Indien igen (9) – åter i Andimadam

”Behöver ni hjälp?”

Den unga kvinnan tycker antagligen att vi ser handfallna och hjälplösa ut när vi har stigit av tåget i Vridachalam efter tre timmars tågresa från Egmore Station i Chennai.

”Nej tack, vi väntar på en bil. Vi ska till Andimadam.”

”Andimadam? Vad ska ni där och göra?”, säger hon förvånat.

Hon får det att låta som om vi inte är riktigt kloka. Okej då, orten tillhör inte de hetaste turiststråken, men det är dit vi ska. Hur ska jag då beskriva platsen? Det är en liten stad i en stor jordbruksbygd, vilket sätter sin prägel på stadens centrum, om man kan kalla det så.

En gris bökar i vägkanten, hönor och kycklingar sprätter omkring lite överallt, korna rör sig makligt genom staden och nästan alla hundar ligger loja och utslagna i den trettiogradiga stekande hettan. Här bor cirka 7 000 personer, kanske betydligt fler, knappast färre, i stadens lilla kärna och i husen och hyddorna runt omkring.

Här bor vi några dagar, Elisabet och jag, i Sahaya Illam, ett litet anspråkslöst men väl fungerande logi med helpension och egen kocka. Henne delar vi med två unga belgiska lärarstudenter, som ska praktisera i Andimadan i tre månader.

Hit kom vi första gången 2015 och hit kommer vi gärna igen. Sahaya Illam hör till en organisation som förkortas READ (Rural Education Action Development). De har skolor, specialskolor, verksamhet för arbetshandikappade samt inte minst administration för över 200 ”sponsor-children” (fadderbarn), det vill säga barn som behöver ekonomiskt stöd för att kunna gå i skola.

Förra gången vi besökte Andimadam bestämde vi oss för att betala den årliga skolavgiften för Indhuja, en då femtonårig skolflicka som vi bara hann träffa som hastigast. Hon var mycket blyg och förlägen. Under tiden sedan dess har vi haft kontakt brevledes via READ. Nu ska hon snart fylla 19 och äntligen har vi träffat henne igen!

Indhuja är föräldralös och har vuxit upp tillsammans med sin ”grandmother” och tre syskon. Nu går hon på college men bor fortfarande kvar i det lilla huset med stråtak och en yta på cirka femton kvadratmeter. Det har varit en mycket stor ynnest och glädje för oss att nu träffa Indhuja, hennes familj och släktingar. Under flera dagar har vi umgåtts, skrattat, pratat och fått en första lektion i det tamilska språk som talas i delstaten Tamil Nadu. I fortsättningen är jag övertygad om att vi kommer att ha mer och tätare kontakter än under tidigare år.

Inte nog med det. Vi har även hunnit träffa andra bekantskaper från förr: Santhanam, Nivvy, Susan och Priya.

Så nu vet jag vad jag borde ha svarat kvinnan på tågstationen i Vridachalam: Vi trivs i Andimadam för att vi möter så mycket glädje, värme och gästfrihet från både kända och okända människor.

BILDER KOMMER!

Kommentarer inaktiverade.