Dan Andersson i Göran Greiders hjärta

I år är det 100 år sedan författaren Dan Andersson avled på ett hotellrum i Stockholm, endast 32 år gammal.

Dödsorsaken var cyanväteförgiftning efter hotelledningens försök att bli av med vägglöss. De giftiga ångorna dröjde sig kvar och ledde till ett snöpligt slut på en författargärning som fortfarande lever och som tar sig ständigt nya uttryck i tolkningar och analyser.

Omedelbart efter sin död blev finnmarkspoeten och drömmaren folkkär och geniförklarad, men som Göran Greider påpekar i en bok år 2008 fick Dan Andersson sällan plats i de litterära finrummen. Inte heller kan man enbart se honom som vildmarkens diktare; han var minst lika hemtam på stadens gator och torg.

I sin tidigare bok, ”Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke”, skriver Greider översiktligt om en förälskelse som hade mycket stor betydelse för Dan Anderssons liv och diktning. Om deras brevväxling hade bevarats kunde den ha blivit en romantisk klassiker, skriver han.

Nu, år 2020, inträffar det märkliga att just denna brevväxling ligger till grund för Greiders nyutkomna dokumentärroman ”Hon vars hjärta var som mitt” (Ordfront förlag), med underrubriken ”Dan Andersson och Märta Larsson, en kärlekshistoria.”

Redan titeln på boken är mitt i prick. Den sammanfattar de dryga två år som paret levde i ett intimt, kärleksfullt – och omöjligt – förhållande. Titeln är en strof ur en av Dan Anderssons mest kända dikter, ”Omkring tiggarn’ från Luossa”. Den är tonsatt flera gånger, inspelad av ett stort antal artister (bl a Gunde Johansson, Thorstein Bergman, Håkan Hellstrand, Ulf Lundell och Sofia Karlsson). Åren 1972-1973 låg den i ett helt år på Svensktoppen med Hootenanny Singers.

Men varför var det omöjligt med en kärlekshistoria med en person vars hjärta var som Dan Anderssons? Det handlar om klass och sociala skillnader i Sverige i början av 1900-talet. De båda möttes på Brunnsviks folkhögskola hösten 1914 och inledde snart ett förhållande som blev både stormigt och svårhanterligt. Han med sin fattiga bakgrund i finnmarken, hon med baptistiska föräldrar på Östermalm i Stockholm. Hennes far är direkt fientlig och kräver att Dan ska skaffa sig ett ”riktigt jobb”, men han kan å andra sidan inte ge upp sina författardrömmar. De båda älskande var på sitt sätt fångna i var sina familjer.

Som läsare förundras man inledningsvis över Greiders initierade skildring av deras kärleksliv. Han har haft tillgång till Dan Anderssons otaliga brev till Märta, men alla brev från henne finns inte bevarade. I en efterskrift förklarar han att han har ”fantiserat ihop” hennes brev. De scener som beskrivs i boken är också till största delen uppdiktade.

Kan man göra så? Ja, om man heter Göran Greider och gestaltar händelserna med konstnärlig inlevelse, ett intresse utöver det vanliga och tillgång till andra källor för att skildra Märtas och Dans personligheter. Berättelsen blir betydligt mer levande, tillgänglig och trovärdig än om han skulle ha skrivit en renodlad faktabok.

På köpet kan man göra andra intressanta iakttagelser. Det pågående världskriget finns med som en kuliss när de har sina möten i Brunnsvik i Dalarna och i konstnärsateljén på Östermalm i Stockholm. Kriget prasslade avlägset, skriver Greider i en träffande formulering när Dan och Märta bläddrade i tidningarna. Tankarna i dag går till en pandemi som ligger som ett lock över tillvaron.

En annan sak att förundras över är det febrila brevskrivandet. Dan Andersson verkar ha skrivit minst ett brev om dagen, ofta flera, ungefär i samma takt som en president i dag skickar ut twitter-meddelanden. Det var den tidens informationskanal, men så fanns också Kungliga Postverket, som kunde dela ut brev 4-5 gånger om dagen.

Vi ska vara tacksamma för denna brevskörd, ty annars hade Göran Greider aldrig kunnat skriva den romantiska klassiker som han efterlyste i den bok om Dan Andersson han gav ut redan år 2008.

===

Så långt recensionen. Själv har jag haft ett närapå livslångt förhållande till Dan Anderssons dikter. Det har så att säga varit svårt att undgå honom. Starkast har jag berörts av Thorstein Bergmans fina tolkningar på de klassiska LP-skivorna från 1970-talet. Flera gånger har jag också sett honom ”live”, bland annat i den oförglömliga konserten på Södra Teatern vid Mosebacke torg tillsammans med Giovanni Jaconellis orkester. Det måste ha varit någon gång i början eller mitten av 1970-talet. Thorstein Bergman har även framträtt i Östersund, liksom på senare tid Sofia Karlsson, som även hon har gett Dan Andersson nya dimensioner.

I litteraturen träffade jag tidigt på myten Dan Andersson. En av hans många beundrare var Ivar Lo-Johansson. I sin självbiografiska roman Stockholmaren från 1954 skriver han en hel del om Dan Andersson, bland annat följande om en av hans böcker:

”Aldrig förr hade jag stött på något sådant i en bok. Jag gick omkring som i yra. Ljuset över ting och gestalter, över den torra sommarn i skogen, skönhet och kärlek mitt ibland trasor och vanvett, kolare, spöken, tiggare och vansinniga som satt och slog sina släggor mot stenen vid landsvägkanten, där nävorna blommade, allt blev för mig till diktens lysande elände, eländets lysande dikt.”

Skalden Nils Ferlin har berättat hur han ”hypnotiserades” vid en uppläsning av Dan Anderssons långa dikt ”Vaggsång vid Kestina” under en lyrikafton vid Elin Svenssons teaterskola i Stockholm i början av 1920-talet. Ferlin var elev tillsammans med bland andra John Elfström, som en kväll hade med sig en volym av Dan Anderssons dikter. Ferlin var på dåligt humör och var på väg att lämna lokalen – ett krogbesök hägrade – men när han höll på att kränga på sig överrocken ute i hallen kunde han inte undgå att höra dikten läsas. Ferlin blev fast och berättar så här om händelse i den lilla volymen ”Ballader och spelmansvisor”, som gavs ut av FIB:s lyrikklubb 1971:

”…all ilska gick bort; Munken och alla restauranger i världen kom ljusår ifrån mej, försvann och existerade inte längre. Endast Vaggsången vid Kestina existerade. Och överrocken kom ut i hallen igen. Sålunda greps jag – mot min vilja och relativt tidigt – av Dan Andersson-feber.”

Den som läste dikten vid det tillfället var författaren Harald Beijer, som även han var elev vid teaterskolan. Men det var alltså John Elfström som hade tagit med sig Dan Anderssons dikter till denna lyrikafton.

===

Den inledande recensionen ovan handlar om Greiders nyutkomna bok ”Hon vars hjärta var som mitt”. Hans tidigare bok om Dan Andersson och hela hans författarskap, ”Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke”(2008) är minst lika läsvärd. Greider går grundligt igenom Dan Andersson liv och gärning. Hans genomgång av Dan Anderssons ”skogsfinska” bakgrund är mycket intressant, liksom tankarna kring myten om Dan Andersson och alla tolkningar som har gjorts av hans poesi allt efter den ödesdigra septemberdag som slutade med döden på ett enkelt hotellrum i Stockholm år 1920.