Nörd möter nörd – och ett rockhelgon

Romersk resa 5

Ehuru katolskt präglad är München ingen stad man förknippar med helgon. Snarare tvärtom. Det var ju här som Adolf Hitler och hans skurkfölje började sprida den draksådd som ledde till en av världshistoriens största katastrofer.

Men München är en fantastiskt fin stad, med ståtliga byggnader, gröna parker och en och annan lummig Biergarten. Det behövs en traktor med släpvagn för att frakta bort alla enliters ölstop som konsumeras under en kväll på Augustiner Keller.

Således finns många skäl att åka dit. Ett av dem råkar dessutom vara att där finns – tro det eller ej – Bill Haley Museum. Av alla platser! Och är man fast i 1950-talets rock’n’roll så är man. Jag såg verkligen fram mot ett möte med min barn- och ungdomsidol. Det var detta jag drömde om:

Följaktligen tog vi tunnelbanan till en adress i stadsdelen Schwabing och hittade rätt snabbt till den angivna adressen, som råkade bestå av ett övergivet hus och en igenvuxen gårdsplan. Molokna betraktade vi den övergivna tomten. Tog 1950-talet slut här? Är han förpassad till musikhistoriens bakgård? Sprack drömmen om Bill Haley här, i ett övergivet hus i den hippaste stadsdelen i München?

Denna syn mötte oss, men det stora affischerna ovanför garageporten ingav hopp. Där fanns till och med ett telefonnummer!

Ett hopp tändes när jag fick syn på en jättelik affisch med samma bild som skivomslaget till EP:n The Saint’s rock’n’roll från 1956. Helgonen igen! De lever alltså. Där fanns lyckligtvis också ett telefonnummer, som jag kvickt ringde.

– Kettner, svarade rösten på andra sidan luren.

Då visste jag att jag hade kommit rätt. Klaus Kettner har ett skivbolag och har under en lång period varit manager för den återuppståndna gruppen The Comets, ett gäng åldrade herrar som var med när det begav sig och som har fortsatt in i våra dagar. Många inslag om deras bedrifter i går och i dag finns på Facebook-sidan Bill Haley and his Comets museum. De har legendariska namn som Joey D’Ambrosia, Dick Richards, Marshall Lytle, Billy Williamson, Al Rex och Danny Cedrone. För att inte tala om Al Rappa, Rudy Pompilli och många andra.

– Hej Klaus. Vi har kommit hela vägen från Sverige för att se ditt museum, men det verkar vara stängt?

– Ja, det har varit stängt ett år, eftersom fastighetsägaren vill riva huset. Men samlingarna finns kvar och jag har en hel del hemma hos mig, så välkomna hit i stället!

Sagt och gjort. En tunnelbanestation senare letar vi oss fram till ett hus med en källare till brädden fylld med föremål, instrument och dokument samt skivor, skivor och skivor. Själv är han född på 1970-talet, men kärleken till rock’n’roll har fört honom tillbaka till 1950-talet i allmänhet och Bill Haley i synnerhet. Han vet allt som är värt att veta och har kontakt med Haleys ättlingar och musiker som ”rockfarfar” samarbetade med.

Klaus Kettner har samlat på sig en imponerande samling skivor och föremål med anknytning till Bill Haley. Här är han med den guldskiva som Haley fick för Rock around the clock.

Ett intressant möte, som tyvärr blev allt för kort. Det var ju bara någon timme kvar till kvartsfinalen mellan Sverige och England. Dessutom fick jag ju inte se den del av samlingen som för närvarande är magasinerad.

Så nog finns många anledningar till återbesök i München!

Vi säger farväl till Klaus, samlingarna och hans soffa i bakdelen av en gammal amerikanare.

Kommentarer inaktiverade.