Röster år 1993 om dämningen i nedre Björkvattsdalen på 1960-talet

Ragnhild Persson blickar ut över sjön som blev ett regleringsmagasin.

En gammal artikel berättar…

Nyligen publicerade jag två texter om Tärna före dämningen i nedre Björkvattsdalen. De har rubrikerna Uppbrottet från Björknäs… och Historien om ett foto…

Här kommer en artikel som handlar om samma område efter dämningen. På sensommaren 1993 åkte jag längs stränderna och träffade människor som berördes av regleringarna. Nedanstående text publicerades i Länstidningen Östersund den 30 oktober 1993 och i Västerbottens folkblad samma höst:

***

  • Vattenkraften skapade jobb i Tärna och energi åt Sveri­ge. Men stora naturvärden fick offras och människor tving­ades flytta.
  • Länstidningens medarbetare har vandrat längs de överdämda stränderna och talat med människorna som lever i bakvattnet av de stora sjöre­gleringarna.

Det sista mor Inga ville göra var att vitmåla stugknutarna.

– Vi ska lämna våra hem med hedern i behåll, lär hon ha sagt.

Hon var gammal, krokig, fårad och söndervärkt. Målningen var överflödig och meningslös, för huset skulle rivas och ägorna dämmas över. Men hon ville att huset skulle vara fint innan det utplånades.

Inga Johanna Johansson, 1876-1959

ORO OCH VANMAKT

Denna ögonblicksbild från slutet av 1950-talet säger något om den vanmakt och oro som under många år gastkramade en hel dalgång. Sejmajaures vatten skulle bli energi.

Då ingick inte bara den sjö hon levde vid och var beroende av, utan till Gardikens dämningsområde hörde en rad sjöar i nedre Björkvattsdalen i Tärna i Storumans kommun.

Dess sjöar skulle förvandlas till och bli Sveriges nionde största vattenmagasin. Jord och skog, tio procent av Tärnas yta, skulle sättas under vatten.

Men först ville mor Inga vitmåla stugknutarna. Ännu återstod några år innan exploateringen av vattendragen i Tärna skulle fullbordas.

Historien om Ingas hus finns i artikeln En bild berättar.

TID AV UPPBROTT

Berättelsen handlar om en klassisk konflikt mellan sysselsättning och miljö, mellan naturvärden och energi, mellan småbönder och industri, mellan samer och exploatörer.

En dalgång skulle offras och en grupp människor kom i kläm i skarven mel­lan den gamla självhushållningen och det moderna konsumtionssamhället.

Det var en ojämn dragkamp och det blev ett oroligt 1950- tal, som präglades av uppbrott och kostym­klädda ”vattenfalls­gubbar”. De förhand­lade och satte ut käp­par i markerna. Snart skulle det börja ryka längs stränderna.

Vad tänkte och kän­de människorna? Kan man dra någon slutsats av denna naturkatastrof mer än 30 är efteråt?

Stoltheten och vanmakten kan som i mor Ingas fall uttryckas med en burk vit färg, men hela denna väldiga om­vandling av ett landskap sätter fortfa­rande sin prägel på Tärnabygden. På gott och på ont.

FÖRLORAT LAND

En höstdag år 1993 står jag med Ragn­hild Persson överst i gärdet på det som en gång var mor Ingas marker. Kvar finns en liten kil ängsmark och rester av förfallna gärdesgårdar. Nu står sjön över det gamla hemmanet, men under vårens lågvatten kommer de gamla husgrunderna fram. Men några vitmå­lade knutar syns inte till. Skillnaden mellan hög- och lågvatten kan vara upp till 20 meter.

– Det var en knepig och overklig tid, säger Ragnhild.

Hon var i 20-årsåldern i uppbrottets tid. Vi går några kilometer längs de igenvuxna stigarna ner till hennes gamla hem i ”Bomansviken”. Hon pe­kar:

 – Där låg huset. Nu går vattnet en me­ter över skorstenen.

Ragnhild 1993 vid det överdämda hemmet.

Ragnhild är en av många som fortfa­rande bearbetar känslorna av den tvångsförflyttning som ägde rum. Hon skulle vilja ha dämningen ogjord.

– Jag är en oflyttbar människa och skulle ha försökt klamra mig kvar.

Men den odlade jorden är borta och det en gång fantastiska fisket är skadat.

