I Sara Lundbergs bildroman ”Fågeln i mig flyger vart den vill” finns en rörande scen där den unga Berta Hansson av läraren uppmanas att rita en morot.

Till sin hjälp har eleverna en rödkrita och ett papper med tydliga stödlinjer. Läraren säger åt eleverna att hålla sig innanför linjerna, men Berta konstaterar att hennes morötter inte ser ut så där.

”Får jag rita av en hemma i stället?” undrar hon.

”Gör dig inte till”, säger den stränge magistern.

Du ska inte tro att du är något. Och du ska veta din plats. Det var budskapet till den unga Berta, som senare i livet blev konstnär.

Episoden är en av många i en bok som väcker funderingar kring normer, könsroller och existentiella frågor om liv och död. Bonddottern Berta Hansson (1910-1994) sprängde konstnärliga och yrkesmässiga gränser samtidigt som hon var fast rotad i den jämtländska myllan.

Nu har hon fått sin hyllning i en barn- och ungdomsbok som i måndags tilldelades Augustpriset. Det är en välförtjänt utmärkelse till en oemotståndligt vacker och innehållsrik bok. På ett enkelt och avskalat språk och med bilder som är både glada och sorgliga lyckas Sara Lundberg förmedla ett livsöde som är individuellt gripande och allmängiltigt intressant.

Hennes bok är insorterad i facket barn- och ungdomsbok, men den beteckningen är oförtjänt snäv. Själv föll jag pladask när jag första gången kom i kontakt med boken och jag betraktar mig som vuxen. Saras och Bertas fåglar är genreöverskridande.

Just nu läser jag en biografi över förre statsministern Tage Erlander på nästan 900 sidor. Boken ger en mycket intressant inblick i en människas liv, men det gör även Sara Lundbergs bildroman på betydligt färre sidor.

Det ena utesluter inte det andra. Lundbergs bok är ingen biografi i traditionell mening, men likafullt fångar den personen Berta samtidigt som den inspirerar till vidare förkovran.

Jag visste inte särskilt mycket om konstnären Berta Hansson tidigare, men fågeln och Augustpriset gör att jag vill veta mer. Då finner jag i LT:s arkiv en artikel som berättar att Berta Hansson hämtade många av sina motiv från Afrika. Hon grundade till och med en fortfarande aktiv konstskola i Sydafrika.

Jag tar Berta och Sara som bevis för tesen att konsten och litteraturen är gräns- och genreöverskridande, ja rent av universell. Mot den bakgrunden ter det sig lite futtigt att tvinga in böcker i en så kallad kanon, med betoning på första stavelsen.

Nu senast är det KD:s partiledare Ebba Busch Thor som efterlyser en normgivande lista över böcker som återspeglar ”svenska värderingar” och som alla ska läsa.

Likt Berta Hansson kommer jag att få problem med att klämma in en dylik förteckning innanför morotens strikta stödlinjer. För vem ska bestämma hur en morot ska se ut och vad är egentligen svenska värderingar?

Vad är det för kriterier som ska definiera en svensk litteraturkanon? Kommer den nyligen Augustprisade Johannes Anyuri att finnas med på listan? Johan Hassen Khemiri? Den samiske poeten Paulus Utsi? Eller för all del Sara Lundberg.

Det torde finnas lite olika meningar om listans innehåll.

Det visade sig dessutom pinsamt nog att Ebba Busch Thor själv inte kände till några av den svenska litteraturens giganter, som August Strindberg, Selma Lagerlöf och Klas Östergren. Den bristen på ”bildning” kunde i och för sig vara skäl att införa en kanon specifikt för partiledare, men det får bli en intern fråga.

Böcker är, med undantag av runinskrifterna, inte huggna i sten. Och morötter har inga raka linjer. Det finns litteratur som står sig över tid, men samtidigt ska kulturen vara ett levande väsen som formas, diskuteras och konsumeras av många människor i samspel. Det som är aktuellt i dag behöver inte nödvändigtvis vara det i morgon.

Skolan har givetvis en mycket viktig uppgift både när det gäller läsning och litteraturhistorisk orientering, men det är en helt annan sak än det moraliska rättesnöre som Ebba Busch Thor eftersträvar.