Henrik Berggrens bok om Olof Palme är ambitiös, intressant och välskriven.

Nedanstående text är en recension som publicerades i Länstidningen Östersund den 13/9 2010.

När jag slår upp den digra Palme-biografin kastas jag direkt tillbaka till de känslor och stämningar som rådde de där marsdagarna1986; chocken, förlamningen och den kollektiva sorg som grep Sverige under lång tid. Något oerhört hade inträffat.

Jag skrev om begravningen för Länstidningen och minns den mäktiga och märkliga tystnad som präglade gatorna där kortegen drog fram. Efteråt fick jag plötsligt syn på författaren Ivar Lo-Johansson i trafikstockningarna utanför centralstationen. Han såg övergiven och sorgsen ut, malplacerad bland alla bilar.

PALMES DRIVKRAFT

Efter att nu ha läst Henrik Berggrens mästerliga biografi Underbara dagar framför oss (Norstedts), slås jag av att det fanns en sak som förenade de båda framstående personligheterna – den starka individuella drivkraften för kollektivets bästa. Berggren driver den tesen när det gäller Palme. Politikern Palme behövde kollektivet som bas för att hans individuella lyskraft skulle blomma ut för fullt. Därtill hade Palme mångåriga erfarenheter av att utvecklas i kollektiv samvaro. Trots bakgrunden i överklassmiljö var det inte så märkligt att arbetarrörelsen blev hans klangbotten. Och vad Ivar Lo beträffar, var han en av de största individualisterna inom sitt kollektiv. Bådas idealism och lidelse var därtill handlings- och resultatinriktad.

EN MISSLYCKAD INTERVJU

Boken bjuder på fler personliga aha-upplevelser. När Länstidningen fyllde 60 år 1984 var Palme hedersgäst. Efter hans tal på Folkets hus skulle jag och Gunnar Jansson intervjua statsministern. Vi föste in honom i ett litet grupprum i korridoren bakom scenen. Något gick snett, för Palme var nästan inte kontaktbar. Det var den svåraste och egendomligaste intervju jag någonsin har gjort. Jag har grubblat mycket på vad som egentligen hände. Nu får jag svaret, tror jag, i Berggrens biografi. På ett ställe skriver han att Palme hade svårt att dölja att han blev uttråkad.

Så var det förstås. Vi satt väl där, Jansson och jag, och harvade med våra frågor om avräkningspriset på mjölk, differentierade soptaxor och den glesbygdsorättvisa bensinskatten. Inte undra på att statsministern gäspade. Eller också var det ett av dessa tidiga tecken på trötthet och leda som enligt Berggren var tydliga under 1984 och 1985.

Vid flera tillfällen under dessa år medverkade Palme vid de träffar som ibland ordnades mellan ledande politiker och socialdemokratiska ledarskribenter och chefredaktörer. Stämningen var alltid elektrifierande när han halvlåg över bordet och lade fram sina analyser, ibland distinkt och högljutt, ibland nästan väsande och viskande, men alltid med ett engagemang och en lust att pröva teser och argument.

BILDEN AV PALME

Palme väckte känslor. Han kritiserades för att han gjorde Sverige till ett världssamvete. Berggren visar med tydlighet hur Palmes konsekventa linje kan spåras tillbaka till hans egen kosmopolitiska bakgrund, med släktrötter i Lettland, Tyskland och Finland. Ingen svensk politiker kunde som Palme kombinera nationell självmedvetenhet med internationell solidaritet. Det var också ett sätt att göra upp med anpassningspolitiken under kriget. Med den lidelse han besatt kan man fundera över vilken arena han skulle ha kunnat skapa av dagens EU.

VÄLSKRIVEN BIOGRAFI

Hur väl kommer Berggren Palme inpå livet? Palme var både lättolkad och gåtfull, social och oåtkomlig, briljant och vardaglig, känslodriven och analytisk. En så mångfacetterad person är svår att fånga, men Berggrens ambitiösa biografi känns både uttömmande och heltäckande. Bokens stora förtjänst är den intressanta djupdykningen i Palmes släktrötter och de barn- och ungdomsår som formade honom. Detta parar historikern Berggren med litterära, kulturella och ideologiska nedslag som gör boken till ett i lika hög grad intressant tidsdokument. Det är kvickt, välskrivet och flyhänt; med kärnfulla och pregnanta penseldrag lyckas han fånga både personen Palme och hans tid. Det är sällan en biografisk tegelsten på över 700 sidor är så givande och lättläst.