BÖRDIGT LAND

Det tillhör historiens ironi att det var just detta område som först lockade Tärnas nybyggare i början av 1800-talet. I Tärnas ”kornbod” var marken bördig och klimatet extra varmt. Där kunde de första nybyggarna visa att det gick att bärga sju skrindor hö för att föda en ko över vintern.

Ragnhild blev på sätt och vis kvar i alla fall, tillsammans med maken Hil­ding Persson i byn Lövlund på andra si­dan sjön. I de berörda byarna i nedre Björkvattsdalen finns i dag knappt 30 bofasta personer. När fastigheterna började lösas in fanns 169 fast boende i området.

Några bet sig fast vid stränderna och byggde nytt ovanför dämningsgränsen. Andra flyttade till centralorten Tärna­by och en del flydde till Västerbottens kustland eller södra Sverige.

Vandring längs stränderna 1993 tillsammans med Hilding och Ragnhild

INGET ALTERNATIV

– Jag tycker mest synd om de som ef­teråt kände sig rotlösa, berättar Ragn­hild.

Hon är inte bitter, men tycker att det hela kunde ha skötts på ett betydligt bättre sätt. Det var en krass förhand­ling om kronor och ören. Människor var utelämnade åt sin egen oro och för­handlarnas professionalism.

 – I dag skulle en liknande process inte ha gått lika tyst och smärtfritt, tror hon.

 Vindelälven blev några år senare en riksfråga, men nedre Björkvattsdalen dränktes mer eller mindre i tysthet.

– Då beskrevs det som en välgärning för befolkningen, berättar Alf Jonsson, född i Nedre Biörknäs men numera bosatt i Rörvattnet i Föllinge. Själv har han jobbat som vattenrallare i hela sitt liv.

– Vattenkraften är ett måste med dagens energibehov, men nog sved det hos de gamla som hade odlat allt med hacka och spade.

DEN STORA SAKNADEN

Det blev till att finna sig i utvecklingen. Svedan kan Alfs mor Anna Jonsson, 78 år, vittna om. Hon valde att bygga nytt en bit upp i skogen.

– Vart skulle jag ta vägen? Det var så svårt att det inte går att beskriva med ord. Vi bodde så vackert tidigare, men det var ett elände att flytta hit opp i skogen. Om vi ändå hade fått bo kvar, suckar hon.

Anna Jonsson, född Östergren.

Utsikten över sjön och Gardfjället är bedövande vacker. På vintern är det som ett julkortsmotiv när solen knappt orkar vandra över den karakteristiska fjällryggen.

Men på våren är stränderna dyiga och gyttjiga och de gamla husgrunderna sticker upp och vittnar om en förgången tid. Fisket betraktar de som förstört.

ALLT BLIR DUNKELT

Helge Fredriksson, överdämd i Rönnbäck, sammanbor med Anna Jonsson. Han saknar djupt det gamla livet och den gamla dalgången.

– Människorna här är jordbundna och känsliga för flyttning. Men allt försvinner i dunkel när åren går, filosoferar han.

Kanske är det så. Enskilda livsöden bleknar och försvinner. Mor lnga, som fick inleda denna artikel, flyttade tillsammans med sonen Alfred till Överklinten, men båda ligger begravda på kyrkogården i Vojtjajaure, det lilla kapell som byggdes 1933 och som klarade sig från dämningen med några meter tillgodo. Varje sommar är det en samlingsplats för de skingrade människorna och deras ättlingar.

TURISMEN OCH STENMARKSEPOKEN

I dag är turismen basindustrin. Fiske, fjällupplevelser, skidåkning och kulturhistoria är några av de värden som marknadsförs i detta område.

”Hissikortit” står det på en skylt vid Hassebacken i Tärnaby. Upplysningen på finska språket ger en antydan om Tärnabygdens attraktionskraft.

Den utvecklingen har varit möjlig mycket tack vare vattenkraften. Blå Vägen byggdes och kommunen fick inkomster som var en förutsättning för den turistsatsning som kan sam­manfattas under namnet Stenmark­sepoken.

Men Björkvattsdalen, en av hu­vudkällorna för expansionen, ham­nade i bakvattnet. Stora värden fick förstöras för att det skulle bli möjligt att satsa på turismen och utbyggna­den av Tärna.

