Vid samernas första landsmöte i Trondheim 1917 var Elsa Laula en av de tongivande huvudpersonerna.

När motsvarande möte ägde rum i Östersund 1918 hette ledargestalten Torkel Tomasson.

Han är nära förknippad med den samepolitiska rörelsen från början av 1900-talet och fram till sin död 1940.  

Då hyllades han för sina insatser och beskrevs närmast som en samisk statsman.

Vem var han och vilken roll spelade han i den samiska kulturkampen?

Under de fyra årtionden som Torkel Tomasson var med om att organisera samerna och påverka svensk samepolitik upplevde han både framgångar och bakslag. Han var en outtröttlig organisatör, en engagerad tidningsman och en hängiven upptecknare och förmedlare av samisk kultur.

I dag är han kanske främst ihågkommen som initiativtagare till och redaktör för tidningen Samefolket.

Han föddes 1881 i vintervistet vid Seltjärnsmon mellan Anundsjö i Ångermanland och Åsele i Västerbotten. Föräldrarna, Tomas Nilsson och Lisa Torkelsdotter, bedrev renskötsel på Satsfjället inom Vilhelmina södra sameby. Redan som ung kom Torkel i kontakt med den samiska föreningsrörelsen. Pappan ledde en delegation som år 1898 uppvaktade kung Oskar II med anledning av 1898 års renbeteslag, som kraftigt försvagade samernas rätt till mark.

Några år senare, 1904, deltog Torkel Tomasson tillsammans med Elsa Laula i en deputation som reste till Stockholm för att agitera och lägga fram samernas åsikter. De bildade organisationen Lapparnes Centralförbund och började ge ut den första samiska tidningen, Lapparnes Egen Tidning. Redaktör och ansvarig utgivare var Torkel Tomasson. Endast fem nummer kom ut. Av olika skäl upphörde verksamheten i centralförbundet. Det första försöket att organisera samerna hade misslyckats.

Vid den tiden arbetade Tomasson som renskötare. 1906 bestämde han sig för att börja studera. Så här har han berättat om avfärden från fjället:

”…i rykande storm på Vojmsjön anträdde jag i roddbåt resan till Stockholm för att där på allvar ägna mig åt studier. Det blåste till den grad på Vojmsjön, att jag trodde allmakten ville lägga hinder i vägen.”

Efter studentexamen flyttade han 1913 till Uppsala och gick en tvåårig utbildning för kansliexamen. Eftersom han hade tio års erfarenhet av renskötsel tyckte han att hade tillräcklig praktisk och teoretisk grund för att arbeta inom lappväsendet. Han sökte tjänster som lappfogde i både Norrbotten och Västerbotten, men det var inte möjligt för samer att ha den typen av befattningar. Tomasson råkade således ut för etnisk diskriminering. Lappväsendets syn på samer formulerades bland annat så här:

”Lappen har icke sinne för objektivitet, han saknar fasthet och uthållighet i föresatser, och han lämpar sig därför icke heller till en tillsyningsmans svåra och ömtåliga värv.” (Lappfogden i Norrbotten, Robert Sundberg, 1930).

Tomasson hade under en tid tillfälliga arbeten. Han var ombud vid avvittringssammanträden i Vilhelmina fjällbygd och 1916-17 gjorde han en utredning om samernas sedvanerätt till renbete på norska sidan. Sommaren 1917 gjorde han omfattande intervjuer och uppteckningar bland äldre samer i Jämtland, Härjedalen och Västerbotten.

Framför allt jobbade han med förberedelserna för landsmötet i Östersund 1918.  Han inledde den första dagens förhandlingar om renbeteslagstiftningen och riktade stark kritik mot ”lapp ska vara lapp”-politiken, det vill säga föreställningen om att samerna var biologiskt förutbestämda för renskötseln och att de skulle bli sämre renskötare om de fick fasta bostäder och bättre skolundervisning. Andra hjärtefrågor för honom var jordbrukens intrång i renbetesmarkerna och de icke renskötande samernas situation.

Landsmötet innebar en nytändning för den samiska rörelsen. Nu bildades Lapparnas Centralförbund och Samefolkets Egen Tidning kom med sitt första nummer i november 1918 med Torkel Tomasson som energisk redaktör.

År 1919 tillsatte staten en lappkommitté, en av de många utredningar om samer som har sett dagens ljus. Som sakkunniga ingick både Tomasson och Gustav Park, en annan av förgrundsgestalterna vid landsmötet. Det faktum att samer tillfrågades sågs som en framgång och ett svar på de krav som hade framförts vid landsmötet, men huvudkommittén bestod av icke-samiska politiker och tjänstemän.

