Björn Sthengel minns tragedin i Ekorrpasset 1982

Krafterna sinade och kylan och de våta kläderna fullbordade tragedin.

Så står det i polisrapporten från fjällolyckan vid Ekorrpasset i Sylarna i månadsskiftet mars-april 1982.

Tre personer omkom under fruktansvärda omständigheter.

– Under mina år som polis finns inget som har berört mig lika mycket som just denna olycka, säger förre kriminalinspektören Björn Sthengel.

Han utredde händelsen och fick en nära och känslomässig kontakt till en anhörig till de tre omkomna västtyska medborgarna.

Bild ur reportaget i Länstidningen den 6 mars 2020. Foto: Lennart Öhd

De omkomna, en 40-årig kvinna, hennes 20-årige son och en 21-årig kamrat till honom, hade länge planerat en tur i den jämtländska fjällvärlden. De hade tränat med vandringar i alperna och även tältat i vinterväder. De var väl utrustade med fjälltält, ett bensindrivet campingkök, ombyten och rikligt med proviant. Utrustningen hade de i en pulka och var sin ryggsäck.

Först kom de med bil till Ramundberget. Den 24 mars gick de på skidor längs leden mot Fältjägarstugan – Gåsen – Sylarna, dit de kom den 30 mars. Planen var att fortsätta färden över Neadalen i Norge och en sista etapp tillbaka till Ramundberget.

Västtyskarna lämnade Sylstationen vid nio-tiden på morgonen den 31 mars. Deras mål var vindskyddet vid Ekorrpasset, cirka åtta kilometer därifrån. Leden går i sydlig riktning uppför i cirka sex kilometer och därefter sluttande nedåt.

Vädret var mulet och det blåste mellan 10 och 15 m/s. Temperaturen var omkring noll och tidvis föll ett lätt regn.

Stugvärdinnan Ann Sofi Karlberg hade på morgonen informerat västtyskarna om vädersituationen. Hon hade även berättat att vindskyddet vid Ekorrpasset var i dåligt skick och att kaminen var trasig och knappast användbar.

De gav sig ändå i väg. Alla tre hade fjällvana, men under dagen försämrades vädersituationen kraftigt. En erfaren fjälljägare vid Jämtlands fjälljägarregemente (I 5), Johan Sollitz, beskrev vädret som det värsta han upplevt. Han uppskattade styrkan i vindbyarna till 30 m/s. Det regnade och snöade omväxlande och det fanns ingen möjlighet att hålla sig torr. Ibland var det klabbföre, ibland blankis.

Sollitz hade träffat tyskarna dagen före i ett vindskydd två kilometer norr om Sylstationen. Då verkade de pigga och opåverkade av sin färd. De hade berättat att de hade legat i tält föregående natt.

Den 31 mars var vädersituationen helt annorlunda. De lyckades aldrig ta sig in i vindskyddet. Stormen, vätan, kylan och utmattningen tog deras liv. En av männen påträffades i dörröppningen och kvinnan låg utanför dörren till höger. Den tredje personen hittades 1,2 kilometer norr om vindskyddet. Kroppen var delvis täckt med drivsnö. Han hade påbörjat en så kallad paradoxal köldavklädning, det vill säga ett tillstånd när man känner sig varm trots stark kyla.

Tragedin upptäcktes fredagen den 2 april kl. 13.56 av fjällinspektör Sixten Hagström i Vålådalen. Han var ute för att kontrollera turistleder och vindskydd. Genast kände han igen en av de omkomna – han hade nämligen träffat tyskarna och tala med dem måndagen den 29 mars när de var på väg mellan Helags och Gåsen. Hagström larmade polisen i Östersund och senare under dagen kom kriminalinspektörerna Björn Sthengel och Torgny Olofsson med helikopter. Från Järpen anslöt polisinspektör Gösta Brorsson och läkaren Göran Wedin. Vid olycksplatsen fanns också journalisten Lennart Almén, Järpen.

Förre polisinspektören Björn Sthengel var på plats och utredde olyckan. Han blev därtill bekant med anhöriga till de omkomna. Här erinrar han sig händelsen via artiklar i Länstidningen vid tiden för olyckan.

De omkomna fördes med helikopter till sjukstugan i Järpen. Via västtyska ambassaden underrättades de anhöriga i Västberlin. Pappan i familjen, Viktor Friese och hans äldste son kom med flyg till Frösön den 4 april och de fick möjlighet att se sina anhöriga på sjukstugan.

 – Det var en solig och vacker vårvinterdag. Friese var helt förkrossad och kunde inte förstå vad som hade hänt, erinrar sig Björn Sthengel.

Sedan tidigare kände han till att det i Åre gamla kyrka fanns en hörslinga som på bland annat tyska beskrev byggnadens historia. De besökte kyrkan, där det samtidig pågick en aftongudstjänst. När de hade suttit en stund orkade Friese inte mer.

– Jag tyckte inte att jag kunde lämna honom ensam på ett hotellrum, utan han fick följa med oss hem och bo där tills han återvände till Berlin, berättar Björn Sthengel.

Det blev början till en vänskap som fortsatte med en begravningsgudstjänst inför kremeringen och återbördandet av kvarlevorna till Tyskland.

– Under ceremonin spelades Jämtländsk fäbodspsalm, minns Björn Sthengel.

Han följde även med Viktor Friese till Ramundberget, där de tre omkomna hade lämnat bilen innan de inledde sin fjällfärd. Året efter återkom Friese till länet och gick sträckan mellan Storulvån och Sylarna.

Några år senare, 1989, samma år som muren föll, besökte Björn och Maj Sthengel dåvarande Väst-Berlin, där de på nytt träffade Viktor Friese, som tog dem med på en rundtur i den fortfarande delade staden.

Björn Sthengel började som polis 1957. Under årens lopp har han kommit i närkontakt med många svåra bränder, olyckor och dödsfall, till exempel när tio människor omkom vid tågkatastrofen i Lugnvik i Östersund år 1978.

– Jag har sett mycket elände, men i de flesta fall arbetar man på rutin utan att engagera sig känslomässigt.

Tragedin vid Ekorrpasset är ett undantag. Den händelsen berörde honom starkt, eftersom han fick en personlig relation till en av de anhöriga. Efter 1989 har de emellertid inte haft någon kontakt.

Själva olyckan och kontakten med Friese glömmer han aldrig. Han gjorde en mycket detaljerad utredning av händelsen, men det finns ingen enkel förklaring till olyckan. I undersökningsprotokollet konstaterar han att den syns bero på en serie olyckliga omständigheter och att de tre omkomna hade ”… en bristande erfarenhet av och insikter i fjällförhållanden vintertid”.

Birger Ekerlid

Källor: Polisrapporter och undersökningsprotokoll, tidningsartiklar samt intervju med Björn Sthengel. Artikeln publicerades i Länstidningen Östersund den 6 mars 2020.