Under ett par år i början av 1970-talet bodde vi på Södermalm, en stadsdel i Stockholm som på den tiden inte var lika överhettad och krogtät som i dag. En liten etta i ett rivningshus var en perfekt studentbostad, särskilt om man var två som kunde dela på hyran. 1973 hade kostnaden stigit till hela 114 kronor i månaden. Det är ungefär lika mycket som ett glas vin i dag kostar på restaurangerna kring Skånegatan.

Men det kom gas ur spisen, kallt vatten ur kranen och vi hade egen toalett. Ute på gården stod de gamla utedassen kvar och påminde om den tid som Per Anders Fogelström så mästerligt skildrar i sina böcker. Inte långt från vårt hybble hade hans romanpersoner Henning och Lotten bott.

Eftersom det var ett rivningshus var tiden utmätt samtidigt som lägenheten var opraktisk för en blivande barnfamilj. Vi flyttade till den nya förorten Skogås och köpte en stor lägenhet för reapriset 12 000 kronor. I längden blev det krångligt att bo i Stor-Stockholm för en barnfamilj, så vi flyttade efter några år tillbaka till Jämtland. Jag vill emellertid betona att jag har fortsatt att älska staden, så stockholmarna behöver inte ta det personligt.

Antagligen tillhörde vi den våg som på 1970-talet kallades grön. På den tiden var Stockholm faktiskt en stad som tappade befolkning. Det kan förefalla otroligt med tanke på de växande regionala klyftor vi ser i dag.

Jag tänker på allt detta när jag läser Arne Müllers innehållsrika och intressanta bok ”Stockholm, städerna och resten”, en kritisk genomgång och analys av urbaniseringstrender och regionalpolitik från 1970-talet fram till i dag. Inledningsvis ställer han frågan varför storstäder är så attraktiva trots att vardagslivet inte verkar så lockande: trångboddhet i dyra bostäder, tidsödande pendlingsresor, bullriga miljöer, stark segregation och andra negativa faktorer.

Enligt Müller är det en ekonomisk förlust att flytta till en storstad. Så vad är det som drar, vad är det som lockar? Här förnimmer jag ett eko av Per Anders Fogelström i inledningen till ”Mina drömmars stad”:

”Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om hålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.”

Müller är inne på samma tema, men han skriver ingen roman. Han söker svaret på dagens viktiga frågor: Är urbaniseringen oundviklig? Vad är det för krafter som driver oss till storstaden?  Kan politiska beslut påverka utvecklingen?

Systematiskt och pedagogiskt tecknar han en bakgrund till den lokala och regionala utarmning som i dag hotar hela landsändar. Efter ”flyttlasspolitiken” på 1960-talet har det funnits en rad politiska åtgärder för att minska obalansen. Ändå kvarstår faktum: urbaniseringen har fortsatt och alla åtgärder har på sin höjd bromsat en negativ regional utveckling.

I grunden är det samma historia som Fogelström beskriver i Mina drömmars stad:

Pojken drömde. Staden väntade.

Omänskligt slit, usla bostäder och ett liv i fattigdom hindrade inte Henning och Lotten från att älska sitt Stockholm och de möjligheter som staden erbjöd, framför allt när det gällde arbete.

Så vad är det som driver dagens Henning och Lotten till staden? Arne Müllers svar i stark sammanfattning är: marknadskrafterna. Där pengar finns att tjäna är marknadspotentialen störst och där samlas kapital och människor, obekymrade av de negativa följderna av en stark centralisering.

Per-Anders Fogelström har i sina böcker skildrat stadens historia på ett sätt som har berört generationer. Frågan är vad som händer med ”resten”, det vill säga de gles- och landsbygder som återstår och som Arne Müller dissekerar i sin bok. Om detta återkommer jag i ytterligare två artiklar.

I år skulle Per-Anders Fogelström för övrigt ha fyllt 100 år.

Och jag noterar att marknadsvärdet på motsvarigheten till vår rivningslägenhet på Skånegatan och fyrarummaren i Skogås numera är omkring tre miljoner.

