Flyttlasset gick någon vecka före jul 1960. Morfar Johan, morbror Karl-Filip och mamma Linnea packade ner de sista sakerna och bar ut ägodelarna till den väntande hästen och släden. Mormor Nora var sedan flera år tillbaka sjuk och kunde inte delta i flyttbestyren; hon fanns redan på plats i Tärnaby, men inte i det nya hemmet, utan på sjukstugan.

Vi tog ett vemodigt farväl till huset, ladugården, vedboden, jordkällaren, utedasset och den lilla fiskarstugan nere vid sjön innan hästen och ekipaget osentimentalt satte sig i rörelse över Seimajaures is. Om något år vid den här tiden skulle det gamla hemmet vara överdämt.

På andra sidan sjön väntade Alvar Nederberg med lastbilen som skulle ta oss de fyra milen till det nya egnahemmet i Tärnaby.

Det blev en jul bland flyttkartonger, men det doftade nymålat och det fanns glänsande porslin på dasset, elektriska lampor i taket och rinnande friskt vatten i kranarna. På julafton fick mormor besöka hemmet under några timmar, men hon var fjättrad vid sängen och bars in på bår av personalen från sjukstugan.

Jag vet inte om hon återsåg det nya hemmet någon fler gång; den 9 november 1961 var den sista flytten definitivt över för hennes del.

* * *

Jag var tolv år och förstod inte alltid riktigt vad som hände, men under dessa år fanns något ödesmättat i luften. Det var nästan så att stämningen och känslan gick att ta på: byn stod inför en förändring som alla visste var både omvälvande och oåterkallelig.

Årtionden av odlarmöda var över. Kostymklädda herrar satt med allvarliga miner i morfars och mormors kök, runt om i markerna dök det upp nymålade käppar och dygnet runt gick det att känna brandröken från röjningen längs stränderna. Under en kort period fanns det plötsligt jobb som sällan förr, men snart skulle ruschen vara över.

Jag anade att flytten för morfar, mormor och Karl-Filip innebar ett svårt och smärtsamt uppbrott, men kanske var det också ett spännande steg in i ett nytt samhälle med helt andra och nya möjligheter.

Under några frostbitna timmar i december 1960 förflyttade de sig från det gamla självhushållet i glesbygden till en modern bostad i centralorten.

Sommaren därpå besökte vi mammas före detta hem igen. Själva dämningen var ännu inte genomförd, men sjön var kalhuggen längs stränderna och det tomma och övergivna boningshuset såg sorgset ut där uppe på backen. Snart skulle det monteras ner och flyttas till Fräkenvik.

Mamma grät hejdlöst.

* * *

Även för mig innebar flytten en sorts slutpunkt, nämligen för en rad ljusa sommar- och vinterminnen. Det var en lång färd från hemmet i Krångede i Jämtland, men när vi äntligen kom fram stod mormor vid spisen med stekfisken och log med hela ansiktet.

Fortfarande kan jag känna matdofterna från skafferiskänken i den svala förstugan och värmen i det lilla kök där nästan all verksamhet pågick. På bänken stod den separator som snart skulle sluta att surra.

Bara att ta sig den långa vägen från Jämtland till Tärna var ett äventyr med buss och rälsbuss, men när vi äntligen kom fram till poststationen i Gardvik fanns Augustinus där för att skjutsa oss de sista milen med sin bil fram till Torstens, där morfar eller Karl-Filip väntade med båten. På vintern gick det ibland att köra bil på isen hela vägen fram till huset.

Med bil var färden från Krångede ett drygt dagsverke längs kurviga och smala vägar och obligatoriska stopp vid de många obevakade järnvägsövergångar som fanns på den tiden. Ibland lade vi örat mot rälsen för att höra om det kom något tåg och i Meselefors var spänningen olidlig när vi med hjärtat i halsgropen färdades över den kombinerade väg- och järnvägsbron över Ångermanälven. Tänk om vi möter ett tåg…

Bilfärden kunde ta 15-20 timmar, beroende på antalet punkteringar och fikaraster. I dag går det att köra samma sträcka på cirka fem timmar. Här nedan kommer några bilder från den tiden:

Jag tror att det är mamma Linnea som står och räfsar överst i Ingas gärde.

Jag, mamma, pappa och Bertil under någon av de sista somrarna.

NÅGRA TILLBAKABLICKAR

Vi kom med bussen från Nedre Björknäs och skulle in till Tärnaby på förrättning, min morfar Johan och jag. Det måste ha varit sommaren 1959, så jag började närma mig de magiska tonåren.

Som vanligt när vi skulle ut och färdas hade vi med oss rejält med mat i ryggsäcken. Vi skulle ju bli borta hela dagen.

