Nu väntar Jokkmokks marknad

Nu laddar jag inför och ser fram mot Jokkmokks marknad den 3-6 februari!

Där ska jag delta i utställningen Vaapsten Bijre tillsammans med ett antal personer inom konst, slöjd, film och musik. Gemensamt för alla är att vi har rötter i Björkvattsdalen i Tärna.

Vaapsten_bijre

Jag ska vara där med mina böcker, som till största delen utspelar sig i detta område. Det ska bli jättekul att träffa alla släktingar och vänner! Mer information om utställningen finns på Vaapsten Bijres sida. Följande personer deltar i utställningen på Ájtte fjäll- och samemuseum i Jokkmokk:

Astrid och Sune Enoksson, Per Enoksson, Tomas Colbengtson, Anni-Linn Fjällström Israelsson, Per-Martin Israelsson, Oliver Israelsson, Lena Lundin Skott, Max Lundström, Astrid Östergren, Bert Nilsson, Hjördis Löfgren, Sture Östergren, Oskar Östergren, Anna Åsdell, Marie Persson, Ingemar Israelsson, Sara Ajnnak, Birger Ekerlid och Lars-Jonas Johansson. I utställningskatalogen finns presentationer av alla deltagare, Så här ser min sida ut:

Birger_Vaapsten_bijre

Välkomna dit ni som har vägarna förbi!

 

Mot Ottsjö bystuga!

I början av året besökte jag Hanriis Café i Handöl. Det var en fin upplevelse med mycket folk, jättetrevligt café och en fantastisk föreläsningssal – en av de finaste lokaler jag har ”uppträtt” i. Stort tack till Inger Åsén, Sanna Müller, Ulla Staaf, Eva Lindberg och andra som gjorde arrangemanget möjligt. Väldigt inspirerande var det dessutom att träffa alla Afrikavänner från Birka samt att lyssna till Lina Hallebratts otroliga färder till fots, på skidor och på vatten i Sverige och utomlands. Vilken prestation!

Nu på lördag väntar ett annat intressant arrangemang. Ottsjö byalag slår ett slag för litteraturen tillsammans med Bygdegårdarnas riksförbund och Författarcentrum Norr. Jag ser verkligen fram mot att få träffa bokcirkeln i byalaget i Ottsjö!

Nu har det gått några dagar sedan besöket och jag vill varmt tacka Ottsjö byalag och alla besökare för det trevliga arrangemanget och den goda soppan!

En liten vinterturné

Välkomna till Hanriis Café i Handöl lördag den 2 januari! Jag kommer att berätta lite om mina böcker i samband med att Hanriis Café, Åre FN-förening och Nätverket för Talek har ett arrangemang till förmån för hälso- och sjukvårdskliniken i Talek, Masai Mara, Kenya.

Hanriis café

Lite längre fram, den 16 januari blir det ett framträdande i Ottsjö bystuga och i början av februari blir det Jokkmokks marknad!

Slutet på en resa (Indisk resa 12)

20151029_132913 - kopia72 pix

Indien har många ansikten. Efter en månads rundresa har jag bara försiktigt gläntat på dörren till en jättelik och fantastisk nation med 1,25 miljarder människor, 29 delstater och 300 språk. Lägg därtill 500 urbefolkningar omfattande 70 miljoner.

Landet innehåller ytterligheter från den asketiske Gandhis orubbliga icke vålds-filosofi till en överklass som lever i frosseri, från slummen i Mumbai till framtidsexplosionen i Bangalore, från samarbete över religions- och kulturgränser till oförsonliga stridigheter i norr, från det uråldriga kastsystemet till dagens klasskillnader och från det koloniala förtrycket till världens största demokrati.

Apropå kolonialism – Sverige gjorde ett försök att bilda en koloni i Pangipattai på ostkusten 1733. Försöket misslyckades och det var kanske lika bra.

Nu avslutar jag dagboksanteckningarna, men jag återkommer med fler rapporter i Länstidningen så småningom.