Vardera.

Artikeln är publicerad i Länstidningen Östersund den 3 oktober 2017.

Del 2

I den faktarika boken ”Stockholm, städerna och resten” finns ett par detaljer som med stor symbolisk kraft illustrerar de regionala klyftorna i dagens Sverige:

• Under en period hade den statliga myndigheten Finansinspektionen sina lokaler vid Norrtull i Stockholm. Placeringen upplevdes emellertid som ocentral, så för att lösa problemet flyttade myndigheten in till city.
• De flesta bankjobben i Sverige är numera koncentrerade till två kommuner: Stockholm och Sundbyberg.

Uppgifterna speglar den enorma koncentration av tillgångar, kapital och investeringar som finns i storstäderna, främst Stockholmsregionen. Arne Müller har undersökt åt vilket håll slantarna rullar, det vill säga hur Sveriges ekonomiska geografi ser ut.

Inte oväntat återfinns huvudkontor, storföretag, banker och de mest förmögna individerna i Stockholmsområdet. Den samlade förmögenheten hos 156 svenska miljardärer uppgick år 2015 till 1800 miljarder kronor, det vill säga mer än dubbelt så mycket som alla svenska kommuners tillgångar samma år. Endast två av miljardärerna bor i Norrland.

Det är inget nytt fenomen att det ser ut så här. Arne Müller påminner om att Olof Palme år 1972 pekade på marknadens brister och behovet av insatser för att komma till rätta med en negativ befolkningsutveckling. Det skedde enligt Müller i en tid ”…när tilltron till regionalpolitikens möjligheter var som störst.”  

Då var det fortfarande långt kvar till de senaste årtiondenas övertro på marknadskrafternas läkande förmåga. Den största regionalpolitiska insatsen över huvud taget är antagligen utbyggnaden av den offentliga sektorn, men den har blivit ordentligt tilltufsad till följd av privatiseringar, bolagiseringar och avregleringar.

Om Per Anders Fogelström är den oöverträffade skildraren av staden Stockholms utveckling och tillväxt, så är det en annan stockholmare som träffsäkert har fångat flykten från landsbygden, nämligen Stig Claesson, alias Slas. Boken ”Vem älskar Yngve Frej” är mest känd för filmatiseringen, med Allan Edwall och nyligen bortgångne Janne ”Loffe” Carlsson i huvudrollerna. Den bästa film jag sett, brukar jag säga, men den fullträffen hade inte varit möjlig utan Slas pregnanta text som underlag.

De är fria män och kvinnor som sett denna bygd växa, utveckla, avfolkas och försvinna, skriver han i en enkel iakttagelse. Romanpersonerna i berättelsen är fångna i ”resten”, det vill säga de döende gles- och landsbygder som Müller syftar på i sin bok.

Slas skrev emellertid sin bok redan 1978, det vill säga under det årtionde som statliga utlokaliseringar och andra regionalpolitiska åtgärder skulle återställa den obalans som regeringen Palme pekade på redan 1972.

Det har väl gått så där.

Det är därför lätt att bli pessimistisk, men som tur är finns glädjande tecken i tiden. Arne Muller räknar upp några av de motkrafter mot centralisering som har engagerat tusentals människor runt om i landet: Räddningen av Skattekontoret i Lycksele, sjukvårdsupproret i Dorotea och folkomröstningen i Jämtland om storregioner är några exempel på att enskilda människors starka engagemang kan påverka politiken.    

Det är alldeles tydligt på senare tid att politiker tar intryck av lokala proteströrelser och det arbete som bedrivs av organisationer som Hela Sverige ska leva.

Jag förstår inte var vi räknade fel någonstans, säger skomakaren i ”Vem älskar Yngve Frej”. Dags därför att räkna rätt. Mer om det i del tre av denna miniserie om regionalpolitikens möjligheter och utveckling.

Artikeln publicerades i Länstidningen Östersund den 5 oktober 2017

Del 3

För ett par år sedan hade jag förmånen att besöka FN:s kontor i Nairobi i Kenya. De arbetar med livsmiljöfrågor, till exempel följderna av en kraftig urbanisering. Problemen är särskilt påtagliga i storstäder.

