Jag ska berätta om saker som har berört mig starkt och som jag har skrivit om i några böcker.

Först ska jag gå tillbaka lite i tiden. Dagarna före julafton 1960 var jag med om en händelse jag aldrig kommer att glömma. Jag var tolv år och skulle snart fylla 13. Jag befann mig hos mina morföräldrar. De bodde i väglöst land bakom en sjö i Tärna i södra Lappland. Det fanns ingen elektricitet och inget rinnande vatten, men det fanns en brunn på gården, ett utedass samt en häst och några kreatur i ladugården.

Nu var de tvungna att flytta. Vi bar ut det lilla bohag som fanns och lastade det på en timmerkälke som drogs av Brunte. Det var det sista uppdraget vid hemmet både för oss och hästen.

Ekipaget styrde ut på den isbelagda sjön. På andra sidan fanns en väg och en lastbil som väntade. Den tog oss till Tärnaby och ett alldeles nybyggt hus. Det doftade nymålat. När vi kom in där behövde vi bara trycka på en knapp så kom det ljus från en taklampa och vred man på en kran kom det både kallt och varmt vatten. Närmare en sensation kunde man inte komma.

Långt efteråt har jag insett att det som hände denna förjul var att vi inom loppet av några timmar förflyttade oss från det gamla naturnära och enkla självhushållet till det på den tiden moderna konsumtionssamhället. Det var en enorm förändring och omställning.

Bakgrunden var att den sjö där de bodde skulle dämmas upp. Vattenytan skulle höjas cirka 20 meter. Det innebar att mormor och morfar och en lång rad andra människor tvingades flytta. Husen skulle rivas, skogen skulle avverkas, jordbruksmarken skulle svämmas över, renskötseln skulle försvåras och landskapsbilden skulle bli helt förändrad.

Ett antal sjöar och vattendrag i den dalgång som heter Björkvattsdalen inom Umeälvens sjösystem skulle förvandlas till ett stort regleringsmagasin, som det heter på kraftverkssvenska.

Sverige behövde energi och det blev till att maka på sig för de människor som berördes.

Under åren därefter byggdes andra vattendrag ut i samma kommun. Det var så omvälvande så jag bestämde mig tidigt för att jag någon gång i livet skulle skildra hela det här händelseförloppet, men då ville jag också gå tillbaka i historien. Det resulterade i tre böcker, som jag kallar för en trilogi:

• Den första boken, Fattiga som de voro, handlar om kolonisationsepoken under 1800-talet, det vill säga när svenska staten uppmuntrade människor från andra delar av Sverige att bosätta sig i traditionella samiska marker.

• I den andra boken, Separatorn, försöker jag skildra kulturkrockar och kulturskillnader mellan samiskt och svenskt samhällsliv i början av 1900-talet. Separatorn är inte bara en apparat som kan skilja mjölk från grädde, det är även en metafor för det som söndrar och skiljer människor emellan.

• I den tredje boken, De tvångsförflyttade, skriver jag om människor som tvingades flytta på grund av exploatering av vattenkraften. Boken berör också de tvångsförflyttningar av nordsamer som skedde under 1920- och 1930-talen. I berättelsen väver jag även in de planer som i dag finns på gruvbrytning i exakt samma område där mina morföräldrar bodde.

De tre originalböckerna är slutsålda, men hela trilogin finns samlad i pocketvolymen Fjäll i förvandling.

Den bok som ni ser till höger på bilden, Människor och marker som försvann, har jag inte skrivit själv, men den är intressant av andra skäl. Innan sjöarna dämdes upp på 1960-talet lät Riksantikvarieämbetet nämligen göra en beskrivning, en kartläggning, av området. Det skedde i mitten av 1950-talet.

Det är en mycket noggrann och utförlig undersökning, som baseras på intervjuer med människor som alla var födda i slutet av 1800-talet. Jag brukar säga att det är som ett titthål in i 1950-talet, samtidigt som hela kolonisationsepoken under 1800-talet beskrivs. Dalgången fyller för övrigt 200 år i år, i den meningen att den första fasta bebyggelsen skedde år 1824.

