Om samer och missionärer

Den goda viljan - Maria SV nr 15

Maria Bernadotte, till höger, arbetade aktivt inom KMA under större delen av sitt liv. Hon ingick i styrelsen för ålderdomshemmet Fjällgård under perioden 1925-1962 och besökte hemmet regelbundet. I bakgrunden Anders och Regina Danielsson, som bodde på Fjällgård. Foto: Föreningsarkivet i Jämtlands län, Fjällgårds arkiv.

Bibelkvinnorna samlade in pengar, skänkte julgåvor och startade ett ålderdomshem för samer.

På denna grund utvecklades en vänskap mellan välbärgade överklasskvinnor från Stockholm och fattiga samer i Jämtland.

Hur jämlika var dessa möten och hur såg den kristna missionen ut?

Det är några av trådarna i den nyutkomna boken Den goda viljan av Catarina Lundström.

Boken har underrubriken Kvinnliga missionärer och koloniala möten i Tunisien och västra Jämtland (Nordic Academic Press). Författaren har forskat i arkiven och mött de människor som kom i kontakt med organisationen KMA, Kvinnliga Missions Arbetare, verksam åren 1894-2004. Det samiska ålderdomshemmet Fjällgård i Åre kommun blev navet i en epok som bland annat innebar täta kontakter mellan samerna och delar av kungahuset.

– Den rojalistiska kopplingen förde med sig en känsla av erkännande. Omvärlden kom till Västjämtland och samerna fick kontakter med personer som var verksamma på det nationella planet. De ogifta och ensamstående kvinnor som utgjorde kärnan i KMA behövde samtidigt denna relation. De hittade en roll och hade en uppgift att fylla, säger Catarina Lundström.

Ålderdomshemmet Fjällgård 1924. På taket sitter missionären och konstnären Folke Hoving, som också var husets arkitekt. Foto: Föreningsarkivet i Jämtlands län, Fjällgårds arkiv.

Ålderdomshemmet Fjällgård 1924. På taket sitter missionären och konstnären Folke Hoving, som också var husets arkitekt. Foto: Föreningsarkivet i Jämtlands län, Fjällgårds arkiv.

KMA startade ålderdomshemmet i början av 1900-talet, bland annat med hjälp av insamlade medel från en ”lappafton” i Stockholm och Östersund. Fjällgård blev snart en viktig mötesplats och ett samiskt centrum i Jämtland. Det finns inga nu levande personer som har bott på ålderdomshemmet, men fortfarande finns många som minns Fjällgård och de kvinnliga missionsarbetarna. I boken säger John Paul Persson i Hosjöbottnarna så här:

”Som socialarbetare ger jag ett väldigt stort beröm till KMA för de var först med att ägna sig åt samisk åldringsvård.”

Olle Andersson, Östersund, uppväxt i Glen, vittnar om ett förtroendefullt förhållande. Så här säger han om Maria Bernadotte, ”fjällvärldens grevinna”, dotter till prins Oscar:

”Vi låg i kåtan på var sin sida om elden en natt. Jag var ung, socialdemokrat, jag var med i SSU, och ateist. Hon var troende och kom från högre stånd. Vi diskuterade hela natten och hade elden mellan oss. Hon var väldigt fördragsam och hade respekt för mina synpunkter…”

Laila Johansson, Glen, avger följande omdöme:

”Fjällgård betydde väldigt mycket för dom gamla samerna, det var ju räddningsplankan…”

– KMA hade ett gott anseende, men verksamheten hade även problematiska sidor, konstaterar Catarina Lundström.

Hon syftar på den dåvarande ”lapp ska vara lapp-politiken”. Enligt denna syn var samerna ett underordnat folkslag som ansågs behöva en beskyddande hand och inte hade samma behov av bostäder och skolgång som övrig befolkning. Samerna förutsattes vara predestinerade för ett nomadiserande liv.  Ett uttryck för ”lapp ska vara lapp-politiken” var att samerna i Jämtland och Härjedalen folkbokfördes i särskilda lappförsamlingar ända fram till 1942.