Snart började andra svårigheter. Centralförbundet hade dålig ekonomi och svag lokal förankring samtidigt som det fanns splittringstendenser inom samerna. Tomasson var starkt drivande inom centralförbundet, men luften gick åter ur rörelsen och organisationen lades ner 1923. Än en gång hade Tomasson varit med om att bilda och lägga ner en samisk centralorganisation. Så här sammanfattade han nederlaget i ett brev år 1938 till borgmästare Carl Lindhagen i Stockholm:

”Åren 1918 till och med december 1922 ägnade jag mig i Uppsala åt starten och grundläggandet av Samefolkets Egen Tidning och åt samernas organisationsrörelse, reste härs och tvärs i lappmarkerna dels på egen hand och dels i egenskap av ledamot i 1919 års lappkommitté. Men jag gick bet på förverkligandet av föresatsen att skapa ett ekonomiskt bärkraftigt, ändamålsenligt samiskt Centralförbund. Det var dock ett ärligt, lärorikt försök, som dock kostade fem av mina bästa levnadsår. Det finns tillfällen, då även den järnhårdaste vilja måste kapitulera inför svårigheterna.”

Carl Lindhagen var en jurist och politiker som arbetade för samernas sak och som var närvarande vid landsmötet i Östersund. År 1922 hjälpte han Tomasson att få en tjänst som kanslist vid länsstyrelsen i Falun.

Vid sidan av sitt ordinarie arbete fortsatte han att ge ut Samefolkets Egen Tidning under stora privata uppoffringar. Tidningen hade kroniskt dålig ekonomi och var ständigt hotad av nedläggning, men tack vare Tomassons insatser kunde tidningen leva kvar.

Tjänsten i Falun innebar en fast inkomst samtidigt som den begränsade hans möjligheter att resa och delta i den dagsaktuella samepolitiken lika aktivt som tidigare. Det hindrade inte att han använde tidningen som visionär plattform för att förändra samepolitiken. Under 1930-talet fanns det gott om kriser och konfliker att kommentera samtidigt som den samiska rörelsen upplevde en organisatorisk pånyttfödelse.

Därutöver skrev han en lång rad artiklar om samiska traditioner som ett led i ambitionen att stärka den samiska identiteten. Han trodde starkt på ”upplysning” och var i den bemärkelsen en tidig informatör.

Redan i det första numret av Samefolkets Egen Tidning började han konsekvent använda ordet ”same” i stället för ”lapp”. Han såg det som ett identitetsskapande led i den politiska mobiliseringen.

En annan mångårig hjärtefråga var kravet på samisk representation i Sveriges riksdag, en reform som han dock aldrig fick gehör för.

1930-talet var en tid av djup kris för renskötseln samtidigt som det uppstod stora svårigheter till följd av tvångsförflyttningar av samer. I södra Norrbotten blev problemen akuta på grund av myndigheternas beslut om en omfattande tvångsslakt.

De oroliga tiderna utgjorde grogrund för samernas andra landsmöte – denna gång i Arjeplog 1937. Nu kunde dock Tomasson inte medverka. Så här motiverade han sitt beslut i ett brev till Gustav Park:

”Min anställning, min hälsa och mina krafter tillåta inte att aktivt engagera mig för aktion och realisering av ett landsmöte, som tarvar energisk agitation och vägledning på ort och ställe, något som för mig stöter på hinder. Och mina kolleger från 1917 och 1918 äro förmodligen heller inte villiga att ånyo träda i aktion, något som man ju inte får undra på. Det finns en gräns även för uppoffring, i all synnerhet som riskerna äro stora att drabbas av ekonomiska förluster.”

Den 7 december 1940 avled Torkel Tomasson efter en lång tids problem med hälsan. Han arbetade med tidningen in i det sista. Pionjär och vägröjare var ord som användes i hans eftermälen. Hans efterträdare som redaktör, Gustav Park, beskrev honom som en ”…kulturell folkuppfostrare av betydande mått, samtidigt som han vaket och målmedvetet sökt tillvarata samernas olika intressen…”.

Torkel Tomasson fick aldrig uppleva bildandet av nya samiska riksorganisationer som Svenska Samernas riksförbund, Same Ätnam och Landsförbundet Svenska Samer. Men hans skapelse, tidningen Samefolket, lever fortfarande, liksom hans forskargärning.

Vid hundraårsfirandet i Östersund kommer han att uppmärksammas, bland annat genom ett föredrag av hans släkting Sigrid Stångberg, Tärnaby.

Artikeln är publicerad i Samefolket Nr 1 2018

 ==

Källor till denna artikel:

Lantto, Patrik, Tiden börjar på nytt, en analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950; 2000.

Lundmark, Bo, Historiskt steg för demokratin i Sápmi, samernas första landsmöte i Östersund 1918; Jämten 1915.

Mebius, Hans, Vaajese, Torkel Tomasson – traditionsbärare och forskare; 2008.

Ruong, Israel och Maja, Index till Samefolkets Egen Tidning – Samefolket; 1985.

Tomasson Torkel, Några sägner, seder och bruk; 1917