Längs smala och backiga vägar snirklade vi oss förbi byarna Lövlund, Fräkenvik, Högås, Södra Fjällnäs, Övre Björknäs, Ängesdal och Tärnamo innan vi via Blomstervallen och Snebacken började närma oss slutstationen vid Posten i Tärnaby.

– Jå, nu ska vi smått äta lite, sa Johan när vi hade kommit fram till Tärnaby.

– Var ska vi sätta oss? undrade jag och försökte se mig omkring efter ett lämpligt rastställe.

Morfar visste på råd. Med sin låghalta gång, en skada från ungdomen, styrde han stegen mot Tärnabys kafé, som på den tiden fanns på Bergastigen i ett hus som sedermera inrymde en radioaffär. Nu finns såvitt jag vet ingen affärsverksamhet alls i byggnaden. 

På den tiden var det var ett riktigt äkta femtiotalskafé; glasdisken med alla godsaker rakt fram, svängdörr till höger och små grupper av tonåringar runt de små borden. Glatt överraskad såg jag fram mot denna upplevelse. Upprymdheten svalnade dock när det i nästa ögonblick stod klart för mig att det inte skulle bli några bakelser serverade av en ung och vacker servitris. Klart och tydligt kungjorde morfar för servitrisen vad som gällde:

– Hördu, vi tänk’ gå’ in och tugg’ oss en smörgås.

Sagt och gjort. Servitrisen såg ut att vilja säga något, men det hann hon inte. Vi forcerade svängdörren och slog oss ner vid närmsta bord till höger. Där satte morfar resolut ner ryggsäcken och började plocka upp innehållet: morakniv, smörask, prickig korv, fläskbit, brödkakor, mjölkflaska, kaffetermos, socker och koppar.

Jag måste ha rodnat ordentligt inför häpna kafébesökare. Först tyckte jag att det var en smula pinsamt, så uppförde man sig väl inte på kafé, men morfar åt med god aptit och själv började jag så smått finna nöje i den absurda situationen. Den ende i lokalen som uppträdde naturligt och ogenerat var morfar, så i stället för att skämmas rätade jag på ryggen inför stirrande kafébesökare.

* * *

Morfars naturlighet var dock som bortblåst när vi stegade in på kommunalkontoret och själva förrättningen började. Han förvandlades och började nästan stammande tala svenska i stället för tärnamål.

Det var antagligen en av de få gånger i sitt liv som han satte sin fot på ett kontor. Munnen rörde sig ovigt och språket blev stelt och styltigt. Det var något rättegångsliknande över det hela när han harklade sig inför överheten. Men så var det också stora ting i görningen – de skulle flytta från Nedre Björknäs och bygga sig ett hus i Tärnaby, vilket krävde bygglov, ritningar, byggmästare, lagfart, pantbrev och allt annat som följer med ett husbygge. Hur förhandlingarna avlöpte minns jag inte, men på bussen på vägen hem till Björknäs var allt som vanligt igen.

Utom förstås att sjön skulle dämmas upp, att folk tvingades flytta och att morfar och mormor måste skaffa sig en ny bostad.

För drygt 25 år sedan, i mitten av 1930-talet, hade de byggt sitt lilla Per Albin-torp där bakom sjön. Utan elektricitet och utan rinnande vatten, men med pump på gården, en liten lagård, ett utedass, en jordkällare och den enkla vedbod som hade tjänstgjort som bostad när de byggde huset.

VILDA VÄSTERN PÅ LÖVFJÄLLET

En vacker sommardag hämtade vi hem hästarna från fjället. De hade som vanligt släppts ut på bete på Lövfjället på försommaren och skulle få komma hem när det var dags för slåttern. Vi gav oss i väg tidigt på morgonen via Stenträsk, Det var morfar, Ragnhild Boman (senare gift Persson), Hjalmar Sedholm och jag. Morfar haltade på grund av sin gamla skada, men han flöt fram som en vessla uppför fjällsluttningen. Vid trädgränsen stannade vi och tog näver och torrved. När vi kom upp på toppen, 1109 meter över havet, vinkade vi åt mormor och de andra i förhoppningen att de skulle se oss. Det gjorde de.

Sedan började vi spana efter hästarna. Vi fick gå väldigt långt innan de spårades. Då började rena rama Vilda Västern-övningarna. Friheten på fjället hade gjort hästarna delvis vilda igen, så vi måste försiktigt smyga oss på den lilla flocken. Hur många de var minns jag inte, men det måste ha varit minst tre, troligen fler. Jag ser fortfarande morfar framför mig hur han smög sig fram, hukade sig ner bakom en stor sten och gjorde sig beredd att gå till attack med repet. Det gällde att lyckas med det första lassokastet, annars kanske flocken skulle skingras eller fly, med allt det merarbete som det skulle innebära.

