Om drunkningsolyckan på Gräsvatnet, Bals-kåtan, tiggarlapparna på Meland samt Stor-Nila och Lill-Docka – korta berättelser om förbindelser mellan Hemnäs och Tärna.
Inlägg vid ett seminarium i samband med Klemetspelet på Jamtjorden i Leirskardalen, Korgen, Hemnäs, den 24 augusti 2019.
För ett antal år sedan hade jag inte en aning om att jag har så mycket gemensamt med denna del av Norge. Nu vet jag lite mer. Jag ska berätta om några personer och händelser som berör och intresserar mig.
Om man går Klemetmarsjen, vilket jag har gjort en gång, så startar leden i Granheim vid Nord-Rösvatnet. Från början är stigningen väldigt brant, men snart uppenbarar sig den vidsträckta dalgången Spjeltfjelldalen. Okstindan tornar upp sig till vänster och till höger ligger riksgränsen till Sverige vid foten av Artfjället.
Efter cirka sju kilometer kommer man till en plats som heter Sjulanners-lia, eller Sjuranners-lia på norska, uppkallad efter den svenske samen Sjul Andersson, som levde åren 1835-1878. Han råkar vara en släkting till mig. Han var bror till min mormors farmor, Brita Stina Andersdotter (1833-1923). Hon var för övrigt gift med en bror (Jonas Nilsson Njajta, 1831-1914) till Stor-Nila , som ju har en roll i Klemetspelet och Hemnäs historia. Jag har ingen bild av Sjul Andersson, men en bror till honom var den inom Tärna välkände samen Nils Andersson Vinka (1826-1924). Han såg ut så här:
Sjul Andersson och hans familj brukade ha renarna på sommarbete i Spjeltfjelldalen.
Den 26 augusti 1878, vid den här tiden på året, inträffade en fruktansvärd tragedi. Då omkom nämligen Sjul Andersson, tre av hans barn och drängen vid en drunkningsolycka på Gräsvattnet. Barnen var tre (Sjul Anders), åtta (Maria) och tio år (Margreta) gamla.
De hade börjat driva renarna österut från Spjeltfjelldalen och skulle själva åka båt över Gräsvattnet och in i Sverige. Området var avbetat och de skulle söka nytt bete i ”Skullenfjället på sörsidan”.
Båten var tungt lastad med tältkåta, fiskedon, husgeråd och annat bohag, en slaktad renoxe och torkad fisk. Alla fick inte plats i båten, utan hustrun Margareta gick till fots runt sjön tillsammans med en piga.
Vädret var till en början vackert och sjön var lugn, men snart började det blåsa upp. För hustrun blev det en orolig vandring och väntan. Hon hade sett ovädret komma över Okstindan och hoppades att de hade sökt skydd i land.
Men så var inte fallet. Efter en natt av fruktan på den svenska sidan av Gräsvatnet fann hustrun den sönderslagna båten vid strandkanten. En stund senare flöt det yngsta barnet, Sjul Anders, i land, men de övriga påträffades aldrig. Sonen ligger begravd i Korgen. Så här ser Gräsvatnet ut från den svenska sidan, med Okstindan i bakgrunden:
Per Jomar Hoel har skrivit utförligt om händelsen i boken ”Okstindan – Nord-Norges tak”. Den tragiska historien finns även bevarad i en visa av skillingtryckkaraktär. Den skrevs av Anders From i Högås i Björkvattsdalen. Jag ska inte sjunga den, men en av verserna lyder så så här:
En lappman var på resa
att flytta från sitt tjäll
som sådant folk här bruka
här uppe i nordens fjäll
Bedrövlig blev den resan
för honom, dräng och små
de fingo möta döden i
djupa böljan blå.
Inte så långt från Sjulanners-lia finns en kåta som påminner om andra svenska samers verksamhet i området. Det är Bals-kåtan, uppkallad efter Per Markus Bals (1898-1985), som var en originell person med en intressant bakgrund.
Hans föräldrar kom ursprungligen från Kautokeino i Nord-Norge.Där fick samerna enorma problem när ryssarna stängde gränsen mellan Norge och Finland år 1852. Det skedde samma år som det så kallade Kautokeino-upproret ägde rum, men det finns inget direkt uttalat samband mellan de två händelserna.
Kautokeino-samerna löste problemet på ett smidigt sätt. De flyttade till Karesuando, vilket Per Markus Bals föräldrar gjorde, eller helt enkelt bara skrev sig där. Gränsen mellan Sverige och Finland var fortfarande öppen, så Kautokeinosamerna kunde fortsätta med renskötsel ungefär som vanligt.
Större blev problemen när gränsen mellan Sverige och Finland stängdes 1889. Då började diskussionen om de första tvångsförflyttningarna av samer. Problemen tilltog efter unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905 och i synnerhet efter renbeteskommissionen mellan Sverige och Norge 1919. Då förlorade de nordligaste svenska samebyarna viktiga sommarbetesområden i Norge. Om detta har jag skrivit i boken De tvångsförflyttade.
