Trettio år efter mordet på Olof Palme är hans namn åter på löpsedlarna. I radio, teve och tidningar diskuteras omständigheterna kring mordet och betydelsen av hans politiska gärning.  

Här kommer några av mina minnesbilder. Under mina år som reporter och senare som ledarskribent hade jag flera tillfällen att följa honom både på nära och på avlägset håll, både i stora folksamlingar och i mindre kretsar.

En gång hamnade jag totalt oförberedd bredvid honom vid en lunch.  Det var i samband med valrörelsen 1985 på stadshotellet i Södertälje. Med på lunchen var de politiska redaktörerna från de socialdemokratiska tidningarna i Sverige. Efter lunchen skulle Palme hålla ett tal vid partiets valupptakt på Genetafältet utanför staden.

Jag var tämligen oerfaren, för att inte säga blyg, i dessa kretsar. Försiktigt höll jag mig i bakgrunden och spanade efter en plats vid bordet så långt borta från huvudpersonen som möjligt, gärna vid bordsändan. Jag ville inte bli invecklad i någon politisk-ideologisk diskussion med Palme en timme innan han skulle hålla sitt tal.

TUNGHÄFTA

När jag kom in i rummet upptäckte jag till min fasa att det bara fanns en enda plats ledig vid långbordet – bredvid Olof Palme.

Kanske var det fler än jag som kände en viss distans och skygghet inför den berömde partiledaren. Vad skulle jag prata med Palme om utan att staka mig eller göra bort mig?

Men det var för sent att backa ut ur rummet, så jag gled ner på stolen och försökte göra mig så obemärkt som möjligt. Det gick bra, eftersom han var livligt inbegripen i samtal med en rad andra redaktörer, som satt vid långbordet med den vita duken. Jag kommer inte ihåg vad samtalet rörde sig om, men det handlade förstås om politiska analyser och anekdoter till höger och vänster.

HJORTRONANALYSEN

Plötsligt vände sig Palme till mig.

– Hur är läget i Jämtland? undrade han.

Jag borde ha varit beredd på frågan för att genast kunna leverera en politiskt välgrundad och insiktsfull analys, men plötsligt hörde jag mig själv säga:

– Det ser ut att vara ett bra hjortronår.

– Åh fan, sa Palme, vad betyder det?

Detta var på den tiden svenska folket plockade bär, en sysselsättning som numera utförs av importerad arbetskraft.

– Folk blir på gott humör, högg jag till med. Och orkar dom ut i skogar och på myrar kommer dom också till valurnorna. Det brukar vara bra för Socialdemokraterna.

Palme såg lite fundersam ut inför denna analys, men han verkade samtidigt road. Det var nog en aspekt han inte hade tänkt på.

GNETA TILL GENETA

Efter lunchen åkte vi ut till det stora fältet och lyssnade till hans tal.

– Vi ska gneta ända till Geneta, sa han och påminde om det gigantiska budgetunderskott och den stora statsskuld som den tidigare borgerliga regeringen hade lämnat efter sig.

Palmes retoriska grepp var att åskådliggöra budgetunderskottet genom att bildlikt lägga ut sedlarna i en lång rad från den ort där han för tillfället befann sig. I det här fallet låg den enorma stapeln från budgetministe Ingemar Mundebos Uppsala till Genetafältet i Södertälje.

VID PER ALBIN-TORPET I STUGUN

Vid två tillfällen har jag intervjuat honom, i den mån man nu kan tala om en intervju med några spretiga frågor under några minuters avskildhet. Första gången var i samband med valrörelsen 1979. I slutet av augusti besökte han Stugun i Jämtland, fem mil från Östersund. Själva poängen med utflykten var att han skulle besöka ett gammalt Per Albin-torp, som fortfarande användes. Idén kom från Länstidningens dåvarande lokalredaktör i Bräcke, Bo Toresson, sedermera partisekreterare åt just Palme.

Det var tidigt på förmiddagen och Palme hade antagligen sovit under transporten från Östersund. Han var både yrvaken och sömnig när han tumlade ut ur bussen för att besikta ett gammalt hus vid Indalsälvens strand mitt i brinnande valrörelse. Jag var där som ung reporter och minns att jag hade särskilda order från nyhetschefen att fråga honom om uranbrytning. Det var nämligen på den tiden kärnkraftsfrågan var som hetast. Olyckan i Harrisburg i Usa hade inträffat den 28 mars samma år. Påföljande år skulle det bli folkomröstning.