Det övergripande, bestående intrycket är all den vänlighet, gästfrihet och generositet som har strömmat mot oss. För den givande och intressanta resan vill jag tacka Pelle, Gittan och Elisabet samt ett mycket stort antal nya vänner i Indien:

Selvam och hans familj, Jaqueline, Radja, Mary, Santhanam och hans familj, Thomas och Karuna, Guna och Geetha med döttrarna Susan och Nevvy och deras kusin Pria, samt en lång rad andra barn och vuxna som tog emot oss med en glädje som kommer att värma så länge jag finns. Exakt hur reinkarnationen ser ut framöver kan jag inte fastställa just nu.

Stor nytta har jag därtill haft av böckerna ”Mahatma Gandhi” av Zac O’Yeah, ”The God of small things” av Arundhati Roy, ”Dehlis vackraste händer av Mikael Bergstrand, ”Länder i fickformat (Indien)” av Utrikespolitiska Institutet, ”India” av National Geographic samt dagstidnigarna The Times of India, The Hindu, Goa Herald och India Today.

Ett annat Indien (Indisk resa 11)

20151121_151920 - kopia72ppix

Efter 15 timmar på tåget når vi Mangalore. På tid. En kort natts sömn och sedan vidare med nästa tåg till Margao i Goa. Ett gäng college-studenter håller stämningen uppe med sång, dans och tjoanden fast morgonen är tidig. De ska till Goa på filmfestival. Senare läser jag i tidningen Goa Herald att det är en jättefestival med 187 filmer från 89 länder. En av de indiska öppningsfilmerna är till och med på sanskrit, ett språk som jag trodde hade dött ut.

I samma tidning står det till och med att Sverige har skärpt beredskapen. Och naturligtvis finns en bild på – Zlatan – från matchen mellan Sverige och Danmark.

Dagstidningen kostar för övrigt motsvarande 65 öre.

Goa är delvis som ett annat land med en annan kultur. Den gamla portugisiska kolonin har blivit ett turistparadis, med gudomliga stränder och en annan prisnivå än övriga Indien.

Som ett Indien Light – åtminstone för turisterna. Västifierat, skulle kanske Mahatma Gandhi ha sagt. En gång frågade en engelsk journalist Gandhi om vad han tyckte om den västerländska civilisationen.

– Det verkar vara en god idé, svarade Gandhi torrt och kort.

Historien förtäljer inte om det blev någon följdfråga, men svaret är värt att fundera på

.

On the road to Mangalore (Indisk resa 10)

20151102_122342 - kopia72

Tågsättet är till synes ändlöst. De många blå vagnarnas fönstergaller för tankarna till fångtransporter, men inne i kupe’n är stämningen vänlig, för att inte säga familjär. I början lite avvaktande, så småningom allt mer hjärtlig. Vi trycker ner oss intill en familj som ska till Palakkad i Kerala, grannstat till Tamil Nadu.

In i det sista var det osäkert om tåget över huvud taget skulle kunna starta från det översvämningsdrabbade Chennai. Bilder av vattenmassor, räddningsmanskap och förtvivlade människor hade flimrat förbi i teverutan. Madame Jaya, Chief minister i delstaten, passerade i ett räddningsfordon. Hon kunde knappast regera över flodvågorna, men för politiker är det viktigt att visa medkänsla och deltagande i katastrofens centrum.

79 döda och över 50 000 hemlösa. Ditintills. Och vi som oroade oss över att tåget inte skulle komma i tid. Listan i teverutan över inställda eller omdirigerade tåg var lång som ett tågsätt. Vår vän Susan, som hade åkt från Karur till Chennai någon dag tidigare, höll oss också informerad om läget. Undervisningen på hennes college var inställd tills vidare. Många barn och ungdomar fick ofrivilliga ”rain holidays” på grund av monsunen dessa dagar.

Men denna tidiga och vackra morgon i Karur är tåget till Mangalore bara en timme försenat. Keralafamiljen, mamma, pappa, två barn och farmor, dukar upp sin måltid på sätet: idly, dosai och sambar på ett bananblad som tallrik. När lillan ska sova gör mamman en vagga av ett tunt och långt tygstycke som hon fäster i överslafen. Enkelt och praktiskt. Den något äldre systern bläddrar förtjust i en bok på svenska. Hon lyckas med stor framgång tyda både siffror och bokstäver. En annan av våra medpassagerare, en ung kvinna, fördjupar sig i en Harry Potter-bok med de för oss svårbegripliga indiska skrivtecknen. Hon nickar igenkännande när jag visar henne den bok jag själv läser just nu, The God of small things, som utspelar sig i just Kerala. En fantastiskt fint skriven familjetragedi i kastsystemets skugga.