Den informella stadsdelen Kibera i Nairobi brukar räknas som Afrikas största slum. Ingen vet hur många människor som bor där, kanske rör det sig om cirka en miljon. Det är ungefär som om hela Norrlands eller Stockholms befolkning skulle klumpa ihop sig i Östersund.

Tjänstemannen på FN berättade att de hade bytt strategi. Tidigare hade de försökt underlätta för folk att stanna kvar i byarna på landsbygden. När den urbana strömmen ändå inte kan hejdas inriktas arbetet på att förbättra livsmiljön för alla som söker sig till storstaden.

Det verkar i förstone vara en god idé. Man behöver inte vandra många meter i Kibera för att inse att behoven är enorma i ett område där det statistiskt sett går en toalett på 500 invånare och tillgången till rent vatten i det närmaste är obefintlig.

Men det blir knappast bättre av att strunta i landsbygden. Det betyder att afrikanerna fortsätter att strömma till storstaden. De är många som likt Henning och Lotten i Fogelströms ”Mina drömmars stad” flyr från landet, de flesta med förhoppningar som stannar i slummen. Somliga lyckas, men de flesta hamnar i en misär som kan innebära att det bor sju personer i ett enda rum, vilket är en uppskattning av den genomsnittliga bostadssituationen i Kibera.

Flytten till staden, urbaniseringen, är således en internationell trend. År 2009 passerades den brytpunkt som innebär att mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. I Sverige skedde denna avgörande förändring redan på 1930-talet. Jämfört med Kenya ter sig Sveriges regionala problem och spänningar som futtiga, men frågan är vad som händer om denna utveckling bara fortsätter. Ingen kan hindra människor från att välja bostadsort, men valfriheten är en illusion så länge samhället inte underlättar för bostäder, service, arbetsplatser, kommunikationer och andra basfunktioner i alla delar av ett land, oavsett om det handlar om Kenya eller Sverige.

I stället för antingen-eller måste vi välja både-och. Så sker uppenbarligen inte i dag. ”Utarmningen pågår ständigt”, skriver till exempel Bakvattnets byalag i sitt remissvar om den parlamentariska Landsbygdskommitténs förslag. Det kan verka halsbrytande att jämföra situationen i norra Jämtland med den afrikanska landsbygden, eller överhettningen i Stockholms-området med slummen i Kibera, men i grunden finns en ekonomisk struktur som gör staden till norm och dragplåster. Mönstret är likartat oavsett om vi befinner oss i Bakvattnet eller Kibera.

I Östersund står byggkranarna som utropstecken mot skyn. Det var länge sedan staden såg en liknande bygg-boom. Det är i grunden positivt, men glädjen grumlas av att flera kranskommuner tappar befolkning. Under den senaste 25-årsperioden har fem av länets kommuner minskat med nära 12 000 invånare. I Bräcke och Strömsund har en fjärdedel av befolkningen försvunnit. Vad betyder det på sikt för ett handelscentrum som Östersund?

Det vi bevittnar är den gamla vanliga kampen mellan centrum och periferi. Och grundfrågan kvarstår: har periferin någon chans?

Ja, vi är illa ute om vi tappar tilltron till att utvecklingen går att påverka. Regeringens strategi att omlokalisera statliga jobb och landsbygdskommitténs omfattande förslagskatalog är viktiga signaler som tyder på ökad insikt om att något måste hända. Men som Arne Müller påpekar i boken ”Stockholm, städerna och resten” är landsbygdskommitténs paket blygsamt jämfört med regionalpolitiken i vårt västra grannland. Och ännu vet vi inte vilka förslag som blir verklighet. Det enda vi med säkerhet kan slå fast är att det krävs en ordentlig satsning för att inte Sverige ska ”gå sönder”, ett utryck som statsminister Stefan Löfven brukar använda.

Artikeln publicerades i Länstidningen Östersund den 7 oktober 2017