URANFYND I JÄMTLAND

I trakterna runt Stugun och Lillsjöhögen fanns tydliga tecken på brytvärda förekomster av uran. Följaktligen föll det sig naturligt att fråga Palme om hans åsikt i detta fall, men jag ville inte göra det i närvaro av de andra journalisterna och fotograferna som bevakade husbesiktningen. När jag äntligen lyckades ta Palme åt sidan för att ställa frågan fick han något drömmande och visionärt i blicken och började tala om sin syn på kärnkraften. Jag antecknade förstås ivrigt – kanske var intervjun på väg att bli ett scoop?

Numera kommer jag inte ihåg vad han svarade på mina frågor. Och eftersom jag är nyfiken har jag letat igen det gamla klippet för att se vad jag skrev i artikeln. Det blev en stort uppslagen artikel med en ordentlig puff på första sidan. Men där står inte ett ord om uranbrytning och kärnkraft. Hela artikeln är en folkhemsnostalgisk betraktelse över ett gammalt Per Albin-torp i Lybeck utanför Stugun i östra Jämtland.

Men det blev trevliga bilder i tidningen av fotografen Gunne Sundström och en kort lektion i Per Albin-torpens historia. Vart Palmes syn på uranbrytningen tog vägen vet jag inte, men kanske får jag svar om jag någon gång hittar igen mitt anteckningsblock. Den slutsats jag tills vidare drar är att debatten då inte alls var lika het som i dag. Eller också förstod jag inte vad Palme sa. För mig blev emellertid uranintervjun ett fint minne, eftersom ÖP:s lokalredaktör i Hammarstrand, Sören Lilja, passade på att fota mig och Palme under intervjun.

LÄNSTIDNINGEN FYLLER ÅR

Nästa gång jag kom i kontakt med Palme var när Länstidningen firade sitt 60-årsjubileum den 27 oktober 1984. Det var en storslagen tillställning med Palme som gäst och huvudtalare och Lena Nyman och Bernt Egerbladh som underhållare. Alla dessa tre är nu borta. På dagen var det öppet hus för allmänheten och på kvällen middag på Stadskällaren för all personal. På den här tiden hade Länstidningen 142 fast anställda personer, 115 i Östersund och 27 runt om i länet. Hur många det är i dag vet jag inte, kanske en tiondel av dåtidens personalstyrka.

JAG ÄR NYFIKEN GUL

Alltnog, inför födelsedagen skrev jag en krönika på ledarsidan på temat att Olof Palme och Lena Nyman hade gjort en film tillsammans. Jag syftade förstås på filmen ”Jag är nyfiken gul”, som väckte stor uppståndelse på sin tid. Rabaldret kring filmen skildras i det första avsnittet av teveserien om Palme. I sitt tal i Folkets hus anknöt Palme till artikeln jag hade skrivit. Han berättade om de krav på hans avgång som hade väckts av moraliskt indignerade riksdagsledamöter.

EN FRÅNVARANDE PALME

Efter födelsedagsfirandet på Folkets hus skulle jag och reportern Gunnar Jansson intervjua Palme för en artikel i måndagstidningen. Det var en av de märkligaste intervjuer jag har gjort. Han var förströdd, frånvarande och nästa svår att få kontakt med. Det var långt ifrån den skärpa vi brukar förknippa med Palme. Kanske var han utmattad efter det tal han nyss hade hållit. Det blev en minst sagt spretig intervju, men på kvällen på Stadskällaren var han i lysande form igen. Han berättade bland annat om episoder tillsammans med riksdagsmannen Helge Lindström, som satt på Jämtlandsbänken i riksdagen under perioden 1949-1968. Han var för övrigt bror till författaren Aksel Lindström.

LENA NYMAN OCH JAG

Under sitt scenprogram på kvällen anknöt även Lena Nyman till artikeln i LT.

– Alltså, Länstidningen måste vara världens mest välinformerade tidning. Dom vet exakt vad jag gjorde i Jämtland på 1960-talet. Nu undrar jag förstås – vem fan är signaturen BE?

Ibland skrev vi med signatur på den tiden. Under kvällen gav jag mig till känna och vi hade ett trevligt samtal och därtill gemensamma bekanta. Genom sin vänskap med skådespelerskan Viveka Seldahl hade hon vistats en hel del i Östjämtland, så det var på denna grund jag hade min ”initierade” kunskap om hennes förehavanden, plus förstås Vilgot Sjömans dagbok om filminspelningen. I den ger han en intressant inblick bakom kulisserna.

FEBRUARI 1986

Månaderna före mordet på Olof Palme rådde stor politisk oro inom arbetarrörelsen. LO-grupperna var missnöjda och i Småland pågick det så kallade Nässjö-upproret. Finansvalparna jublade i samma takt som klyftorna i samhället ökade.

