Interiör från ett nybygge i Tärna 1919.

Det finns ett drygt hundra år gammalt foto som på ett gripande sätt illustrerar de lappländska nybyggarnas vedermödor i allmänhet och en enskild familjs nödlidande i synnerhet: en döende man vrider sig i smärtor i sin enkla brädsäng.

I den halvdunkla bakgrunden står hustrun, som snart ska bli änka, och två av deras barn. Hustrun ser vädjande ut, barnen bedjande. Det torftigt möblerade rummet och de tidningstapetserade väggarna förstärker intrycket av fattigdom och förtvivlan.

Historien bakom bilden beskrivs i en artikel av chefredaktör Gustav Rosén i Västerbottens-Kuriren fredagen den 25 juli 1919. Han och hans medarbetare har samma sommar gjort en reportageresa genom Tärna. Bilden är tagen i Nedre Björknäs av Roséns sextonårige son Stellan. De miljöer chefredaktören ser och upplever under resan resulterar inte bara uppmärksammade skildringar i tidningen, han tar också initiativ till en insamling bland läsarna för att hjälpa flera familjer.

De som är föremål för insamlingen är en familj Gustavsson i Bjurtorp, familjen Johansson i Nedre Björknäs, änkan Maria Hallin i Klippen och familjen Noaksson i Högstaby.

Under några sensommarveckor 1919 inbringar insamlingen inte mindre än 8.450 kronor. Översatt till dagens penningvärde motsvarar summan grovt uppskattat drygt 160.000 kronor. Den gemensamma rubriken för insamlingen är:

Ännu en vädjan till alla som ömma för fattiga medmänniskor.

Personerna på bilden i Nedre Björknäs är Nils Johan Johansson, hustrun Inga och barnen Hjalmar och Anna. Så här beskriver Gustav Rosén mötet med familjen:

Stugan ligger nära stranden av Seimajaure och är en av de torftigaste vi träffat på under vår lappmarksfärd. Den består av ett enda rum. Dörren är så låg att man nästan får krypa för att komma in. Mannen låg i sin änkla säng av hopspikade bräder och höll sig i en s. k. sänghjälp, som var fastgjord i det låga taket. Utseendet tydde på att den svaga livsgnistan snart slocknar. Han sade ingenting. Hustrun berättade att hennes nu 56-årige man den 2 januari i år fått benet avbrutet då hästen skenade med en skrinda löv, som hämtats från skogen. Han hade forslats till Tärna, där han inackorderats för att åtnjuta läkarvård. I sex veckor låg han där och blev därefter hemskickad med löfte att det snart skulle bli bra. Efter hemkomsten kunde han stödja sig något på benen, men snart instälde sig svår värk och benet svullnade mycket. Svullnaden fans ännu kvar och värken är så svår att hustrun knappast får röra mannen utan hjälp av någon granne. Någon läkarvård har ej förekommit sedan i vintras.

Hustrun är 42 år gammal. Makarna har sex barn, av vilka de båda älsta, som äro i skolåldern, äro borta i arbete. De ha två kor och en häst. Hemmanet är skuldsatt. Hustrun visste icke hur det skulle vara möjligt för henne att under mannens sjukdom få hjälp till att slå ängarna och grödan vid gården så att man finge foder åt djuren för vintern.

Grannarna äro mycket hjälpsamma mot den stackars familjen, en insamlingslista har varit ute och inbrakte omkring 140 kr., vilket knappast räckte till bestridande av inackorderingskostnaderna i Tärna, och kommunen har bidragit med ett par hundra kronor. Det kunde tyckas att kommunen bör lämna ytterligare bidrag, men även kommunen är fattig. Tärna socken är en av de mäst skattetyngda i landet – skatterna överstiga 20 kr. per 100 kr. inkomst medan andra klaga som icke ha hälvten så hög skatt.

