Sveriges historia är dess konungars, skrev Erik Gustaf Geijer på sin tid.

Republikanen Vilhelm Moberg ville för sin del skriva folkets historia.

Drottningarnas och prinsessornas roller har varit mer undanskymda. Det innebär inte att de har saknat betydelse och inflytande.

I själva verket har de varit viktiga brickor i ett ständigt pågående maktpolitiskt spel i syftet att hävda både nationella och privata intressen.

Det är en av många reflektioner man kan göra under läsningen av Karin Tegenborg Falkdalens bok ”Vasadöttrarna” (Historiska media).

Det är en fascinerande och detaljrik berättelse om de krav och förväntningar som ställs på monarkins företrädare och de bittra maktkamper och släktfejder som har varit mer regel än undantag.

Karin Tegenborg Falkdalen är idéhistoriker och arkivchef vid Föreningsarkivet i Jämtlands län. I det här fallet beskriver hon med hjälp av en rad olika källor de möjligheter och begränsningar som gällde för prinsessorna under Vasatiden på 1500- och 1600-talet. Ur döttrarnas perspektiv ger hon en mycket intressant och levande inblick i vardagligt liv, påkostade fester och storpolitiska överväganden, inte sällan med religiösa förtecken. Kampen mellan katolicism och protestantism var levande och orsak till många familjestrider.

Fram ur historiens dunkel träder fem självständiga kvinnor som har att kämpa mot sin underordning och sitt beroende av männens understöd och maktpolitik, samtidigt som de förutsätts vara goda husmödrar, pålitliga rådgivare samt inte minst kyska, dygdiga och attraktiva äktenskapskandidater på den europeiska marknaden.

Det är ingen enkel ekvation för Gustav Vasas döttrar Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabet. Det är männen (Erik XIV, Johan III och Karl IX) som är arvtagare, men kvinnorna har betydelsefulla roller både i förhållande till bröderna och till de europeiska furstehus som är lämpliga att liera sig med.

I ett europeiskt perspektiv var Sverige vid den här tiden en fattig uppkomling. Gustav Vasa behövde legitimera sitt kungahus och säkra arvsrätten. Döttrarna var en del av den politiken, men det var inte till Ockelbo som trevarna skickades ut. Vägen till framgång skulle inte heller gå genom ”dussinfurstar”, utan allianserna övervägdes noggrant och bröllopen skulle vara stora och påkostade.

Ändå höll Cecilia på att kullkasta planerna vid det berömda ”Vadstenabullret”. Vid systern Katarinas bröllop påträffades en yngre broder till brudgemålen inne hos Cecilia ”havandes näppeligen hoson på sig”. Stor skandal och ryktena löpte snabbt över kontinenten. Det faktum att de kungliga bröderna hade frillor och utomäktenskapliga barn var däremot mer accepterat.

Detta är bara en enda detalj. Man kan fundera över hur dagens medier skulle ha hanterat alla förvecklingar som skedde i spåren av Vasaättens alla giftermålsansträngningar.

En särskild historia är förstås Eriks misslyckade frierier till drottning Elisabet I av England och senare bröllopet med Karin Månsdotter. Mannen av börd gifter sig med kvinnan av folket.

Den historien verkar bekant på något sätt. Det tillhör bokens förtjänster att författaren drar vissa paralleller till nutiden och belyser frågan om arvsrätten till kronan. Det är både roligt och tankeväckande att läsa boken om Gustav Vasas döttrar.