I boken Älven i mig får vi följa författaren och socialantropologen Jannete Hentati på jakt efter sina rötter och minnen längs Luleälven, ett i olika etapper kraftigt utbyggt vattendrag.

Det är en berättelse med många bottnar, eftersom den rör hennes egen familjehistoria.

Men det är också ett stycke svensk vattenkraftshistoria. Utbyggnaden av älvarna och strömmarna var en av förutsättningarna för den svenska välfärden. Däri låg och ligger den stora vinsten.

Tyvärr finns även en förlustkolumn i form av förstörda älvsträckor, överdämda marker, förändrade landskap och tvångsförflyttade människor. I spåren följde sorg och saknad.

Det finns, som Hentati skriver, ”… ett eller annat hål i berättelsen om vår egen person. Att vi är uppdämda. Avskurna. Lösryckta.”

Det var intressant och givande att höra Jannete Hentati samtala med författaren Malin Nord (se bilden ovan!) om boken inför en liten men mycket intresserad publik på biblioteket i Hammarstrand i torsdags. Dagen före hade de ett motsvarande samtal på biblioteket i Krokom, således två orter vid kanten av Indalsälven, en annan kraftverkstung älv.

I sin bok lyfter hon fram många intressanta perspektiv på denna klassiska konflikt mellan människa och miljö.

Själv har jag i olika sammanhang berört vattenkraftsutbyggnader, bland annat i böckerna De tvångsförflyttade och Krångede i kraftens tid samt i flera artiklar här på hemsidan, till exempel Röster år 1993 om dämningen i nedre Björkvattsdalen på 1960-talet och Uppbrottet från Björknäs, Tärna, dagarna före jul 1960.