För att säkerställa fodertillgången garanterade vi ett bidrag genom insamling av 200 kr., och grannarna lovade med glädje att ansvara för att på ett eller annat sätt arbetskraft stäldes till förfogande för slåtter. Med detta belopp hålles visserligen den allra värsta nöden borta, men hemmanet är icke skuldfritt och nästan ingenting fans i mat- och klädesväg.

En hedersman i byn, Jonas Jonsson, som själv haft 15 barn och vet vad det vill säga att dra sig fram med små medel, försäkrade att Nils Johansson alltid varit en aktningsvärd person, arbetsam, skötsam och ärlig i allt. Samma vitsord lämnades av kommunala förtroendemän. De funno det hårt att han efter 17 års strävsamt arbete på sitt hemman skulle drabbas av en så svår olycka och ligga hjälplös med halvsvältande barn omkring sig.

Skildringen av de olika familjernas öden avslutas med en vädjan till läsarna om ekonomiskt stöd. Resultatet av insamlingen redovisas fortlöpande i tidningen. Den 1 augusti skriver Rosén att den summa på 200 kronor som han hade garanterat för höbärgningen i Björknäs nu har ”…avsänts till Jonas Jonsson därstädes, som lovade ombesörja anskaffningen av den nödvändiga arbetskraften och att svara för arbetets utförande i tid.”

Namnen på givarna och deras skänkta belopp publiceras, vilket tar en hel del spaltutrymme i anspråk. Det handlar nämligen om inte mindre än 2.146 personer som har gett från 50 öre och uppåt. Därtill deltar 1000 personer vid en kyrkokonsert och 200 med bidrag till två kollekter. När insamlingen avslutas den 1 september kan det totala antalet givare summeras till cirka 3.350 personer.

Den 11 september 1919 redogör Rosén för den grannlaga fördelningen av pengarna. Så här skriver han om gåvan till Björknäs:

Den svårt sjuke Nils Johansson i Nedre Björknäs avled knappt en vecka efter vårt besök. Änkan Inga Johanna Johansson bör kunna försörja sig och sina barn på det lilla hemmanet om hon kan behålla detta och blir skuldfri. Umebladet har startat en insamling till förmån för änkan Johansson, och har denna insamling inbragt 428 kr 50 öre. Av Västerbottens-Kurirens insamling tilldelas hon 1.750 kr., varav 200 kr. redan utbetalats för höbärgning. Återstoden, 1.560 kr., överlämnas till folkskollärare Aug. Helleberg, Ängesdal, med anmodan att använda beloppet för betalning av stärbhusets skulder. Eventuellt överskott bör användas för bostadens förbättrande.

Som framgår av Roséns text hade även tidningen Umebladet startat en insamling till stöd för änkan efter Nils Johanssons frånfälle. Den tragiska händelsen och familjens utsatta situation resulterar i en brevväxling mellan Jonas Jonsson och Gustav Rosén om familjen Johanssons ekonomiska och praktiska behov och om användningen av de insamlade medlen. I ett brev den 17 augusti berättar Jonas Jonsson om Nils Johanssons bortgång:

Ja utgången blef döden natten mellan den 21 och 22 juli genom stort lidande så fick han väl gå Hem om bibeln är sanningsenlig.

I ett brev den 4 september hänvisar Jonas Jonsson till insamlingen i VK. Han redogör utförligt för omständigheterna och de möjligheter som finns att hjälpa familjen med en bättre bostad. Det sista (?) brevet är daterat den 4 november. Där framgår att Nils Johanssons skulder var 1.664 kronor och att de insamlade medlen inte räckte både till att betala skulden och att bygga ett nytt hus:

Om jag kunde få 112 kr till skuldens guldande och 100 kr till stugan, då skulle den kunna göras färdig med de pengar kyrkoherden (J. Naeselius) innehavt…

Stugan som Inga lät bygga med hjälp av de insamlade medlen. Huset revs i samband med regleringen på 1960-talet, men det sattes upp vid Fiskartjärnen några kilometer från den ursprungliga platsen.

