I det senaste numret av tidningen Samefolket har jag två artiklar som är översatta till samiska: en om Pierre Åhrén och hans konst och en om den nyutkomna boken Sápmi i ord och bild, del II. En längre recension av den boken har tidigare publicerats i Länstidningen Östersund. Alla tre artiklarna finns på svenska här:

För säkerhets skull kommer här nedan texterna på svenska. De finns även på Samefolkets hemsida. Artikeln om Pierre finns här! Och recensionen finns här.

Nya perspektiv på samisk kultur och politik i Länstidningen Östersund:

Från samiska besökare i Ludvig XIV:s Versailles till en konsert på Stockholms slott med Jon Henrik Fjällgren, Sofia Jannok och Maxida Märak.

Det låter som en hisnande resa, men den realiseras i ett av de mest spännande, ambitiösa och vackra bokprojekt jag har sett på länge. Sápmi i ord och bild II (On Line Förlag) är en sällsynt rik och kvalificerad samling av texter som belyser samisk historia och samtid på ett både lättillgängligt och vetenskapligt sätt.

Redaktör är Kajsa Andersson. Med sin bakgrund i svensk och fransk kultur och med ett genuint intresse för samerna har hon lyckats uppbåda ett omfattande antal kvalificerade skribenter för en imponerande resa genom Sameland; här finns musiken, politiken, konsten och litteraturen i bred belysning och kritisk granskning i över 50 artiklar på nära 800 sidor.

Till förtjänsten hör att boken rör sig över hela Sápmi och att vi får en bild av hur samerna har skildrats och uppfattats utomlands. Kajsa Andersson lyfter fram äldre texter som hittills inte har funnits på svenska.

Själv uppmärksammar hon dagens trender genom att ge sig ut ”På spaning efter Maxida Märak”, aktuell bland annat genom sitt engagemang i fotbollsklubben ÖFK, samt ett fint porträtt av Amanda Kernell, hyllad med den internationellt uppmärksammade filmen Sameblod. Den texten passar bra ihop med Maja Hagermans och Katarina Pirak Sikkus artiklar om rasbiologin.

Ytterligare exempel på bokens spännvidd är att Kajsa Andersson porträtterar så vitt skilda konstnärer som sagoillustratören John Bauer och den nästan övertydligt politiskt expressive Anders Sunna. Utöver dessa uppmärksammas en rad andra konstnärer, däribland Bengt Lindström.

En stor del av boken berör bilden av samerna i litteraturen. Till de som granskas hör Jämtlandsanknutna Örjan Persson och Daga Nyberg. Bo Lundmark bidrar med en artikel om Anta Pavvasson Pirak, Jokkmokksamernas stora berättare.

Till de uppfriskande och överraskande perspektiven bidrar Anne Wuolab genom att lyfta fram frontkvinnorna Elsa Laula och Karin Stenberg och jämföra dem med den världsberömda engelska författarinnan Virginia Woolf. Det är att sticka ut hakan, men Wuolab har sina poänger.

När första delen av Sápmi i ord och bild kom ut för ett år sedan skrev jag en uppskattande recension (LT 22/2 2016). Del två håller samma höga klass. Vissa avsnitt kan bli lite väl teoretiska, men varje läsare kan hitta rader av intressanta saker i det rika utbudet. Det är ingen bok man sträckläser, det rör sig om en tegelsten på nära två kilo, men alla fantastiska illustrationer, de välskrivna texterna och den vackra grafiska formgivningen gör läsningen till en njutning och boken till en lätt börda.

Samisk historia och kultur i spänstig antologi:

Praktverket Sápmi i ord och bild II (On Line Förlag) är ett av de mest spännande och ambitiösa bokprojekt jag har sett på länge. Redaktör Kajsa Andersson har anlitat ett stort antal skribenter, som på nära 800 sidor belyser musik, politik, konst och litteratur.

Boken rör sig över hela Sápmi och innehåller texter som hittills inte har funnits på svenska.

Själv bidrar hon till dagsaktuella trender genom fina porträtt av Maxida Märak och Amanda Kernell, den senare hyllad med den uppmärksammade filmen Sameblod. Texten passar bra ihop med Maja Hagermans och Katarina Pirak Sikkus artiklar om rasbiologin.

