Håkan Larsson har skrivit en intressant bok om Centerpartiets historiska utveckling. Jag har recenserat boken i Länstidningen Östersund. Texten finns även under fliken Mina artiklar på hemsidan.
Svara
Intervju med Olof Palme en tidig morgon i Stugun, östra Jämtland, augusti 1979. Foto: Sören Lilja.
Trettio år efter mordet på Olof Palme är hans namn åter på löpsedlarna. I radio, teve och tidningar diskuteras omständigheterna kring mordet och betydelsen av hans politiska gärning.
Här kommer några av mina minnesbilder. Under mina år som reporter och senare som ledarskribent hade jag flera tillfällen att följa honom både på nära och på avlägset håll, både i stora folksamlingar och i mindre kretsar.
Kajsa Andersson har två stora intressen: franska språket och den samiska kulturen.
Hon har kombinerat dessa två passioner genom att ge ut tre internationella, innehållsrika antologier som berättar om Samelands historia och nutid.
Nyligen publicerades även en Sápmi-antologi på svenska som innehåller bidrag från både svenska och utländska forskare och omfattar nästan 600 sidor.
Läs mer om boken här eller på samer.se.
Nu laddar jag inför och ser fram mot Jokkmokks marknad den 3-6 februari!
Där ska jag delta i utställningen Vaapsten Bijre tillsammans med ett antal personer inom konst, slöjd, film och musik. Gemensamt för alla är att vi har rötter i Björkvattsdalen i Tärna.
Jag ska vara där med mina böcker, som till största delen utspelar sig i detta område. Det ska bli jättekul att träffa alla släktingar och vänner! Mer information om utställningen finns på Vaapsten Bijres sida. Följande personer deltar i utställningen på Ájtte fjäll- och samemuseum i Jokkmokk:
Astrid och Sune Enoksson, Per Enoksson, Tomas Colbengtson, Anni-Linn
Välkomna dit ni som har vägarna förbi!
I början av året besökte jag Hanriis Café i Handöl. Det var en fin upplevelse med mycket folk, jättetrevligt café och en fantastisk föreläsningssal – en av de finaste lokaler jag har ”uppträtt” i. Stort tack till Inger Åsén, Sanna Müller, Ulla Staaf, Eva Lindberg och andra som gjorde arrangemanget möjligt. Väldigt inspirerande var det dessutom att träffa alla Afrikavänner från Birka samt att lyssna till Lina Hallebratts otroliga färder till fots, på skidor och på vatten i Sverige och utomlands. Vilken prestation!
Nu på lördag väntar ett annat intressant arrangemang. Ottsjö byalag slår ett slag för litteraturen tillsammans med Bygdegårdarnas riksförbund och Författarcentrum Norr. Jag ser verkligen fram mot att få träffa bokcirkeln i byalaget i Ottsjö!
Nu har det gått några dagar sedan besöket och jag vill varmt tacka Ottsjö byalag och alla besökare för det trevliga arrangemanget och den goda soppan!
Välkomna till Hanriis Café i Handöl lördag den 2 januari! Jag kommer att berätta lite om mina böcker i samband med att Hanriis Café, Åre FN-förening och Nätverket för Talek har ett arrangemang till förmån för hälso- och sjukvårdskliniken i Talek, Masai Mara, Kenya.
Lite längre fram, den 16 januari blir det ett framträdande i Ottsjö bystuga och i början av februari blir det Jokkmokks marknad!
Julen är över och därmed årets rimmades samtidsanalyser. Alla verser finns samlade under fliken Dagsvers/Julkalender 2015.
Indien har många ansikten. Efter en månads rundresa har jag bara försiktigt gläntat på dörren till en jättelik och fantastisk nation med 1,25 miljarder människor, 29 delstater och 300 språk. Lägg därtill 500 urbefolkningar omfattande 70 miljoner.
Landet innehåller ytterligheter från den asketiske Gandhis orubbliga icke vålds-filosofi till en överklass som lever i frosseri, från slummen i Mumbai till framtidsexplosionen i Bangalore, från samarbete över religions- och kulturgränser till oförsonliga stridigheter i norr, från det uråldriga kastsystemet till dagens klasskillnader och från det koloniala förtrycket till världens största demokrati.
Apropå kolonialism – Sverige gjorde ett försök att bilda en koloni i Pangipattai på ostkusten 1733. Försöket misslyckades och det var kanske lika bra.
Nu avslutar jag dagboksanteckningarna, men jag återkommer med fler rapporter i Länstidningen så småningom.
Det övergripande, bestående intrycket är all den vänlighet, gästfrihet och generositet som har strömmat mot oss. För den givande och intressanta resan vill jag tacka Pelle, Gittan och Elisabet samt ett mycket stort antal nya vänner i Indien:
Selvam och hans familj, Jaqueline, Radja, Mary, Santhanam och hans familj, Thomas och Karuna, Guna och Geetha med döttrarna Susan och Nevvy och deras kusin Pria, samt en lång rad andra barn och vuxna som tog emot oss med en glädje som kommer att värma så länge jag finns. Exakt hur reinkarnationen ser ut framöver kan jag inte fastställa just nu.