20151117_140432 - kopia72

Med jämna mellanrum kommer försäljare av kaffe, te, samosa, biriyani, Rubiks kub, läsk, ABC-böcker, handarbeten och allt annat som anstår en riktig indisk marknad. Däremellan tiggarna: enbenta, blinda, gamla och kvinnor bärande på små barn. En man utan ben hasar sig sittande genom vagn efter vagn.

Alla fönster och dörrar är öppna och fyller tåget med den trettiogradiga hettan. Det är långt till katastrofcyklonen i Chennai vid Bengaliska viken och novemberkylan i Jämtland. Barfota står jag i dörröppningen och ser Indien susa förbi: palmerna, rucklen, palatsen, hyddorna, templen, skräpet, grönskan och kvinnorna som står böjda över risfälten, ibland med vatten upp till knäna. Och människorna – kvinnorna i sina praktfulla saris, männen med lunghi fladdrande runt benen och barnen som storögda och nyfikna upptäcker världen.

20151117_162336 - kopia72

Mister Biriyani (Indisk resa 9)

Många har svårt att uttala mitt förnamn. Det underlättar betydligt när jag säger att det låter som ”biriyani”. Det utlöser genast skratt och leenden. Biriyani är nämligen en mycket vanlig, god och uppskattad maträtt. Basen är ris blandat med grönsaker, kryddor och diverse såser.

Maten är för övrigt mycket billig. För oss vill säga. I går åt jag en biriyani som gick på 12, 50 kr inklusive nanbröd och Indian Coffe. Och i dag ska vi åka buss i sju mil, vilket kommer att kosta fem kronor.

I två dagar har vi  besökt och bott på en skola för barn med fysisk och psykisk nedsättning. Mycket intressant, rörande och tankeväxkande. Jag hoppas återkomma till det i en särskild artikel. Nu ska vi åka till Karur – Indiens Borås – och bekanta oss med textilindustrin och vävarkasten. Därefter blir det en 15 timmar lång tågresa till Mangalore och därefter ytterligare tåg till södra Goa. Det betyder att det blir ett antal dagars uppehåll i rapporteringen eftersom det kommer att bli nyckfullt med uppkopplingen.

Happy Diwali! (Indisk resa 8)

20151110_100046 - kopia72

Två hinduer och en europé, skulle man kunna tro, men det är Pelle och jag som har högtidsdräkt, medan vår värd Guna har en mer västerländsk variant.

Iklädd den indiska högtidsdräkten dhoti firar vi Diwali hos Guna och Geetha – Pelles och Gittans gamla vänner i Karur.

När vi åkte från Trichy var det förvånansvärt glest i bussen, trots att det är en av Indiens största helger. Guden Rama har nämligen återkommit från sin exil vid den fullmåne som visar sig vid den här tiden på året.

Nordöstmonsunen fortsätter att dra in skurar, men här i inlandet är det mer som ett stilla sommarregn. Utåt kusten är det värre. Flera har omkommit i flodvågorna. Tidningarna talar om slöseri när det inte finns tillräcklig kapacitet att ta hand om det välsignade vattnet.

I Karur är det trafikkaos. I gatuköket mitt i myllret eldar de med kokosnötskal som ligger i drivor vid spisen. Antagligen serverar de dosai och parotta på ett bananskal. Det är bara att välja.

Nu väntar två dagars firande, matglädje och gästfrihet i Gunas och Geethas hus. Dotttern Susan har kommit hem från college i Chennai.

20151109_125933 - kopia72

Med dessa vackra kransar välkomnas vi i ett indiskt hem.

Dagar och kvällar fylls av ljuden från smällare, än svagt av enstaka skott, ibland som smattret av kulsprutor eller högt och dovt som en explosion. När det blir mörkt vid sextiden lyser det av tomtebloss och enstaka fyrverkerier. Liksom hemma på sista april och nyårsafton blir hundarna skrämda av skotten. Simba gnyr ängsligt när det smäller.