Naturligtvis lyckades morfar. Det var inte första gången jag fick se prov på hans träffsäkerhet. En gång räddade han mig när jag blev stångad och nerprejad på backen av en folkilsken tjurkalv som hade slitit sig. Det var minst 50 meter mellan mig och morfar, men han grep en kofösarkäpp och kastade den så att den träffade tjuren mitt på nosen. Den gav upp sitt stångande och jag kunde ordentligt mörbultad resa mig upp.

Nåväl, det var en helt annan historia. Nu var det hästjakt på fjället. När den första hästen väl var infångad gick det lättare att få med de övriga. Under tiden som den lilla karavanen satte sig i rörelse sprang jag omkring på fjället för att utforska fjälltopp efter fjälltopp. Som alltid uppe på ett kalfjäll har man en känsla av frihet och rymd, men ganska snart insåg jag att jag hade gått vilse. Plötsligt hade jag inte en aning om var hästsällskapet befann sig. Och alla toppar såg likadana ut. Jag bad till Gud och lovade att tacka honom på kvällen om han hjälpte mig att hitta morfar och de övriga.

Jag sprang och sprang och tyckte att jag hade varit borta en evighet, men plötsligt fick jag syn på följet, som långsamt gick på skrå en bra bit nedanför mig och den översta toppen. Ingen tycktes ha tagit notis om att jag hade varit borta, så min vilsna vandring kan inte ha varat så länge. På hösten när vi på skolan som vanligt skulle skriva uppsats om ”Mitt sommarlov” berättade jag om denna händelse. Magistern tyckte att det var mycket exotiskt. Tyvärr har berättelsen försvunnit under någon av mina egna många flyttningar.

Gissa vem som får hålla i hästen under överfarten?

Hästen ifråga ser dock något förvånad ut.

* * *

Att fånga hästar var en engångsföreteelse, men till den dagliga rutinen hörde att leta efter ”koen”. Vi släppte ut dem på morgonen och letade på kvällen. Vanligtvis gick det ganska lätt, men ibland försvann hela gänget ända upp mot Anjonafjället. Då kunde det Då kunde det bli nästan mörkt innan vi var hemma.

Jag försöket också bidra…

Andra minnen dyker upp: nätläggning och uttring, vinter- och sommarfiske i Fiskartjärn, hänförelsen över Åhlén&Holms kataloger, handelsfärder till Vilma i Rönnbäck, arbetet i slåttern, Karl-Filips egenhändigt byggda kamera och gitarr, saltfisken i trätunnorna, kyrkhelger i Vojtjajaure, vid foten av fjället med Sven-Gösta Jonsson, mor Ingas stuga, utflykter till ån, källarluckan på köksgolvet, postsäcken med VK, telefonväxeln hos Torstens, auktion vid gamla skolan, potatislandet i sundet, tusenbröderna i Vittertjärna…

* * *

Samtidigt kan man undra varför minnena är så klara och känslorna så starka trots att jag aldrig varaktigt har bott i Nedre Björknäs. Minnesbilderna härrör sig från ett stort antal barndomsvistelser, men alldeles uppenbart har de satt djupa spår. Och naturligtvis har de förstärkts av många återbesök och nya upptäcksfärder i denna sägenomspunna bygd. Det har blivit en vana att någon gång per år återvända till denna del av Tärna. Under årens lopp har det också blivit några utflykter till Abelvattnet, vilket i sig är en upplevelse.

Under en sommar en bit in på 1960-talet jobbade jag själv tillsammans med Johan och Karl-Filip i röjningen för en ny dämning, denna gång för Ajauredammen. Johan hade blivit motoriserad och vi höll till mitt emot Björknäs på andra sidan Anjona, i Rödingsfors, i nedre delen av det ras som ägde rum på 1940-talet och som fortfarande från Blå vägen ser ut som en slalombacke längs fjällsluttningen. Karriären som skogsarbetare blev dock kort för min del; efter någon vecka hamnade jag på gamla sjukstugan i Tärnaby för att operera blindtarmen. Där fick jag å andra sidan träffa och tala med en äldre man som med stor förtjusning sträckläste Bernhard Nordhs böcker. Han hette Nils Mattias Andersson och jag visste inte då att han var eller skulle bli berömd för sin jojk ”Renarna på Oulavuolie”.

* * *

Nu är det 2020 och det har gått över sextio år sedan den gången morfar och jag satte oss på postbussen för att åka till Tärnaby för att gå på kommunal förrättning. Hur gärna skulle jag inte göra om den resan bara för att höra orden, känna dofterna, förnimma stämningen i dalgången och lägga märke till alla de detaljer som obevekligt har försvunnit in i glömskans töcken.

Nuförtiden händer det att jag under vårens lågvattentid strövar längs stränderna och letar efter de gamla husgrunderna; byggnaderna är borta men ruinerna finns kvar, liksom de vägstumpar som en gång band samman nedre Björkvattsdalen men som nu mynnar ut i ingenting.