Eftersom det rör sig om traditionella samiska marker hade det funnits människor i området långt tidigare, men nomaderna hade inga papper och intyg på sina boningar.

Till saken hör att de flesta som blev nybyggare själva var samer. Det uppstod en blandform som man kan kalla gårdsbruk med renskötsel. I folkbokföringen kallades de för nybyggarlappar eller lappnybyggare. Till den kategorin hörde mina morföräldrar.

Som en röd tråd genom rapporten löper iakttagelser om samisk, svensk och även norsk kultur. Vad talade de för språk, hur klädde de sig och vad åt de? Hur roade de sig. Hur gick det till när nomaderna själva blev nybyggare? Hur var förhållandet mellan renskötande samer och de jordbrukande nybyggare som kom från andra delar av landet?

Många ger sina vittnesmål om livet i en bygd som långsamt förändrades fram till den dag dämningen var ett faktum. Här finns tidsmarkörer, som när den första separatorn kom eller när gardiner och tapeter började användas, när porslin kom på bordet eller när julgranen gjorde sitt intåg. I texten finns även anekdoter, personbeskrivningar och uppgifter om olika händelser, som till exempel drunkningsolyckor. Det var en vanlig dödsorsak på den tiden.

Det märkliga är möjligen att texten inte på något sätt kommenterar eller berör det faktum att sjöarna och vattendragen ska dämmas upp, att många måste flytta, att landskapet ska stöpas om näst intill oigenkännlighet och att traditionella näringar som renskötsel, jordbruk och fiske står inför helt nya utmaningar.

Ingen av de intervjuade klagar eller oroar sig i rapporten, utan mycket sakligt och generöst delar människor med sig av sina kunskaper, insikter, historier och berättelser om det dagliga livet i dalgången. Det är om detta rapporten handlar. Nästan enbart i förbigående konstateras att 31 brukningsenheter, som är den byråkratiska termen på ett jordbruk, blir mer eller mindre spolierade.

Samtidigt vet jag av andra källor och av egna erfarenheter att det fanns en hög grad av oro och rotlöshet inför en främmande och förstörd miljö. Det var en tid av uppbrott och ovisshet inför framtiden.

Hur ska det bli och vart ska vi ta vägen? Vattenkraften skulle skapa jobb och energi, vilket Sverige och Tärna behövde, men det innebar också stora uppoffringar för de människor som berördes. Det var en omvälvande tid, fylld av både fruktan och förhoppningar.

Dessa känslor har jag tidigare försökt skildra och beskriva i romanen De tvångsförflyttade, men i den här sakliga rapporten lyser de med sin frånvaro.

Som jag sa inledningsvis blev det en avsevärd materiell standardhöjning när de kom till ett hus med elektricitet, toalett och rinnande vatten, men det hindrar inte att uppbrottet från det gamla hemmet skedde under stor, sorg, saknad och smärta. Det gjordes inte mycket för att hjälpa människorna.

Inte heller framgår det av rapporten att det handlar om en tid som fortfarande i hög grad präglades av en nedsättande syn på samer som en underlägsen folkgrupp. Det fick bland annat negativa följder för det samiska språket, som mer eller mindre försvann.

Med detta sagt tycker jag ändå att det har ett oerhört stort värde att det gjordes en utförlig skriftlig rapport och att området dokumenterades i både text och bilder. Rapporten återges i dess helhet.

Mitt bidrag är att jag har skrivit ett för- och efterord, inflikat ett antal kommentarer och rättelser i fotnotform och gjort en personförteckning på de närmare 300 namn som finns i rapporten. (Jag vill rikta ett stort tack till Isof, Institutet för språk och folkminnen, som har gett mig tillstånd att publicera materialet. Och till Sametinget, som har bidragit till tryckningen.)

Det som beskrivs i boken är ett kulturarv som inte längre existerar. Frågan är hur det kommer att se ut i området i framtiden. På den plats där mina morföräldrar bodde finns nämligen stora fyndigheter av nickel, så nästa kapitel i dalgångens historia kan mycket väl bli en jättelik gruvexploatering. Det vill jag inte vara med om. Tack för mig.