I går tog vi farväl av Peter Swedenmark vid en mycket fin ceremoni i det anrika föreningshuset i Ede i Offerdal.

Under många hade jag förmånen och nöjet att samarbeta mycket nära med Peter, först när vi var parhästar på ledarredaktionen i tio års tid och även senare när jag återkom till tidningen som redaktionschef och ansvarig utgivare.

Vi gjorde även resor runt om i länet och en gång ända ner till Brunnsviks folkhögskola, som starkt förknippas med Dan Andersson. Jag delar för övrigt Peters vurm för Dan Anderssons poesi. Det var vackert och vemodigt att höra Anders Hedéns tolkningar av Tiggarn från Luossa och Gässen flytta under ceremonin.

Peters stora insats på LT var att han förnyade ledarsidan och gjorde den till en av tidningens mest lästa och uppskattade avdelningar.

Man kan säga att han sprängde ramarna för vad en ledarsida var och hur den kunde se ut.

Med sin idérikedom, formuleringsglädje och godmodiga satir bjöd han hela tiden på överraskningar. Jag skulle vilja likna honom vid Emil i Lönneberga i den meningen att han alltid hade nya innovativa hyss på gång.

Det var vykortet, det var svinnovember, det var verser, korta nålstick och en rad andra påhitt och överraskningar. En morgon dök det till exempel i tidningen upp en vinjett där vi båda hade travhjälmar på oss.  Varför minns jag inte, men allt skedde hela tiden med glimten i ögat, ett väldigt stort hjärta och samtidigt en oerhört stark seriositet bakom alla hyss och stilistiskt fulländade formuleringar.

En före detta medarbetare i LT, Olle Andersson, ”Olle Rajd”, sa en gång kritiskt att han tyckte att Länstidningen som helhet hade blivit en väldigt tråkig tidning.

 – Det måste vara något fel, sa han, när ledarsidan är den roligaste sidan i tidningen.

Alla dessa hyss och innovationer var ingen tillfällighet, utan Peter hade en medveten strategi. I en liten skrift som A-Pressen gav ut år 1989 (Sidan 2 – sex debattörer skriver om opinionsbildningen i A-pressen) utvecklar han sina tankar om ledarsidan som ett allrum – en plats för unga och gamla, för nöje och allvar, en plats där man lyssnar och pratar.

Hans ledstjärnor i det arbetet var ett enklare språk, överraskande ämnesval och en fristående självständig åsiktsbildning. Inte minst det senare var viktigt. Han drev sin linje med konsekvens och integritet och tog strid mot allt som han uppfattade som politikens förflackning. Han var djupt ideologiskt förankrad i socialdemokratin.

När jag började som ledarskribent hade jag själv en ganska traditionell syn på ledarsidan som en tung, tråkig och svårläst avdelning, torr som en julgran i januari och trist som en tisdagsmorgon i november, men Peters alla hyss gjorde att även jag vågade ta ut svängarna lite vidare. Det var kort sagt stimulerande, lärorikt och roligt att arbeta tillsammans med honom.

Jag ska inte gå in på alla yttre förändringar, ägarbyten och händelser som i övrigt påverkade tidningen och medarbetarna under årens lopp, men jag konstaterar att både Peters och mina sista anställningsår på tidningen blev en aning tilltufsade och dystra, i synnerhet i Peters fall.

Som den publicist han var fortsatte han förstås ändå att skriva och glädja andra än Länstidningens läsare. Våra kontakter under senare år blev tyvärr mer och mer sporadiska, men förra sommaren träffades vi några gånger i Offerdal. Det är jag mycket glad för, samtidigt som jag nu känner stor sorg och saknad över att han är borta. Jag kommer att minnas Peter med mycket glädje och värme.