Allt ljus på partiledaren.

Så ser det ofta ut i politiken, både historiskt och i dag.

Ingen ledare klarar sig emellertid utan skickliga medarbetare. I det partipolitiska systemet är det i synnerhet en roll som är central, nämligen partisekreterarens.

Jag känner inte till om det finns böcker eller avhandlingar som belyser just denna funktion, men nu har jag läst en bok som är intressant ur såväl biografisk som politisk synpunkt. Den heter kort och gott Gustaf Jonnergård, med undertiteln Sveriges ”längste” partisekreterare. Redaktörerna Håkan Larsson och Yngve Sunesson tecknar porträttet av Jonnergård och Centerpartiets ideologiska historia tillsammans med fem andra skribenter.

Samtliga är rörande överens om att Jonnergård hade en avgörande betydelse för Centerns valframgångar under 1960- och 1970-talen. Han var arkitekten bakom omvandlingen av Bondeförbundet från ett renodlat intresseparti till ett bredare landsbygds- och idéparti. Under hans tid som partisekreterare (1951-1976) växte Centern från tioprocentsnivån till 25,1 procent i valet 1973.

I dag ser det helt annorlunda ut. I de senaste väljarbarometrarna balanserar partiet kring fyraprocentsspärren. På nytt står partiet inför ideologiska och strategiska vägval. I den debatten kan berättelsen om Jonnergård säkert tjäna som inspiration och vägledning.

I texterna tonar det fram en bild av partisekreteraren som en jovialisk, ständigt leende och något tillbakadragen klurig farbror, som inte ville stå i rampljuset men som samtidigt visade sig vara både visionär, ideolog och strateg. Han var landsbygdsbo, men hade akademisk skolning och sprutade ur sig ideologiska skrifter parallellt med satiriska nidvisor och landsbygdsromantisk naturlyrik.

En viktig faktor för partiets framgångsår var det närmast telepatiska samarbetet med partiledaren Gunnar Hedlund. I artikeln ”Mellan politik och vetenskap” skriver Thomas Korsfeldt att ”Hedlund var estradören och Jonnergård kreatören av partiets politik.”  När Fälldin blev partiledare gick samarbetet med partisekreteraren inte lika smidigt.

Den gamla relationen till samarbetspartiet Socialdemokraterna blev också frostigare när Olof Palme hade efterträtt Tage Erlander. Jonnergård hade en viktig roll under koalitionsåren. I ett minnesord vid hans bortgång år 1985 skrev tidigare statsrådet Torsten Nilsson (s) att ”han var anhängare av ett fruktbart samarbete mellan den tidens stora grupper – bönder och arbetare.”

Det är intressant att i boken följa idéutvecklingen i ett politiskt parti och samtidigt få ett porträtt av en av de utåt sett anonyma huvudpersonerna inom Centern i mitten av 1900-talet. I kapitlet ”Nyckelperson i utvecklingen” drar Håkan Larsson trådarna ända tillbaka till 1800-talet och tidigt 1900-tal.

Nu är det 2023 och i månadsskiftet september/oktober – vid Mickelsmäss – håller Centerpartiet sin stämma. I det gamla bondesamhället var detta en av de största helgerna på året. Om det blir någon ny skördefest för partiet som på Jonnergårds tid återstår att se, men redaktörerna Håkan Larsson och Yngve Sunesson bidrar på sitt sätt till dagens debatt genom sina tillbakablickar på partisekreterarens gärning och tankar. Övriga skribenter är B Ingemar Nilsson, Hans Albin Larsson, Thomas Korsfeldt och John Dale. Förre partisekreteraren Michael Arthursson har skrivit ett förord till boken, som är utgiven på Ekerlids Förlag.