Toivo Comén återser sin släkts gamla hemby, men numera finns inga ingermanlänningar kvar. Han har däremot kvar god kontakt med den ryska bybon Galina.
Han är född i Ryssland, har finska som modersmål och är sedan många år tillbaka jämtlänning.
Som barn flydde han från krig och förföljelse och fick en fristad i Sverige.
Familjens dramatiska båtresor över Finska viken och Östersjön liknar den tragik som nu plågar människor runt om i världen; aldrig någonsin har så många varit på flykt.
När den lille syriske pojken Alan Kurdi sköljdes upp på en turkisk strand fick den grymma flyktingkrisen ett ansikte som djupt berörde en hel värld.
75-årige Toivo Comén i Kälom och Östersund var också barn när han på sin storasysters axlar började en flykt som långt senare via en liten fiskekutter förde honom till Holmön utanför Umeå.
Han kan i dag vittna om att han kände sig välkommen och att han på ett lyckosamt sätt integrerades in i det svenska samhället.
När jag hör honom berätta om sin ovanliga bakgrund, med såväl lyckliga som tragiska händelser, är det svårt att inte bli berörd.
– Jag hade turen att klara mig bra, men många av mina släktingar har varit utsatta för förföljelser, arbetsläger och terror, säger han.
Under flyktingkrisen i samband med andra världskriget fanns uppskattningsvis 200 000 flyktingar i Sverige.
Varför kunde vi då och inte i dag? Steget är långt från öppna hjärtan till den restriktiva flyktingpolitik som under en vecka har förkunnats från den politiska scenen i Almedalen.
En viktig förklaring är att Toivo ser ut som du och jag. Han beskriver sig själv som en äkta jämtgubbe. I Ryssland hette han Anatolij Ivanovitj Kolomainen men nu har han ett annat namn och svenska som första språk. Namn och utseende spelar tyvärr roll i invandringsdebatten.
I hans släkt finns kopplingar till Sverige och svensk-finländsk historia. Han är född i en liten by som ligger i Ingermanland, ett landskap som omger miljonstaden St Petersburg vid Finska viken. I över 100 år, 1617 – 1721, hörde Ingermanland nämligen till Sverige. För att befolka Ingermanland erbjöd Sverige finska torpare och bönder att flytta dit i mitten av 1600-talet. Därifrån härstammar Toivo Coméns finsktalande förfäder.
Under andra världskriget blev Ingermanland en krigszon. Cirka 60 000 ingermanlänningar evakuerades över Finska viken. Fem tusen fortsatte till Sverige, men hela 55 000 återvände till Sovjetunionen efter kriget. Trots löften återsåg de aldrig Ingermanland.
Andra flydde till den närbelägna staden Leningrad (St Petersburg), däribland flera av Toivos släktingar. Hans mormor, två mostrar och tre kusiner omkom under den nära tre år långa belägringen av Leningrad, en händelse som räknas till världshistoriens värsta krigsförbrytelser. En miljon människor dog av bomber, beskjutningar, kyla och svält.
– Jag har bestämt att mormor ligger begravd här, säger Toivo och lägger en blomma vid en av de jättelika gravarna i norra St Petersburg.
Vi besöker platsen i samband med en högtidlig ceremoni för att hedra minnet av alla som dog under belägringen.
Andra smärtsamma minnen dyker upp vid besöket i släkten Kolomainens gamla hemby Poru. Där bor i dag bara ryssar, men Toivo har god kontakt med gumman Galina, som gläder sig varje gång han kommer på besök.
– Jag hade turen att hamna i Sverige och få samma möjligheter som andra svenskar, konstaterar Toivo.
Men Ingermanland glömmer han aldrig och gör sitt bästa för att arrangera resor och berätta om denna märkliga del av svensk historia och flyktingpolitik.