Det var inte i går jag åkte Inlandsbanan senast.
Det var närmare bestämt i januari 1991, när striden kring den anrika järnvägssträckan stod som hetast i Sveriges riksdag. Kommunikationsminister på den tiden var Georg Andersson (S). Många krävde hans avgång.
För att ta pulsen på banan tog jag en tur Östersund-Sveg, tur och retur.
– Dom har redan lagt ner Inlandsbanan, filosoferade motorvagnsföraren Tommy Olofsson uppgivet under den resan.

Han syftade på igenbommade stationshus, översnöade växlar och igenväxta perronger. Kontrasten var stor till SJ:s glättade affisch i stationshuset i Sveg. Den berättade om en lysande framtid med kundtelefaxar, pekdatorer, konferensvagnar, ekonomihotell, direktgodståg och sovvagnar med dusch.
Men den skönmålningen gällde inte Inlandsbanan. Det skulle snart visa sig att Tommy Olofsson fick rätt. 45 000 namnunderskrifter och andra argument från länet räckte inte för att stoppa nedläggningen.

Fyrtiofem tusen. Det är ett ansenligt antal i ett län som 1990 hade 135 726 innevånare. Den fråga man ställer sig är varför vagnarna gapade halvtomma trots det stora allmänintresset. Berodde det på bristen på snabbhet, service och bekvämlighet? SJ och riksdag såg Inlandsbanan som ett olösligt problem, medan förespråkarna optimistiskt lyfte fram pulsådern genom inlandet som ett vitalt samhällsintresse i behov av nysatsningar.
Där någonstans stod debatten om den mytomspunna räls som byggdes åren 1907-1937.

Mot alla odds sitter jag åter på Inlandsbanan en januaridag år 2017. Tågvärden Linda Karlsson, Frösön, skapar en familjär stämning ombord och berättar om sevärdheter och kuriositeter när tåget plöjer sin väg genom ett vidunderligt vackert vinterlandskap.
I höjd med Sörtjärn tutar lokföraren Cim Nylén, kanske som en hälsning till framlidna Margareta Mohlne, som på sin tid drev en egen kamp för Inlandsbanan från sin bostad i det gamla stationshuset.
Någon passagerare pratar i telefon, en annan jobbar med sin dator och en mamma byter blöjor på ett barn. Men vi är inte många ombord, jag räknar till tolv personer.

Slutsatsen är ändå att Inlandsbanan inte bara är seglivad, den kanske till och med går mot en renässans.
– Tillväxtmöjligheterna är stora och banan har aldrig varit i så bra skick som nu, säger Peter Ekholm, vd för Inlandsbanan AB.
Förklaringen till optimismen är den utveckling som har skett sedan 2012, då vintertrafiken mellan Mora och Östersund startade igen efter påtryckningar från besöksnäringen. Till mångas överraskning var det inte bara turisterna som använde ”Snötåget”, utan kollektivtrafiken fördubblades på fyra år. Och den 22 december förra året startade pendeltrafik mellan Mora-Orsa och Åsarna-Östersund. I Dalarna har pendeln gjort succé, men linjen Åsarna-Östersund går än så länge lite trögt. Försöket ska pågå till och med den 11 juni, när sommartrafiken börjar.
– Vi hoppas på politiska beslut som innebär att nästa upphandling 2019 ska göras på järnväg, säger Peter Ekholm och påpekar att trafiken och världsbilden ser annorlunda ut än 1993.

I årsberättelsen för 2015 läser jag att den nuvarande kommunikationsministern Anna Johansson fick ett lok uppkallat efter sig när hon åkte med Inlandsbanan. Loket Anna döptes i Hoting. Bara det förpliktar.
Samtidigt som jag stiger av i Mora lyssnar jag på radion. I Vetandets värld säger en forskare att den stora utmaningen är att få kollektivtrafiken att fungera i glesbygd.
Inlandsbanan, som fyller 80 i år, lär fortfarande kunna bidra på sitt sätt. Åttio år är ingen ålder för en järnväg och en resa mellan Östersund och Mora är ett sant nöje.

Artikeln finns även publicerad i Länstidningen Östersund den 2 februari 2017.