– KMA passade in i detta mönster. De var noggranna med att understryka och förstärka den samiska särarten. Ett exempel är att man helst inte ville se samisk personal på ålderdomshemmet, det ansågs försvaga bandet till renskötartillvaron, säger Catarina Lundström.

I boken sätter hon in KMA:s historia i ett större sammanhang och för en diskussion om över- och underordning, om kolonialism och diskriminering och om jämlikhet och solidaritet. Missionsarbetet i Tunisien och i Västjämtland är exempel på möten mellan olika kulturer och religioner på ett sätt som är aktuellt även i dag och som samtidigt ger perspektiv på svensk samepolitik.

Catarina Lundström har forskat i arkiven och skrivit boken Den goda viljan. Foto: Birger Ekerlid

Catarina Lundström har forskat i arkiven och skrivit boken Den goda viljan. Foto: Birger Ekerlid

Artikeln med bilder finns även publicerad på samer.se.

Artikel i Samefolket:

Ömsinta möten mellan samer och bibelkvinnor

”I Mittådalens lappby bland Härjedalens fjäll, där hava vi vår egen grevinna, Maria Bernadotte, som är så god och snäll och därför vänner kan vinna.”

Så lyder ett gratulationstelegram från det samiska ålderdomshemmet Fjällgård i Hålland, Undersåker.  Året var 1949 och den kungliga högheten Maria Bernadotte, dotter till prins Oscar, fyllde 60 år.

Vad är förklaringen till att gamla fattiga jämtländska samer så reservationslöst hyllar en välbärgad överklasskvinna från Stockholm?

Svaret finner vi, åtminstone delvis, i den nyutkomna boken ”Den goda viljan” (Nordic  Academic Press). Den handlar om kvinnliga missionärer och koloniala möten i Tunisien och västra Jämtland. Författaren Catarina Lundström har forskat i arkiven och mött de människor som kom i kontakt med den lilla organisationen KMA, Kvinnliga Missions Arbetare, verksam åren 1894-2004.

En handfull kvinnor ger sig ut för att hjälpa och predika, bland muslimska kvinnor och jämtländska samer, men vad säger oss deras arbetsinsats i dag? Mycket, eftersom Catarina Lundström sätter in deras mission i ett större sammahang och för en mycket intressant diskussion om över- och underordning, om kolonialism och diskriminering, om jämlikhet och solidaritet och om vi och dom. Missionsarbetet i Tunisien och i Västjämtland är ett exempel på möten mellan olika kulturer och religioner på ett sätt som har hög aktualitet i en tid när främlingsfientlighet, islamofobi, samehat och anda extrema yttringar är en del av den svenska vardagen.

En av Lundströms slutsatser är att KMA-kvinnorna sökte efter ”personliga möten bortom skillnader i kultur och religion.” Det vilar ett ömsint och försonande drag över deras verksamhet trots att de med författarens ord verkade i en ”hierarisk och kolonialt färgad tankevärld”.  Vittnesmålen från de intervjuade samer som har minnen från denna epok är också övervägande positiva. Mötena präglas av ömsesidig respekt. Frågan är hur allmängiltiga dessa erfarenheter är. Författaren berör översiktligt den missionskritik som finns och har funnits, men det är inget huvudspår i boken. Ett aktuellt exempel, som inte nämns i boken, är att Svenska kyrkan är inne i en process där de rannsakar sitt agerande gentemot samerna.

Den stora förtjänsten med boken är den resonerande och lyhörda tonen och försöken att förstå och tolka de komplexa relationerna och det omfattande källmaterialet.  De många citaten ur intervjuer, arkiv och tidningsartiklar belyser på ett utmärkt sätt det vetenskapliga förhållningssätt som Catarina Lundström har till sina ”bibelkvinnor”, en beteckning som missionsarbetarna själva använde.

På köpet får vi en historielektion i rasbiologi och svensk samepolitik samt inte minst en initierad och värdefull inblick i livet på det samiska ålderdomshemmet Fjällgård, som startades av KMS och vars inventarier numera tillhör stiftelsen Gaaltije i Östersund.


Lämna ett svar