Röst om Krångedeboken: ”Välgjord och högkvalitativ”

”Varmt tack för boken om Krångede som gladde mig mycket. Verkligen välskriven och pedagogiskt och klokt upplagd. Ja, snygg på alla sätt. Välgjord, högkvalitativ. Dessutom lärde jag mig mycket om en plats jag före läsningen inte känt mycket till. Tänk om fler platser fick den omsorg som din bror givit Krångede.”

Hon som skriver är Anneli Rogeman, journalist och tidigare kulturchef på Sveriges Television, redaktionschef på Svenska Dagbladet och chefredaktör på tidningen Vi. Hennes debutbok Mönstersamhället handlar om gruvsamhället Bolidens uppgång och fall. Den nominerades förra året till Augustpriset. Citatet ovan är ur ett mejl till min bror Bertil Ekerlid, som äger och driver Ekerlids Förlag.

När jag tänker tillbaka på arbetet med Krångedeboken bedömer jag det som ett av de mest lustfyllda projekt jag har genomfört. Det beror inte minst på att jag hade det stora nöjet att samarbeta med Perra Lindahl i slutredigeringen av boken. Vi hade mycket roligt där vi satt i köket på Nedre Hantverksgatan i Östersund och sorterade stoffet.

Själva strukturen var given – Före, Under och Efter, men det var helt och hållet Perras förtjänst att inlagan blev så vackert och pedagogiskt formgiven. Och Lena Ljungkvist som gjorde det fantastiskt fina omslaget!

Under själva arbetet med boken kom jag dessutom i kontakt med ett stort antal personer som glatt och beredvilligt delade med sig av berättelser och information. Starkast intryck gjorde Anna Persson och Brita Gelin, 100 respektive 102 år gamla vid intervjuerna. De fick förstås var sitt exemplar av boken, men jag hade inte brytt mig om att stämma av texten med dem innan boken gick till tryck.

Antagligen levde jag i den fördomen och vanföreställningen att 102-åringar inte läser böcker. Därför var jag lite nervös när jag kort därefter träffade Brita Gelin vid ett tillfälle. Tänk om hon inte tycker om det jag hade skrivit? Vi småpratade om ditt och datt, men till sist måste jag ändå ställa den oundvikliga frågan:

”Har du läst boken?”

”Samma dag jag feck na”, löd det rappa svaret.

Jag tolkade det som ett godkännande och noterade samtidigt att en bok var ett feminint väsen i Britas dialekt.

När jag skulle till att ta farväl tog hon mig i armen och såg mig stint i ögonen:

”Jag tycker du ska skriva en till bok nästa år!”

Antagligen var det denna optimism och framtidstro som gjorde att Brita blev så gammal. Hon gick bort några år senare vid 105 års ålder.

Åtskilliga andra bidrog på olika sätt med stoff, vilket framgår av namnuppräkningen i boken.