Hur ska man beskriva Bo Lundmarks litterära produktion och vem är han?
Det är inte så enkelt, men om jag utgår från vad han har publicerat vill jag lite motsägelsefullt sammanfatta det så här:
- Han är en noggrann vetenskapsman, men också en religiös förkunnare och sökare.
- Han är en finstämd lyriker samtidigt som han är en humoristisk och underfundig iakttagare, med sinne för tillvarons kontraster och livets absurditeter.
- Han är en betydelsefull samisk kunskapsförmedlare. I hela sitt liv har han varit något av ett Samiskt informationscentrum långt innan denna institution över huvud taget inrättades inom Sametinget.
- Han är också en betydande civilisations- och samhällskritiker. Inte alltid av det debattglada, agitatoriska och polemiska slaget, utan snarare med en mild och återhållsam vrede, om man kan tala om en sådan. Som en klangbotten i allt det han har skrivit finns hela tiden identifikationen med det samiska folket och starka reaktioner mot förtryck och övertramp.
- Han har faktiskt också varit lite av en upprorsmakare. På 1960-talet var han en av de tongivande i den så kallade Norrländska Uppsalagruppen, som starkt bidrog till att Vindelälven räddades. Han har protesterat mot okänsliga vattenkraftsutbyggnader så att länsstyrelsen i Norrbotten kallade honom för en ”undersysselsatt idealist”, han tog gruvarbetarnas parti under strejken 1969 och när det var marktvister om renbetet i Härjedalen höll han förböner för rennäringen.
- Men inte nog med det. Han är också en – jag vågar nästan inte säga ordet, eftersom han är präst – men han är en gudabenådad muntlig berättare.
Många här har säkert hört honom. Med sin lite saktmodiga och lågmälda profil och milda blick har han en sällsam förmåga att fånga en publik. Senast jag hörde honom här på länsbiblioteket i Östersund berättade han om den samiske författaren Johan Turi. Bo Lundmark har porträtterat och levandegjort flera samiska författare och många andra personer som haft betydelse i det samiska samhället.
I tretton år var han samepräst i det man skulle kunna kalla Sveriges största pastorat – från Karesuando i Norrbotten till Idre i Dalarna. Han har predikovandrat och åkt skidor i åtskilliga mil med nattvardskärlen, bibeln och samelexikonet i ryggsäcken. Han har övernattat i utdragssoffor, predikat i kåtor och på nära håll följt de samiska årstidsväxlingarna. Under många år var han kyrkoherde i Funäsdalen, i Tännäs och Ljusnedals församlingar, men han är numera pensionerad.
Är det något som har gått som en röd tråd genom hans liv är det kärleken till lyriken. När det gäller hans litterära produktion ska jag därför läsa en dikt som han publicerade i tidskriften Lyrikvännen år 1965, för snart femtio år sedan. Det var alltså hans debut. I det sammanhanget skrev han även en kort självbiografi, som jag ska läsa upp först.
”KORT SJÄLVBIOGRAFI
Jag är född och uppvuxen i Lappland – lydriket under Circulum Arcticum. Nu var det 1944. Sedan tre år studerar jag som främling i lärdomsstaden vid Fyris. För min vandring har jag tagit sikte på ”de ögonmärken som icke synas.” I Lubbe Nordströms anda vill jag också försöka skingra den mytiska dimföreställningen om min landsända. Behovet att dikta blev starkt när främlingsskapet inträdde. Det känns svårt och befriande på samma gång. Jag har rannsakat mig som Horatius eller Rilke bjuder och vet nu att jag inte kan stöta det ifrån mig.”
Dikten Återvändo är en av tre dikter från Lappland som han publicerade vid det tillfället.
ÅTERVÄNDO
Jag åker många mil
I den gula postbussen
Jag våndas under vanmaktsmaran
Jag fryser och svettas
Mejerikrukornas tomma kollisioner
Främlingen pekar
Uppspärrade ögon
1764 meter över havet
Lappens små fjärrögon ser på
Nu är du framme
Lappmarkens son
Ja, lappmarkens son – det epitetet har han levt upp till allt sedan 1965. Jag tycker att det är intressant att han skriver i självbiografin att han vill ”skingra den mytiska dimföreställningen om min landsända”. Det har han gjort med besked under åren. Minns det jag sa om samiskt informationscentrum!