Ytterligare exempel på spännvidden är att Kajsa Andersson porträtterar så vitt skilda konstnärer som sagoillustratören John Bauer och den politiskt expressive Anders Sunna.

En stor del av boken berör bilden av samerna i litteraturen. Till de uppfriskande perspektiven bidrar Anne Wuolab genom att lyfta fram frontkvinnorna Elsa Laula och Karin Stenberg och jämföra dem med den världsberömda engelska författarinnan Virginia Woolf. Det är en hisnande jämförelse, men Wuolab har sina poänger.

När Sápmi i ord och bild I kom ut för ett år sedan skrev jag en uppskattande recension (Samefolket 15/3 2016). Del två håller samma höga klass. Fantastiska illustrationer, välskrivna texter och en vackra grafisk formgivning gör boken till en angenäm och intressant bekantskap.

Pierre Åhrén ställer ut på hemmaplan

En del känner honom som en öppenhjärtlig tyckare på Facebook.

Andra förknippar honom med musik eller torsdagsdemonstrationerna på Riksbron i Stockholm.

Nu är han aktuell som konstnär och har sin tredje utställning.

Pierre Åhrén, 67 år, gör avtryck var han än dyker upp. Under april och maj ställer han ut sina tavlor på Gaaltije i Östersund.

– Det känns nervöst eftersom jag är på hemmaplan, säger han.

Under huvuddelen av sitt liv har han bott i Stockholm, men rötterna finns i Frostviken i norra Jämtland. Först när han var 35 år fick han reda på sitt samiska ursprung.

– Det var på dödsbädden som min morfar berättade för min mor. Det hade varit tabu i släkten på grund av de trakasserier som min morfar utsattes för.

Han har haft en trasslig uppväxt med psykiska problem som följd. För tre år sedan började han måla. Det har hjälpt honom att bearbeta sina känslor och traumatiska barndomsupplevelser.

– Jag målar nästan varje dag. Det är mitt inre som kommer fram i tavlorna, säger han.

Som utställningsbesökare möts man av en explosion av färgglada figurer, men ganska snart upptäcker man att de innehåller en stor portion sorg, ensamhet och besvikelser. Kontrasten är stor mellan de vackra oljepastellfärgerna och tavlornas djupare innehåll.

– Jag tycker inte om det som enbart är vackert. Människan är sammansatt. Där finns både glädje och sorg, säger Pierre.

Vid sidan av konsten spelar musiken en stor roll för honom. Det är ingen slump att en av de första besökarna på utställningen är Kjell-Erik Eriksson, frontfigur i folkmusikbanden Hoven Droven och Triakel.

Hur märks då det samiska i hans tavlor? Möjligen som en antydan. Det är inte så att han laborerar med väl igenkännbara samiska symboler.

– Upplevelserna är mina, men jag inspireras av urfolk från hela världen, säger Pierre.

Med ett efternamn som Åhrén är det samiska sambandet otvetydigt. Anders Åhrén var på sin tid ordförande för SSR, Svenska Samernas Riksförbund. Han son Ingwar ledde också SSR innan han blev Sametingets förste styrelseordförande och senare grundare av Gaaltije, sydsamiskt kulturcentrum i Östersund. Jag undrar förstås över släktbandet.

– Min morfar och Anders Åhrén var kusiner, säger Pierre.

Kanske har han samma politiskt intensiva ådra som sina släktingar, även om han har valt andra uttrycksformer. På 1960-talet deltog han aktivt i demonstrationerna mot atomvapen och USA:s krig i Vietnam. På senare år är han en förkämpe för samiska rättigheter. Sedan november 2013 står han varje torsdag, med få undantag, på Riksbron i Stockholm och demonstrerar mot Sveriges mineralpolitik. Två konkreta exempel är Gállok i Jokkmokk och Rönnbäcken i Storuman, men han är en del av ett nätverk som protesterar mot rovdrift varhelst det förekommer.

– Bara två gånger har jag tvingats avstå. När USA:s vicepresident Al Gore besökte Sverige, för då var Riksbron avstängd, och när jag en torsdag hade ett läkarbesök. Annars står jag där varje torsdag mellan 11 och 12.

Säger Pierre Åhrén, som nu kan titulera sig konstnär. Tidigare har han haft utställningar i Alvikshallen i Stockholm och på Tráhppie i Umeå.

Översättningen till sydsamiska har gjorts av Sara Mariana Åström.