Hela tiden kommer grannar, vänner och släktingar för att lyckönska varandra, prata bort en stund och utbyta små gåvor. Det är som på julafton, men i själva verket infaller nu det hinduiska nyåret. Vi går in i det lilla bönerummet flr en stunds kontemplation och får den rituella smörjelsen i pannan i form a v gula och röda färgklickar.

20151109_221434 - kopia72

Geetha, Guna och Susan har presenter till Gittan och Pelle.

Men det är även en kristen högtid, i varje fall i detta hus. Därom vittnar inte minst de otaliga bilderna av Jesus och Moder Teresa. Vår värdinna är nämligen troende kristen (romersk katolik) och han är hindu. Jag kan inte tycka annat än att det är fint att två religioner kan samexistera på detta sätt.

20151110_104142 - kopia72

På väggen i vardagsrummet finns för övrigt en tavla med två jultomtar. Jag tolkar det som ytterligare ett tecken på den mångfald och tolerans som möter oss i ett hus av gästfrihet och vänlighet.

Förkastligt system (Indisk resa 7)


Det indiska kastsystemet är förbjudet, men det lever i hög grad kvar i människors medvetande och beteende.

– Jag vill bryta upp det, säger Santhanam bestämt.

Livfullt, humoristiskt och entusiastiskt berättar han om sina utbrytningsförsök för sexton svenska studenter från Umeå universitet. De ska bli socionomer och har just anlänt till staden Trichy för fem veckors fältstudier. Sedan många år tillbaka tar han emot studenter från Umeå och Uppsala.

– Nu ska jag berätta om Lill-Babs, säger han plötsligt.

Det var nämligen hon och Merit Hemmingsson som hjälpte honom att på allvar protestera mot kastväsendet. Fast det vet knappast Lill-Babs och Merit om. Så här var det:

Efter samarbete med bland andra Pelle Wallin besökte Santhanam Kälarne i Jämtland år 1990. Vid en hembygdsdag i Hällesjö tog Pelle ett foto av Santhaman, Lill-Babs och Merit. När Santhanam återvände till Indien möttes han av beskedet att familjen hade utsett en hustru till honom inom sin egen kast.

– Aldrig i livet, sa Santhanam, som ville bryta mot alla sedvänjor genom att bestämma själv.

Han skulle inte ens få prata med bruden före bröllopet, som trots hans protester planerades in i minsta detalj.

Under själva ceremonin kastade han fram två trumfkort: fotot där han poserar i Hällesjö tillsammans med Lill-Babs och Merit samt en annan bild med kvinnor som badar topless i Mellbystrand.

Bröllopsgästerna blev bestörta och skandalen var ett faktum. Det gick ju inte an att gifta sig med en sådan karl. Santhanams oväntade utspel ledde förstås till ansträngda relationer och negativa reaktioner.

– Jag var envis och härdade ut, säger han.

Detta hände för 25 år sedan. På min fråga om han lyckades förändra systemet svarar han:

– Nej, men en droppe i havet blir till sist en ocean som sköljer bort skiten.

Han är en utpräglat skicklig retoriker och använder gärna slagkraftiga liknelser och sedelärande berättelser. Till saken hör att han senare gifte sig inom sin egan kast. Denna och andra historier drar han gärna när han tar emot svenska studenter eller föreläser i Sverige om kulturkrockar och jämförelser mellan Sverige och Indien. Han talar god svenska och berättar om sina besök i bland annat Tärnaby, Kiruna, Sigtuna och andra orter.

I morgon är det Diwali – hinduernas stora nyårshögtid – och en skribent i dagstidningen The Times of India ber oss ägna det förhatliga kastsystemet en särskild tanke. Hon berättar om 34-årig sjubarnsmamma som har fått jobb som kokerska på en skola med den ynkliga lönen 1700 rupies (250 kr) i  månaden. Den lönen går inte att leva på. Men det ännu större problemet är att många föräldrar tog sina barn ur skolan när hon fick tjänsten. Och de 18 som är kvar vägrar att äta mat som är lagad av henne. Orsak: hon tillhör de lågkastiga daliterna.

Santhanam kan fylla på med åtskilliga liknande hårresande historier. Så ännu fattas ett antal droppar i Indiska oceanen.