Apropå Erlander och Vår tid är nu

Under hösten har SVT:s stora dramasatsning ”Vår tid är nu” blivit en succé. Spännande familjeintriger, tidstypiska miljöer och skickliga skådespelare bidrar till framgången.

Serien sträcker sig från krigsslutet 1945 och framåt.

Den epok som skildras råkar sammanfalla med regeringstiden för Sveriges ”längste statsminister”, Tage Erlander. Mycket riktigt dyker han porträttlikt upp i ett avsnitt under ett besök på den restaurang som utgör seriens nav och miljö.

Dessutom flimrar han förbi i varje avsnitts vinjett tillsammans med Lennart Hyland i en klassisk tevescen från början av 1960-talet.

Det är därför en händelse som ser ut som en tanke att det just i år har kommit ut en biografi över Tage Erlander, som var statsminister under åren 1946-1969, det vill säga i hela 23 år.

Författare till den nära 900-sidiga biografin är historikern Dick Harrison. I boken ”Jag har ingen vilja till makt”(Ordfront) följer han Erlander i spåren samtidigt som han kommenterar och sammanfattar samhällsutvecklingen.

I fallet Erlander finns det rika källor att ösa ur. Mest intressanta är Erlanders dagboksanteckningar, som aldrig var avsedda för publicering men som har kommit ut i sammanlagt sjutton volymer.

Sällan kommer vi människan Erlander så nära som här. För den som är politiskt intresserad är det ett nöje att plöja dagböckerna, som är mer levande och personliga än memoarerna.

Dick Harrison är mig veterligen den förste som på allvar stämmer av och parallell-läser dagböckerna mot andra källor, inte minst Erlanders egna memoarer. Det framgår tydligt att statsmannens egna minnen är tillrättalagda och efterhandskonstruerade.

De impulsiva, spontana och i hast nedtecknade dagbokskommentarerna är som färskvara betraktade mer fängslande och talande. Harrisons grepp att följa både politikern och privatpersonen gör hans bok både livfull och underhållande.

Vem var då Tage Erlander och varför ska vi intressera oss för honom och hans tid? Är det bara nostalgi över rekordåren och framväxten av det moderna svenska samhället?

Tage Erlander hade ett enormt historieintresse och svarar egentligen själv på frågan. Med Dick Harrisons ord betraktade Tage historien som en ”oöverträffad läromästare” och en ”reservoar av mänskliga erfarenheter”.

I boken återges en episod där Erlander förbluffar den engelske premiärministern Winston Churchill med sina djupa kunskaper i engelsk historia.

Erlander hade både ett realpolitiskt och intellektuellt förhållningssätt till politiken; han vände och vred på alla stenar och var sökande och prövande, ibland på gränsen till obeslutsamhet. Han var mycket beläst och intresserad av både naturvetenskap och humaniora. I sina dagböcker recenserar han ofta teaterpjäser.

Ideologiskt förknippas han med efterkrigstidens reformer som barnbidrag, skolmåltider och utbildningssatsningar, oftast i strid mot en ifrågasättande opposition, personifierad av folkpartiledaren Bertil Ohlin.

Tage Erlander myntade uttrycket ”de stora förväntningarnas missnöje”; hur många reformer regeringen än genomförde fanns det alltid bud på fler. Ett annat begrepp som växte fram var ”det starka samhället”, som motiverade en stark offentlig sektor till skydd för individen.

Man kan förledas att tro att det var enkelt att regera på den tiden, men så var det naturligtvis inte. Dagböckerna skvallrar om ständig vånda. Inför kommunvalet 1966 suckar han att ”varje procent under 46 ger oss politiska bekymmer”.

46 procent! Inget parti i dag kan drömma om ett sådant stöd. I hans sista val 1968 blev resultatet rekordartade 50,1 procent för Socialdemokraterna.

Räddningen under många år var delvis det indirekta stödet från kommunisterna, men framför allt det nära samarbetet med Centerpartiet, både i och utanför 1950-talets koalition. Mellan Tage Erlander och Gunnar Hedlund växte fram en djup vänskap både privat och politiskt. På den tiden ville Centerpartiet inte förknippas med borgerlig politik.

Det man inte ska glömma bort är att Erlander blev en internationellt erkänd statsman. Socialdemokratins internationella engagemang brukar förknippas med Olof Palme, men Erlander hade redan på sin tid omfattande kontakter med inflytelserika ledare i hela världen.

Serien ”Vår tid är nu” har hittills kommit fram till mitten av 1950-talet. Det ska bli spännande att följa fortsättningen och jämföra med en politisk utveckling som hade både brister och förtjänster och som Dick Harrison förtjänstfullt beskriver i sin bok.