Axel, 13 år, intervjuar morfar, 71

Birger Ekerlid, 71, är min morfar och bor i Östersund tillsammans med Elisabet Ekerlid, min mormor.  Han har arbetat som journalist på Länstidningen Östersund men nu är han pensionär och arbetar som författare och ibland föreläser han.

Hur var det att växa upp i Krångede under slutet av 1940-talet?

– Jag kan egentligen inte uttala mig om slutet av 1940-talet, eftersom jag bara var två år gammal då, men jag minns mer av början av 1950-talet. Samhället var levande och spännande. Det hände alltid något. Vi höll alltid på med något. Vi höll på med idrott, gick i skogen och fiskade. Det var många barn i byn så de fanns många lekkamrater. Man kan säga att det är många ljusa minnen från den tiden. Det fanns biograf och Folkets hus. Och ibland kom även ett tivoli dit. Krångede hade ett framgångsrikt bandylag under den tiden. De var som högst i division 3 Mellannorrland och fick möta bland annat Selånger. Jag fick följa med på matcherna då pappa sålde varmkorv där. De fanns ju inte TV eller mobiler så vi höll på med mycket idrott. Vi hoppade höjd, sprang ikapp och spelade så klart fotboll. Senare under slutet av 1950 talet spelade vi även ishockey. Men bandy spelade jag aldrig. Vi höll även på med teater, det fanns en nykterhetsförening som satte upp olika teaterpjäser.  

Fanns det skola i Krångede på den tiden?

– Ja det fanns skola med årskurs 1 till 6. Det var en så kallad b-skola där 1:an och 2:an satt i samma sal och hade samma lärare, 3:an och 4:an satt i samma sal med samma lärare och 5:an och 6:an satt också i samma sal med samma lärare.  Det fanns även realskola i Hammarstrand som man fick söka till. Det gjorde jag. Men man var ju tvungen att åka buss dit varje dag. Den skolgången var i fyra år.  

– Hur många bodde där?

– Jag har försökt att beräkna det. Jag har ju skrivit en bok om Krångede så jag har tittat igenom den noga och beräknar att det var mellan 500 och 600 invånare i byn under 1950 och 1960 talet.

Hur kom du på att du ville bli journalist

– Jag har alltid tyckt om att skriva och sedan fortsatte det. Jag började i tonåren och sedan blev jag mer och mer intresserad. Jag var nog inte så intresserad när jag själv gick i skolan. Men jag har alltid tyckt om historia och lokalhistoria. Jag tyckte att det var roligt att skriva ner händelser som andra människor kunde ta del av. Det är bland annat därför som jag har skrivit boken Krångede i kraftens tid eftersom jag tycker det är viktigt att dokumentera saker som har försvunnit.  

Tack för att jag fick intervjua dig.

-Tack detsamma, det var trevligt!

Axel gjorde intervjun som skolarbete i Gällö skola läsåret 2019-2020. Och nu är han 14.