Det var en motsägelsefull tid och många artiklar i tidningen på temat ”det jäser och mullrar i rörelsen”. Vad är det som händer? undrade vi och ställde frågan både till politiker och läsare. Veteranen Birger Nilsson, riksdagsledamot åren 1953-1979 och dessförinnan partiombudsman, sammanfattade situationen så här:

– Jag har upplevt många stormar i partiet, men aldrig så intensivt som nu. Orsakerna är både politiska och organisatoriska.

Intensivare än på mycket länge diskuterades partiets mål och inriktning. Det är nästan så att man känner igen diskussionen sådan den förs i dag.

På LT ordnade vi för säkerhets skull ett gammalt hederligt telefonväkteri (detta var långt före tjattarnas, bloggarnas, messarnas, tvittrarnas och fejsbockarnas tid) för att pejla folkstämningen. Inte oväntat kom folket fram till att politikerna måste ut bland människorna igen och att orättvisorna håller på att bli för stora.

Detta var den 14 februari 1986. Tio dagar senare kom Olof Palme på besök till länet. Jag skrev en välkomstledare som var lång som en Sverigekarta och förde ett slags resonemang om mullret, telefonväkteriet och de enorma förväntningar som fanns på just honom. Jag satt nog och tyckte lite synd om Palme, ty jag skrev så här:

”Det är i sanningens namn inte lätt för en Olof Palme att under en rundresa av det här slaget komma på närmare talfot med människor, med tanke på uppvaktningen från massmedia, lokala politiker och egna medarbetare. Ingen är i detta uppbåd så ensam.”

En senare statsminister, Göran Persson, formulerade för övrigt samma sak långt senare i en boktitel (av Erik Fichtelius): ”Aldrig ensam, alltid ensam.”

Alltnog, själv kunde jag inte följa Palme under Jämtlandsbesöket. Min morfar Johan i Tärnaby hade dött och jag åkte dit för att vara med vid begravningen.

MORDET OCH EFTERÅT

När detta skrivs är det den 28 februari år 2013.

Det är 27 år sedan Olof Palme mördades och jag bläddrar i gamla klipp och en minnestidning från den tiden. Det är en märklig känsla eftersom mordet fortfarande är ouppklarat och spekulationerna outtömliga. I teveprogrammet ”Veckans brott” i tisdags fällde Leif G W Persson en kommentar som direkt förde mig tillbaka till det ödesmättade känsloläge som rådde i Sverige dagar, veckor och månader efter mordet: ”För många i min generation var det en traumatisk händelse.” Ungefär så sa han och det var väl så vi kände.

Själva beskedet om mordet fick jag tidigt på lördagsmorgonen den 1 mars när LT:s dåvarande chefredaktör Peter Swedenmark ringde vid sjutiden. Vi höll på att göra oss i ordning för en liten slalomtävling i Svedjebacken i Kälarne. Det blev en dov och lågmäld dag i skidbacken.

Som alla andra tidningar skrev vi mängder av artiklar om Palmemordet och dess konsekvenser. Starkaste minnet har jag från arbetet med den minnesbilaga som Länstidningen gav ut i anslutning till begravningen den 15 mars. Det blev en fin och gedigen bilaga med intervjuer, minnesord, tillbakablickar och naturligtvis en läges- och stämningsrapport från en huvudstad i sorg. Än en gång växte berget av rosor i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan. Jag skrev:

”Aldrig någonsin har en gatukorsning på ett så gripande sätt förvandlats till en plats för sorg, saknad och eftertanke.”

I minnesbilagan blev det förstås många återblickar på Olof Palmes relation till Jämtlands län. Det var här han utförde sitt sista officiella uppdrag och det var under en skidtur i Storlien 1969 som han blev övertalad att bli partiledare. Mellan dessa tidpunkter gjorde han många andra besök som på olika sätt har satt avtryck i länsbornas minnesbank.

Nu passerar ännu en minnesdag utan att mordet är uppklarat. För min egen del händer det, när jag ibland besöker Stockholm, att jag passerar förbi graven på Adolf Fredriks kyrkogård.

Minnesstenen är för övrigt huggen i skiffer från Offerdal i Jämtland.

Artikeln skrevs ursprungligen år 2013 i samband med sändningen av en teveserie om Olof Palme. Här är den lätt uppdaterad. Se även min recension av Henrik Berggrens biografi över Olof Palme som jag publicerade i Länstidningen. Den finns att läsa här.