region J/H har anordnat. Under de senaste åtta åren har bokmässan burit Bodil Malmstens namn – ”Bokmässan Bodil”.

I lördags var det dags för tack- och avskedsföreställning för bokmässan Bodil. Det skedde lämpligt nog i bystugan i Bjärme, där Bodil Malmsten växte upp och skrev om Södra Norrlands inland och fjälltrakter och andra platser i världen.

En stor publik och lokala författare hade nöjet och glädjen att lyssna till Åsa Malmsten (Bodils syster), Petter Lindgren (som skriver på Bodil Malmstens biografi) och Anna Bigrell, sångerska och låtskrivare som har tonsatt flera av Bodil Malmstens dikter.

Den regionala bokmässan kommer dock inte att upphöra. Den nuvarande biblioteksutvecklaren Johan Hemmingsson berättade att den kommer att återuppstå i annan form. Det ser vi fram emot, samtidigt som vi tackar Catarina Lundström, Helena Broms och alla andra som har jobbat för att uppmärksamma lokal litteratur i Jämtland/Härjedalen! Som framgår av bilderna var Bodil väldigt närvarande i bystugan i Bjärme i lördags!

Författaren och litteraturkritikern Petter Lindgren skriver på en biografi över Bodil Malmsten och berättade en del om innehållet.

Sveriges ambassadör i Brasilien besökte Jämt-Brasse-föreningen och PRO Leva Livet

PRO Leva Livets ordförande Marianne Stålberg, ambassadör Karin Wallensteen och Jämt-Brasilianska Vänskapsföreningens ordförande Margareta Winberg.

Hur är det att arbeta som Sveriges utsände i Brasilien?

Om detta berättade ambassadör Karin Wallensteen för medlemmarna i Jämt-Brasilianska Vänskapsföreningen och PRO Leva Livet vid ett besök i Östersund den 18 september.

LÄS MER OM MÖTET HÄR! Artikeln finns även i Länstidningen och Östersunds-Posten den 21 september.

Till minne av Peter Swedenmark

I går tog vi farväl av Peter Swedenmark vid en mycket fin ceremoni i det anrika föreningshuset i Ede i Offerdal.

Under många hade jag förmånen och nöjet att samarbeta mycket nära med Peter, först när vi var parhästar på ledarredaktionen i tio års tid och även senare när jag återkom till tidningen som redaktionschef och ansvarig utgivare.

Vi gjorde även resor runt om i länet och en gång ända ner till Brunnsviks folkhögskola, som starkt förknippas med Dan Andersson. Jag delar för övrigt Peters vurm för Dan Anderssons poesi. Det var vackert och vemodigt att höra Anders Hedéns tolkningar av Tiggarn från Luossa och Gässen flytta under ceremonin.

Peters stora insats på LT var att han förnyade ledarsidan och gjorde den till en av tidningens mest lästa och uppskattade avdelningar.

Man kan säga att han sprängde ramarna för vad en ledarsida var och hur den kunde se ut.

Med sin idérikedom, formuleringsglädje och godmodiga satir bjöd han hela tiden på överraskningar. Jag skulle vilja likna honom vid Emil i Lönneberga i den meningen att han alltid hade nya innovativa hyss på gång.

Det var vykortet, det var svinnovember, det var verser, korta nålstick och en rad andra påhitt och överraskningar. En morgon dök det till exempel i tidningen upp en vinjett där vi båda hade travhjälmar på oss.  Varför minns jag inte, men allt skedde hela tiden med glimten i ögat, ett väldigt stort hjärta och samtidigt en oerhört stark seriositet bakom alla hyss och stilistiskt fulländade formuleringar.

En före detta medarbetare i LT, Olle Andersson, ”Olle Rajd”, sa en gång kritiskt att han tyckte att Länstidningen som helhet hade blivit en väldigt tråkig tidning.

 – Det måste vara något fel, sa han, när ledarsidan är den roligaste sidan i tidningen.

Alla dessa hyss och innovationer var ingen tillfällighet, utan Peter hade en medveten strategi. I en liten skrift som A-Pressen gav ut år 1989 (Sidan 2 – sex debattörer skriver om opinionsbildningen i A-pressen) utvecklar han sina tankar om ledarsidan som ett allrum – en plats för unga och gamla, för nöje och allvar, en plats där man lyssnar och pratar.

Hans ledstjärnor i det arbetet var ett enklare språk, överraskande ämnesval och en fristående självständig åsiktsbildning. Inte minst det senare var viktigt. Han drev sin linje med konsekvens och integritet och tog strid mot allt som han uppfattade som politikens förflackning. Han var djupt ideologiskt förankrad i socialdemokratin.

När jag började som ledarskribent hade jag själv en ganska traditionell syn på ledarsidan som en tung, tråkig och svårläst avdelning, torr som en julgran i januari och trist som en tisdagsmorgon i november, men Peters alla hyss gjorde att även jag vågade ta ut svängarna lite vidare. Det var kort sagt stimulerande, lärorikt och roligt att arbeta tillsammans med honom.

Jag ska inte gå in på alla yttre förändringar, ägarbyten och händelser som i övrigt påverkade tidningen och medarbetarna under årens lopp, men jag konstaterar att både Peters och mina sista anställningsår på tidningen blev en aning tilltufsade och dystra, i synnerhet i Peters fall.

Som den publicist han var fortsatte han förstås ändå att skriva och glädja andra än Länstidningens läsare. Våra kontakter under senare år blev tyvärr mer och mer sporadiska, men förra sommaren träffades vi några gånger i Offerdal. Det är jag mycket glad för, samtidigt som jag nu känner stor sorg och saknad över att han är borta. Jag kommer att minnas Peter med mycket glädje och värme.