Att kunna välja (Indisk resa 6)


Folk fångna i fattigdom.

Medan vi har möjligheten att åka både dit och därifrån. Vi har ett val.

Så ser världens verklighet ut. Går den att ändra?

Just nu har valrörelsen börjat i den stora indiska delstaten Tamil Nadu. På hemvägen fastnar skolbussen i ett trafikkaos på grund av ett politiskt möte. En lastbil med högtalare har parkerat mitt i korsningen mellan stadens två huvudgator. Trafiken står fullständigt stilla när politikerna på flaket ropar ut sina budskap. Det är som om sossarna skulle spärra av trafiken i korsningen Rådhusgatan-Samuel Permans gata. Stämningen i staden skulle gissningsvis bli något irriterad.

Här i Andimadam påminner kalabaliken mer om en folkfest. Bilarna tutar visserligen ilsket, men det gör de oavsett om trafiken flyter eller inte.

Överallt finns stora valaffischer, främst på The Chief Minister, J Jayalalithaa, en 67-årig kvinna som har suttit på posten i olika omgångar sedan 1991. Hon är en före detta skådespelerska med 140 filmer på meritlistan. Vad kan Jaya, som hon kallas, göra för Andimadam med omnejd? Just den här staden – och många med den – ingår inte i det medelklass- och tillväxt-Indien som vi så ofta hör talas om hemma i Sverige.

Det är fattigt. Många har det svårt. Språkförbistringen gör det svårt att tyda valbudskapen, men jag gissar att de som så många gånger förr handlar om rättvisa och utbildning, sjuk- och hälsovård, jobb och trygghet. I så fall finns det mycket kvar att göra i ett land som är så rikt på kultur, traditioner och konsten att överleva.

Jag och Elisabet följer med östersundarna  Gittan och Pelle Wallin när de hälsar på familjens två fadderbarn i några mindre byar utanför staden. Sri Lakshmi är en flicka på tolv år som bor tillsammans med sin ensamstående mamma och hennes föräldrar. De har kunnat flytta från den gamla hyddan in i ett större stenhus som de är stolta över och nöjda med, trots att även det är mycket enkelt. I rummet där vi bjuds på kakor och läsk finns flera porträtt av just Chief Minister ”Jaya”. Det blir en stunds hjärtlig och rörande samvaro där teckenspråk och gester får överbrygga språkklyftan mellan engelska och tamil, det lokala språket. Men många skratt och glädjetårar blir det när Pelle och Gittan återser Sri Lakshmi.

Lika muntert är det inte i nästa hydda. Där bor Selvarani med sin farmor. Flickan är föräldralös efter tragiska händelser i familjen. I hyddan bredvid bor en farbroder och hans familj. Vi förstår genast att de lever under mycket knappa omständigheter och svåra villkor.

Sri Lakshmi och Selvarani är två av 235 barn som är så kallade sponsor-children i organisationen READ, som jag tidigare har nämnt.

– För oss var det viktigt att det var READ som valde ut barnen och inte vi, säger Pelle och Gittan.

De har på nära håll följt utvecklingen i Andinadam ända sedan 1989 och ville göra en insats bland annat genom att stödja fadderbarn. Förhoppningen är att de mest utsatta barnen ska få bättre möjligheter och större frihet att välja framtid och liv.

Efter besöket läser jag i tidningen att minister Jaya får kritik för att hon under några veckor har flyttat sitt kontor till ett fritidsresidens någonstans. Det är också ett val, men folk är förbannade för att hon inte finns tillgänglig och för att flytten medför extra kostnader.

För några är det lätt att välja, för andra betydligt svårare.

 


Lämna ett svar