– Visst är Björkvattsdalen skadad, men längs centrala Umeälven ser man inte så mycket av utbyggnader­na, konstaterar Jarl Folkesson, tu­ristchef i Tärna.

Han kan glädja sig åt turismens 265 årsverken och cirka 400 syssel­sättningstillfällen i en bygd med 1.750 innevånare.

INTECKNAD KOMMUN

 – Det blev inte så många fast boen­de som vi hade räknat med. Och många jobb under utbyggnaden gick till veckopendlare, konstaterar Ivar Strand, som var aktiv kommunpoli­tiker (s) i slutet av 1950-talet.

– Vi gjorde för lite på den tiden för att stödja och hjälpa de människor som drabbades av regleringarna. Egentligen ville vi behålla både män­niskorna och dalgången, betonar han.

Det var en omöjlig ekvation i det försvinnande 1950-talet. Dåvarande Tärna kommun protesterade mot re­gleringen, men det var mer en fråga om att sälja sig så dyrt som möjligt. Den ”utpressningssituationen” är inte ovanlig i konflikten mellan jobb och miljö. I praktiken var dalgången redan intecknad. Kommun och människor var chanslösa och nedströms Umeälven ropade redan byggda kraftverk efter mer vatten.

LANTHANDEL SOM HOBBY

Vägen in i Björkvattsdalen är smal och krokig. Den ser ut ungefär som när dessa så kallade enkronasvägarna byggdes på 1930-talet. Vintertid kan vägen vara avstängd för tung trafik flera månader.

– Dalgången försvinner mer och mer, gissar Hilding Persson, Löv­lund.

Hustrun Ragnhild tror inte att det blir fullt så illa, utan hon hoppas på ny verksamhet. Det finns exempel på företag och nya fasta ”bosättningar”.

Och Ivar Strand betonar att kom­munen har försökt få igång syssel­sättning och utveckling. Pengar finns i form av regleringsmedel, men det har gått trögt.

I Ängesdal driver Elly Larsson dal­gångens enda affär, en riktigt gam­maldags lanthandel. Hon gläds åt de nya som slår sig ner, men hon be­traktar affärsrörelsen mer som en hobby.

– Den går inte längre att leva på, säger hon.

Elly Larsson i den anrika lanthandeln i Ängesdal.

SMÄRTSAM OVISSHET

Björkvattsda­len tillhör de vär­den som offrades i en till synes obön­hörlig utveckling.

En standardhöjning blev möjlig tack vare dämningen, men i andra avseenden sänktes standarden; na­tur försvann och förändrades och rötter rycktes upp. Det var en smärt­sam omvandling som föregicks av tio års ovisshet.

I Tärna fort­sätter utbyggna­den, nu i Klip­pen, med många jobb och avse­värda kringef­fekter under en kort men inten­siv period

Och energi blir det. Tärna pro­ducerar en dryg TWh per är. Det räcker till att försörja hela Sverige med ele­nergi under tre dygn.

 – Vi måste för­ädla vår råvara och broderligt dela med oss, som en vattenfallare säger.

NYA KONFLIKTER

Och sedan blir det kanske slutför­varing av kärnbränsle.

Storumans kommun har sagt ja till en förundersökning, men i dag är motståndet aktivt, bland annat un­der ledning av slalomprofilen och tu­ristföretagaren Stig Strand, son till Ivar Strand.

Någonstans finns naturligtvis en gräns för hur mycket exploatering en bygd tål. I dag vet vi inget om vad det är för livskvalitet och värden som människor efterfrågar om fem­tio eller hundra år. Står de fortfa­rande i liftköer i Tärnaby och Hem­avan?

Kanske hungrar de efter naturre­surser som redan är förbrukade. El­ler går det att fortsätta att exploatera utan att kostnaderna till sist över­stiger intäkterna?

Nästa år har det gått 170 år sedan den förste nybyggaren slog sig ner i dal­gången. I dag ligger den marken under vatten, liksom platsen för mor Ingas stuga och den förstukvist som aldrig blev vit­målad.

***

Så här såg artikeln ut när den publicerades i Länstidningen den 30 oktober 1993. Texten ovan är densamma som i tidningen, men den är lätt redigerad på några ställen.

***

Och så här kan det se ut vid lågvatten i den gamla sjön. Linnea och Karl-Filip betraktar resterna av en husgrund på gården där de växte upp. Bilden togs i mitten av 1970-talet.