Per Markus Bals tillhörde de samer som flyttade söderut. År 1926 inledde han den vandring som över 80 mil senare förde honom till Tärna. Fem år tog flyttningen. Han slog sig nere i Vilasund nära norska gränsen, där de flyttande familjerna ställde i ordning ett nordsamiskt viste. Det finns fortfarande kvar till beskådande vid Gausjosjön. Sommarbete för renarna hade han i Spjeltfjelldalen, så det är förklaringen till att Bals kåta finns där.
När Bals kom till Tärna kunde han bara prata nordsamiska och en finsk dialekt. Det kunde ställa till problem i kontakten med sydsamerna, som vanligen talade sydsamiska och kanske svenska. Så småningom lärde sig Bals svenska och han började utarbeta en ordbok som innehöll inte mindre än fyra språk: svenska, nordsamiska, engelska och finska.
I Vilasund byggde han upp ett museum, som på sin tid hade många föremål och besökare. Tyvärr är samlingarna sedan länge nedpackade och oåtkomliga för en bredare allmänhet.
Nu förflyttar vi oss till Boksjön inom Tärna.
Någon gång under 1860-talet kom två samiska nybyggare från denna trakt i Tärna till Hemnäs i Norge. De hette Johan Nilsson (1827-1891) och Brita-Cajsa Thomasdotter (1833-1899). På 1880-talet antecknade prästen i de svenska kyrkböckerna att de var obefintliga i Sverige och att de hade vistats i Norge under lång tid.
I Hemnäs antecknas de som ”nattlogerende bettlerlapper”, vilket betyder att de gick omkring och tiggde mat och husrum.
Personen på bilden nedan hette också Johan Nilsson (1904-1986) och är min morfar. Han var barnbarn till den Johan Nilsson och Brita-Cajsa Tomasdotter som flyttade till Norge och blev bofasta i Meland.
De var alltså hans farfar och farmor. Min morfars pappa bodde aldrig i Norge, utan han bosatte sig i Nedre Björknäs inom Tärna. Två av hans syskon flyttade emellertid till Norge och bildade familjer i Hemnäs.
Det betyder alltså att min morfar hade ett antal kusiner som var bosatta i Hemnäs, vilket jag inte visste förrän jag tog del av Kjell-Åke Lundströms släktforskning.
En av min morfars kusiner hette Kåre Martin Berg. Han var född 1913 och var en av de samer som omkom i den så kallade Dunderlandsolyckan den 5 juli 1948. Även hans mamma, Nanna Eline Nilsdotter Toven, född 1884, omkom vid olyckan.
Det som hände var att en buss med 21 personer ombord körde ner i en Ranälven i samband med en punktering norr om Mo i Rana. Sexton av passagerna omkom. Samtliga var sydamer på väg hem från ett möte i Tromsö med Norske Reindriftssamers landsforbund. Ytterligare en av de omkomna var Thomas Renberg, aktiv inom samerörelsen och änkling efter Elsa Laula, en av de stora förgrundsgestalterna inom den samiska rörelsen. Henne har jag skrivit om på en annan plats på hemsidan.
Jag vill också kort nämna lite om Stor-Nila, Nils Nilsson Njajta (1822-1899), och Lill-Docka, Maria Larsdotter (1822-1899), eftersom de har viktiga roller i Klemetspelet och eftersom jag har skrivit en bok om deras tragiska och dramatiska levnadsöde.
Stor-Nila var en bror till min mormors farfar, Jonas Nilsson Njajta (1831-1914). Vi vet inte så mycket om Lill-Docka, men desto mer om Stor-Nila, eftersom han var dömd till flera brottsliga gärningar och han är omskriven och omtalad i många olika sammanhang. Det finns många berättelser och uppteckningar om honom. I många fall framstår han närmast som ett förskräckligt och farligt vidunder som folk var rädda för. Han var något man kunde skrämma barnen med.
Själv tror jag att han var en helt vanlig människa med de brister och förtjänster som de flesta av oss har. Han var säkert begåvad på olika sätt, men när det gäller alla historier om hans spåkonst och magiska förmåga tror jag att det i det flesta fall finns naturliga förklaringar. Jag övertygad om att han var en mycket skicklig skådespelare och illusionist, som helt enkelt hade förmågan att förvilla folk.
En av drivkrafterna när jag skrev min bok var därför att lite grann avdemonisera honom. Jag försökte ta reda på så mycket som möjligt och jag försökte förstå hans och Lill-Dockas utsatta situation. Då blir det en berättelse om mer eller mindre vanliga människor som råkar ut för dramatiska händelser och mycket svåra situationer.
Ja, det jag har berättat om är några händelser och personer som är starkt knutna till de täta förbindelserna mellan Sverige och Norge och mellan Tärna och Hemnäs. Tack vare den släktforskning som Kjell-Åke har bedrivit och den hemsida som Sijtijarnge har på nätet har det varit möjligt att på ett mycket enkelt sätt få fram uppgifter som jag annars aldrig skulle ha fått tag i.
Tack så mycket!