Tage Erlander och Jämtland

LT rapporterar från Luciavalet

Tage Erlanders dagböcker har fått ny uppmärksamhet tack vare den utmärkta tevedokumentären som finns på SVT Play. I hans dagböcker finns en hel del kopplingar till Jämtland och Härjedalen. Om detta skrev jag i en jubileumsbok år 2011 med anledning av att Socialdemokraterna i Jämtlands län fyllde 100 år. Utdrag ur artikeln finns här.

Ytterligare en artikel i jubileumsboken handlar om det ovanliga Luciavalet i länet år 1952. Det var dock inte Lucia som skulle väljas, utan det var ett extraval på grund av strul i det ordinarie valet. Tage var på plats och höll ett bejublat möte i Gamla teatern. Läs artikeln här!

På spaning efter solen – och ljuset i Coronamörket

Det är lätt att få nya vanor. Sedan flera veckor tillbaka kl. 14.00 missar jag aldrig dagens matiné: Folkhälsomyndigheten informerar.

Jag hejar på Anders Tegnell & Co. Det känns tryggt att ta del av den saklighet och kompetens som utmärker honom och de tjänstemän som vardagligen verkar i anonymiteten och som nu välförtjänt spelar huvudrollerna i det gastkramande drama som går under namnet Corona. Med samma lugn och sakkunskap besvarar de alla otåliga frågor, även när de upprepas för tionde gången. De har inte svar på allt, men må deras strategi hålla!

***

Å andra sidan är det lika lätt att bli skräcklagen av de hisnande, irrationella och populistiska utspel som lika regelbundet kommer från andra sidan Atlanten. En del är verkligen experter – andra låtsas vara det. Jag nämner inga namn. ”Dumhet är alltid envis”, skriver emellertid Albert Camus i romanen Pesten, men eftersom den skrevs på 1940-talet var det inte den nuvarande amerikanske presidenten han tänkte på.

***

De tider på dygnet som jag inte vill vistas i denna berg- och dalbana söker jag mig således till paralleller i historien och litteraturen. I Pesten är igenkänningsfaktorn hög. De räknar smittade och döda i den avspärrade och pesthärjade staden. Författaren konstaterar torrt att det har förekommit lika många epidemier som krig: ”Och ändå står människor fortfarande lika överrumplade inför både pest och krig”, skriver Camus insiktsfullt.

När de första tecknen på pesten visar sig i Camus’ roman vill ingen riktigt tro på dem. ”Gisslet övergår människans fattningsförmåga”, skriver Camus och fortsätter så här om människornas reaktioner:

”De fortsatte att göra affärer och förbereda resor, och de hade åsikter. Hur skulle de ha kunnat tänka på pesten, som utesluter framtid, resor och diskussioner? De trodde sig vara fria, och så länge gissel existerar, kommer ingen människa någonsin att vara fri.”

***

Den som formulerar tankarna är bokens huvudperson, läkaren Bernard Rieux, motsvarigheten till statsepidemiolog Anders Tegnell. I boken, liksom i verkligheten, blir det förstås diskussion om hur långt man ska gå när det gäller restriktioner och begränsningar i staden.

Här hemma tycks de första frihetsimpulserna komma i trängseln på soliga uteserveringar.

***

Det finns fler paralleller. Någon föreslår att man ska skaffa munskydd. Det hjälper inte mot sjukdomen, säger bokens läkare, men de kanske har en lugnande inverkan.

När epidemin efter många svåra prövningar börjar ge med sig konstaterar läkaren att ”Kurvan är bra, den är utmärkt.” Tegnell säger ungefär samma sak, men han använder oftast ordet platå.

***

Det är skillnad på pest och corona, men sätten att skydda oss från smittan är likartade i boken och i verkliga livet. Hos Camus vet vi hur det går. En dag försvinner smittan och avspärrningarna kan hävas. Hos oss lever vi fortfarande i osäkerhet. Statsminister Stefan Löfven talar om ”månader”.

Tur att det finns böcker att läsa och att finansminister Magdalena Andersson har samlat i ladorna.

Apropå en aktuell epidemi

I dessa dagar behövs uppmuntrande läsupplevelser, så ur bokhyllan plockar jag Pesten av Albert Camus.

Igenkänningsfaktorn är hög. De räknar smittade och döda i den avspärrade och pesthärjade staden. Författaren konstaterar torrt att det har förekommit lika många epidemier som krig: ”Och ändå står människor fortfarande lika överrumplade inför både pest och krig”, skriver Camus.

I romanen är det emellertid ingen som hamstrar toarullar, men de kanske inte fanns på 1940-talet. Jag minns inte så noga.

När jag har läst färdigt Pesten tänker jag återvända till en av förra höstens läsupplevelser, Vid tidens ände av Håkan Håkansson. Om den boken skrev jag för övrigt en ledarkrönika i Länstidningen Östersund, men då associerade jag till klimatdebatten, ty då fanns inte Corona. Den går att läsa här.

Mitt och Elin Anna Labbas samtal om tvångsförflyttningar flyttas till Östersund

Det är mycket som ställs in dessa dagar. För min egen del blev det inget av med samtalet om tvångsförflyttningar i samband med Littfest i Umeå.

Men – nu provar vi i Staare/Östersund i stället! Gaaltije, sydsamiskt kulturcentrum, planerar en utställning med vernissage den 26 oktober. Innehållet i den utställningen har mycket stark koppling till min bok De tvångsförflyttade. Därför passar det väldigt bra att mitt och Elin Anna Labbas samtal äger rum i denna utställningsmiljö. Tanken är att det ska äga rum den 2 november. Vad det handlar om? Läs föregående inlägg!

Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningar av samer

När jag skriver detta är det onsdagen den 11 mars 2020 kl. 14.00. Corona-viruset är det dominerande samtalsämnet i Sverige.

Under tiden som jag följer nyheterna och väntar på nya besked och rapporter försöker jag förbereda mig inför morgondagens Littfest i Umeå. Min förhoppning är fortfarande att arrangemanget blir av!

OCH NU – TRE TIMMAR SENARE – STÅR DET KLART ATT ARRANGEMANGET ÄR INSTÄLLT PÅ GRUND AV CORONA-VIRUSET. TRÅKIGT, MEN INGET ATT SÄGA OM I DENNA TRISTA VIRUSTID. DET BLIR FLER TILLFÄLLEN ATT BERÄTTA OM DENNA TID I SVENSK HISTORIA.

Under en av de många programpunkterna kommer jag att sitta i ett samtal med Elin Anna Labba om tvångsförflyttningar av nordsamer. Samtalsledare är Catarina Lundström, historiker och läs- och litteraturutvecklare vid Region Jämtland-Härjedalen. Både Elin Anna och jag har skrivit om tvångsförflyttningar. Hur har vi arbetat med våra böcker, vad finns det för likheter och skillnader och vilka följder har tvångsförflyttningarna fått? Det är några av de frågor vi ska diskutera. Välkomna till Littfest kl. 13.00 i morgon!

Elin Annas bok har fått mycket stor uppmärksamhet och lysande recensioner. Läs till exempel Britt Jakobssons recension i Länstidningen.

Min bok fick också ett mycket fint mottagande när den kom år 2013. Här har jag samlat några omdömen om boken.

Intressant bok om skriftställaren Arthur Magnusson från Ytterån

Då och då har jag under årens lopp hört författaren Magnus Ottelid engagerat berätta om Arthur Magnussons märkliga gärning, begåvning och levnadsöde. Jag hade aldrig hört talas om honom innan Magnus började lyfta fram honom i ljuset.

Nu finns också berättelsen i svart och vitt: Skriftställaren – en levnadsteckning över Arthur Magnusson (Glenn Olsson förlag).

Jag förstår att det inte har varit enkelt att reda ut trådarna i Magnussons liv, men efter Ottelids hängivna forskning framträder en man med många bottnar: kommunist, nykterist, bibliotekarie, revyförfattare, översättare, poet och inte minst språkgeni. Magnusson hade sexårig folkskola som grund, men på egen hand lärde han sig tyska, engelska, franska, ryska, finska, polska och armeniska.

Ottelid gör en stor och betydelsefall insats när han nu sammanfattar och bevarar minnet av denne mångsidige kulturbärare, som levde åren 1902-1975. Det är mycket intressant läsning, inte minst med tanke på att Ottelid dessutom avslöjar en hemlighet som ytterligare komplicerar bilden av skriftställaren från Ytterån.

När jag läser boken går mina tankar till en annan jämtländsk kommunist, nykterist, bibliotekarie och kulturbärare med samma godmodiga framtoning som Arthur Magnusson utstrålar på omslagsbilden till levnadsteckningen. Deras vägar måste ha korsats!

Jag tänker på Per Amandus Backlund (1894-1989), född och uppväxt i Havsnäs, Alanäs och under en stor del av sitt liv verksam i Krångede i östra Jämtland. P.A, som han alltid kallades, drev ett kafé som kombinerades med allmän samlingslokal, schackklubb, godtemplarmöten och biblioteksfilial. Tillika var han cyklande lantbrevbärare. Så här skrev jag om honom i boken Krångede i kraftens tid:

”Han drev, på sätt och vis, ett Folkets hus i smått. Han kunde titulera sig trä- och byggnadsarbetare, konsumföreståndare, skogs- och flottningsarbetare, ABF-instruktör, politiker och fackombud. Han var urtypen för den självlärde folkrörelsemannen, framsprungen ur arbetarrörelsen, kooperationen och nykterhetsrörelsen.

I hans lilla filial från Jämtlands läns bibliotek fanns såväl Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht som Vilhelm Moberg, Sigge Stark och August Strindberg. Utbudet var mer varierat än så, men det var ett bibliotek med klart vänsterstuk. P.A. var kommunist och många gånger Sovjets försvarare i de ideologiska diskussionerna på Kalles och andra platser på byn. I en bok om Socialdemokraternas historia 1951 kallas han för ”kommunistagitatorn”, men hustrun Stina var folkpartist. Om man visade sig tillräckligt intresserad fick man följa med P.A. in till hans privata boksamling. I den lilla sovalkoven fanns böcker från golv till tak.”

Det skulle förvåna mig om han med den bakgrunden inte hade haft kontakt med Arthur Magnusson. Jämtland är trots allt inte så stort.

P.A. Backlund i samspråk med Per Bergvall i samband med en artikel jag skrev i början av 1980-talet.

En annan person som jag har sett nämnas i samband med Arthur Magnusson är skådespelaren Allan Edwall. I boken Då kan man lika gärna kittla varandra av Johan Erlandsson står det att Arthur Magnusson förde Edwall in i böckernas värld. Magnus Ottelid har kommenterat detta sammanträffande på sin hemsida. Där finns för övrigt mer att läsa om boken Skriftställaren.