Han upphör heller aldrig att dikta. Då och då kan vi läsa hans dikter och betraktelser i ortstidningarna. Tidigare i år gick han igenom en hjärtoperation på universitetssjukhuset i Umeå. Då skrev han en psalm på temat kärleken fördriver rädslan. Den framfördes som gradualpsalm vid en stor högtid i domkyrkan i Härnösand tidigare i år.
Ur hans rika produktion ska jag bara kortfattat nämna några verk. Bland hans vetenskapliga verk kan nämnas doktorsavhandlingen om samernas gamla världsbild och den här gedigna boken: Anders Fjellner – samernas Homeros och diktningen om solsönerna. Han är starkt efterfrågad som föredragshållare i olika sammanhang och just det här ämnet är ofta aktuellt.
Han har gett ut essässamlingar och dokumentärskrifter, som den här, som heter Arnie.
Dikter och prosa med anknytning till Härjedalen finns till exempel i Väv utan sömmar och Vandring mot gryningen. Den sjunde dagen är en annan diktsamling, originellt nog utgiven av en statlig myndighet, nämligen Glesbygdsmyndigheten, föregångaren till det glesbygdsverk som nu är nedlagt.
Sedan kan man hitta artiklar av Bo Lundmark i tidningen Samefolket och i antologier som Härnösands stiftshistoriska sällskap, Från Bygd och vildmark, Från Ådalar och fjäll, Jämten, Västerbotten och en rad andra skrifter och publikationer.
Jag kan inte räkna upp allt, utan jag ska slutligen nämna min egen favorit, I Sameland. Det är en mycket vacker och originell bok. Bo Lundmark färdas längs hela fjällkedjan och stannar till på ett antal platser som han beskriver med hjälp av lyrik, jojkar, historiska återblickar, intervjuer med människor han möter, dagsaktuella betraktelser och vackra bilder i en säregen och personlig blandning. Det är en imponerande gärning att åstadkomma en bok som denna.
Jag ska bara läsa några rubriker för att ge en antydan om innehållet. Artiklarna från Härjedalen har till exempel följande rubriker: Vem målade renar 2000 år före Kristi födelse?, Paulus Middagsfjäll i Gröndalen, Torkil Lapp och Karin Vildstjärna, Farupstriden, Skattefjällsmålet, Vivallen-fynden och Kärringsjön – byn som flyttade.
I avsnittet om Jämtland lyder rubrikerna: Tjernobyl-Frostviken: vinden blåser vart den vill!, Bönesvar vid Munsvattnet, Jovnesåhkoe – midsommar i Ankarede och Samernas första landsmöte i Östersund.
Som ni märker är det en fascinerande blandning av gammalt och nytt, poesi och prosa, berättelser och dokumentation. Jag ska avsluta med en liten vacker dikt som ingår i boken och som jag själv fick tillåtelse att använda när jag skrev en bok som heter ”Fattiga som de voro”. Den boken har för övrigt ett innehåll och huvudpersoner som Bo Lundmark själv har skrivit om i olika sammanhang.
När ni hör den här dikten kan ni föreställa er att ni vandrar i fjällen och kommer fram till en lägerplats med förkolnade rester från en eld som har brunnit ut. Den synen fångar Bo Lundmark så här:
svarta bränder
har krupit fram ur snön
kaffekäppen har grånat
av vintrars väntan
stenarna längtar
efter sotiga pannor
som kokar över
eldstaden drömmer
om sommarnätter
under het björkvedsaska
som på stor-nilas dagar.
Läs Bo Lundmark!
Texten är ett föredrag i samband med arrangemanget ”Sätt litteraturen på Jämtlandskartan” den 6 december 2012. Jag har även skrivit om honom på samer.se samt ännu längre tillbaka i ett nummer av Jul i Jämtland.
Den 28 januari 2021skrev Catarina Lundström en väldigt fin artikel om Bo Lundmark i serien ”Månadens författare”.