Stugan färdigställdes och Inga Johanna Johansson bodde kvar i den fram till slutet av 1950-talet, när sjön Seimajaure skulle dämmas upp och bli regleringsmagasin. Hon och yngste sonen Alfred flyttade då till Överklinten. Men det var svårt att skiljas från det gamla hemmet, som bar på så många minnen. Det berättas att det sista hon gjorde var att vitmåla knutarna innan huset skulle rivas.

– Vi ska lämna våra hem med hedern i behåll, lär hon ha sagt.

Denna händelser har jag beskrivit i dramatiserad form i boken De tvångsförflyttade.

Historien tar emellertid inte slut här. Göte Nilsson, son till Anna och barnbarn till Inga, berättar att stugan togs till vara och sattes upp vid Fiskartjärnen, inte så långt från den ursprungliga platsen.

– Huset revs i februari 1962. Det var 33 grader kallt. Limpan var djupfryst och kaffet ljummet, minns Göte, som plockade ner huset tillsammans med sin pappa Pedro Nilsson, morbror Johan Nilsson och Karl-Filip Odén.

Så än i dag används den stuga som blev resultatet av en behjärtansvärd insamling för drygt 100 år sedan.

Göte har också berättat för mig att Johan, äldste sonen, försökte trösta sina syskon vid faderns frånfälle år 1919. Johan var bara 15 år, men han försökte hålla syskonen vid gott mod:

– Ni ska inte vara rädda, han har bara furi oppi himlen.

Fotnot 1: Beskrivning av familjeförhållandena

Nils Johan Johansson (1859-1919), son till Johan Nilsson (f. 1824) och Brita Cajsa Tomasdotter (f. 1833) i Boksjön. I 1880 års folkräkning betecknas Nils Johansson som lapp. Han arbetar då som dräng i Björkfors. Han hade också tillnamnet Boklund, oklart varför.

Hustrun var Inga Johanna Johansson, född Jonsdotter (1876-1959), dotter till Jonas Petter Jonsson (1841-1915) och Anna Maria Andersdotter (1844-1924) i Nedre Björknäs. Jonas Petter Jonsson var nybyggare från Nästansjö i Vilhelmina och Anna Maria Andersdotter syster till bland andra Brita Stina Andersdotter, Nils Andersson Vinka och Johan Andersson.

Inga Johanna på sin ålders höst

Nils och Inga hade sex barn: Johan Alexander Nilsson (1904-1986), Kristina Margareta (f. 1906), Betty Ingeborg (f. 1909), Hjalmar Nikolaus (f. 1910), Anna Alberta (1913-1996) och Alfred Napoleon (f. 1916).

Min morfar Johan Nilsson, Nils och Ingas äldste son

I artikeln skriver Rosén att Nils Johansson var 56 år. Enligt kyrkobokföringen skulle han ha fyllt 60 år den 31 juli 1919.

Fotnot 2:

Jonas Jonsson Njaita (1858-1923), som nämns i artikeln, var Roséns kontaktperson i Nedre Björknäs. Jonas Jonsson var kusin till Inga Johansson.

Jonas Jonsson Njajta, min mormorsfar, var kusin till Inga och Gustaf Roséns kontaktperson i Björknäs.

Hans hustru, Anna Maria Johansdotter (min mormorsmor), var även hon kusin till Inga.

Fotnot 3:

Gustav Rosén (1876-1942) föddes i Vallsjö, Jönköpings län. Hustrun Tyra kom från Umeå, där Rosén tjänstgjorde som redaktör och ansvarig utgivare för Västerbottens-Kuriren åren 1902-1926. Han blev också ägare till tidningen och känd för sitt engagemang för länet. Han var politiskt aktiv liberal och satt i riksdagens första kammare 1912-1932. Han var försvarsminister under några år och sedan landshövding i Västerbottens län åren 1931-1942.

Fotnot 4: Texten är en bearbetning och komplettering av en artikel jag skrev i boken Livet i Voijtjabygden, utgiven av Voijtjabygdens hembygdsförening 2009.