Stor nytta har jag därtill haft av böckerna ”Mahatma Gandhi” av Zac O’Yeah, ”The God of small things” av Arundhati Roy, ”Dehlis vackraste händer av Mikael Bergstrand, ”Länder i fickformat (Indien)” av Utrikespolitiska Institutet, ”India” av National Geographic samt dagstidnigarna The Times of India, The Hindu, Goa Herald och India Today.
Efter 15 timmar på tåget når vi Mangalore. På tid. En kort natts sömn och sedan vidare med nästa tåg till Margao i Goa. Ett gäng college-studenter håller stämningen uppe med sång, dans och tjoanden fast morgonen är tidig. De ska till Goa på filmfestival. Senare läser jag i tidningen Goa Herald att det är en jättefestival med 187 filmer från 89 länder. En av de indiska öppningsfilmerna är till och med på sanskrit, ett språk som jag trodde hade dött ut.
I samma tidning står det till och med att Sverige har skärpt beredskapen. Och naturligtvis finns en bild på – Zlatan – från matchen mellan Sverige och Danmark.
Dagstidningen kostar för övrigt motsvarande 65 öre.
Goa är delvis som ett annat land med en annan kultur. Den gamla portugisiska kolonin har blivit ett turistparadis, med gudomliga stränder och en annan prisnivå än övriga Indien.
Som ett Indien Light – åtminstone för turisterna. Västifierat, skulle kanske Mahatma Gandhi ha sagt. En gång frågade en engelsk journalist Gandhi om vad han tyckte om den västerländska civilisationen.
– Det verkar vara en god idé, svarade Gandhi torrt och kort.
Historien förtäljer inte om det blev någon följdfråga, men svaret är värt att fundera på
.
Tågsättet är till synes ändlöst. De många blå vagnarnas fönstergaller för tankarna till fångtransporter, men inne i kupe’n är stämningen vänlig, för att inte säga familjär. I början lite avvaktande, så småningom allt mer hjärtlig. Vi trycker ner oss intill en familj som ska till Palakkad i Kerala, grannstat till Tamil Nadu.
In i det sista var det osäkert om tåget över huvud taget skulle kunna starta från det översvämningsdrabbade Chennai. Bilder av vattenmassor, räddningsmanskap och förtvivlade människor hade flimrat förbi i teverutan. Madame Jaya, Chief minister i delstaten, passerade i ett räddningsfordon. Hon kunde knappast regera över flodvågorna, men för politiker är det viktigt att visa medkänsla och deltagande i katastrofens centrum.
79 döda och över 50 000 hemlösa. Ditintills. Och vi som oroade oss över att tåget inte skulle komma i tid. Listan i teverutan över inställda eller omdirigerade tåg var lång som ett tågsätt. Vår vän Susan, som hade åkt från Karur till Chennai någon dag tidigare, höll oss också informerad om läget. Undervisningen på hennes college var inställd tills vidare. Många barn och ungdomar fick ofrivilliga ”rain holidays” på grund av monsunen dessa dagar.
Men denna tidiga och vackra morgon i Karur är tåget till Mangalore bara en timme försenat. Keralafamiljen, mamma, pappa, två barn och farmor, dukar upp sin måltid på sätet: idly, dosai och sambar på ett bananblad som tallrik. När lillan ska sova gör mamman en vagga av ett tunt och långt tygstycke som hon fäster i överslafen. Enkelt och praktiskt. Den något äldre systern bläddrar förtjust i en bok på svenska. Hon lyckas med stor framgång tyda både siffror och bokstäver. En annan av våra medpassagerare, en ung kvinna, fördjupar sig i en Harry Potter-bok med de för oss svårbegripliga indiska skrivtecknen. Hon nickar igenkännande när jag visar henne den bok jag själv läser just nu, The God of small things, som utspelar sig i just Kerala. En fantastiskt fint skriven familjetragedi i kastsystemets skugga.
Med jämna mellanrum kommer försäljare av kaffe, te, samosa, biriyani, Rubiks kub, läsk, ABC-böcker, handarbeten och allt annat som anstår en riktig indisk marknad. Däremellan tiggarna: enbenta, blinda, gamla och kvinnor bärande på små barn. En man utan ben hasar sig sittande genom vagn efter vagn.
Alla fönster och dörrar är öppna och fyller tåget med den trettiogradiga hettan. Det är långt till katastrofcyklonen i Chennai vid Bengaliska viken och novemberkylan i Jämtland. Barfota står jag i dörröppningen och ser Indien susa förbi: palmerna, rucklen, palatsen, hyddorna, templen, skräpet, grönskan och kvinnorna som står böjda över risfälten, ibland med vatten upp till knäna. Och människorna – kvinnorna i sina praktfulla saris, männen med lunghi fladdrande runt benen och barnen som storögda och nyfikna upptäcker världen.
