Rally med skolbussen (Indisk resa 5)

Tillsammans med en femåring väntar vi på skolbussen. Han är tryggt placerad i mitt knä, men påtagligt orolig eftersom hans fröken har försvunnit in i den jättelika basar som saluför glittrande klänningar och saris i Indiens allra vackraste färger. Det är snart Diwali, en av landets största högtider.

Den sena eftermiddagen är ännu loj och maklig i utkanten av den lilla staden Andimadam. En ko tuggar i sig plastpåsar från skräpberget vid gatukanten, kvinnor med stora huvudbördor rör sig långsamt i värmen och en halvnaken man sitter till synes orörlig i en sorts yogaställning,  obekymrad om svetsaren som arbetar alldeles intill. Även svetslopporna ser ut att röra sig i slow motion.

Femåringen håller krampaktigt i väskan. En oxkärra segar sig förbi och några getter söker skugga vid muren. Längre bort i soldiset spelar skolbarn fotboll i sina rödbruna skoluniformer.

Nu kommer skolbussen och femåringen springer lycklig i väg. Barnen inne i bussen vinkar och fnittrar förtjusta när de ser oss och inser att vi ska åka med. Bussen är smockfull. Det sitter minst tre barn på varje säte, men de bereder snabbt plats åt oss och vill ha uppmärksamhet och kontakt.

Nu går det undan. Nästan oupphörligt tutande banar bussen väg genom folkmassorna och gatustånden i stadens centrala delar. En reflektion: bilar och bussar har, eller tar sig, ilsket företräde både i storstad och landsbygd. För människor och djur gäller det att passa sig.

När vi kommer ut ur stan går det ännu fortare. Vi tar oss in på smala och slingriga vägar, några belagda, andra inte. De för oss till byarna runt staden, vidsträckta områden med stråhyddor, lerhyddor med stråtak och små hus av tegel.

Då och då stannar vi och släpper av barnen till unga mödrar i vackra saris. Ofta bär de ett yngre syskon i sin famn. Ibland är det stora syskon som tar emot förskolebarnen, som ett efter ett försvinner in i de enkla boningarna. Snart väntar kvällsmat i form av ris och någon kryddstark sås. Samt hemläxor för de större barnen. Det är dryga dagar för småttingarna.

Ut på vägen igen i rasande fart, ständigt tutande på gamla och unga, kor, grisar, getter, tuppar eller andra varelser som finns i dessa tätbefolkade områden. En reflektion: det är klart att det finns folk överallt, både i staden och på landet, när det bor 72 miljoner  människor på en yta som motsvaras av Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län. Där är motsvarande siffra långt ifrån en miljon.

Tidigare på dagen, vid skolstarten klockan halv nio, träffade vi de nära 200 förskolebarnen och skoleleverna i deras respektive klass. De är i åldrarna tre till tio år. I de lägsta klasserna sitter flera på golvet; det finns inte bänkar till alla. Trots alla materiella brister går det inte att ta miste på deras kunskapsglädje och nyfikenhet.

Skolan är privat och drivs av en frivilligorganisation (READ, Rural Education Activity Development). Undervisningen är inte den enda verksamheten. Här finns en rad aktiviteter i form av arbetsträning för ungdomar: syatelje’, bokbinderi, skrivmaskinsträning och tillverkning av presentkort. Vidare: mikrolån till kvinnor, hjälp till självhjälp för kvinnor och inte minst dagverksamhet för barn som är sena eller skadade i utvecklingen (mentally retarded).

Det är bland de senare vi träffar femåringen som senare följer till skolbussen. Jag har glömt hans namn, men låt oss kalla honom Minilal efter en av Mahatma Gandhis söner.

Initiativtagare och drivande i verksamheten är Dorai Selwam, själv född och uppväxt intill skolan och numera även aktiv politiker.

– Fattigdom och sociala förhållanden är den allra viktigaste frågan, understryker han.

Det är lätt att hålla med efter tio dagars resa i Indien. Ännu återstår ytterligare tre veckor.


Lämna ett svar