Många minoriteter

Dagbok från Vietnam 12

Etnologiska museet i Hanoi har en utmärkt översikt av landets minoriteter. Färgprakten i kläderna påminner om kulturen hos samer och andra urfolk.

Vietnam är ett land med många ansikten. Den dominerande folkgruppen är viet med 86 procent av befolkningen. Utöver viet finns inte mindre än 53 officiellt erkända folkgrupper och ett 30-tal minoritetsspråk. 

Alla har rätt att utöva sin kultur och tala sitt språk, men som i många andra länder är minoriteterna satta på undantag och marginaliserade tii följd av exploateringar av olika slag. Den sociala standarden i Vietnam bedöms som hög jämfört med andra fattiga länder, men fattigdom och bristande utbildning är säskilt påtaglig bland minoriteterna.

En av minoriteterna som visas på etnologiska museet.

Minsann om inte några av figurerna för tankarna till härjedalska Överhogdalsbonaden!

 

Diktaturen Vietnam

Dagbok från Vietnam 11

Personkulten är inte särskilt påfallande när det gäller dagens regim, men självfallet dyker landsfadern Ho Chi Minh upp lite överallt, som här i den fantastiskt vackra poststationen i Ho Chi Minh City (Saigon).

Vietnam är en kommunistisk enpartistat. Detta politiska system märks praktiskt taget inte alls om man kommer som turist eller tillfällig besökare. Gatulivet är lika livligt, människorna lika vänliga och trafiken lika påfrestande som i vilket annat asiatiskt land som helst.

Politiken är inte lika påtaglig som i det gamla östblocket, där vardagslivet kantades av politiska slagord, ändlösa matköer, tomma butikshyllor, trist betong och barsk övervakning. Här i Vietnam har jag knappt sett en enda polis. Utbudet av varor och tjänster är enormt. Förklaringen är att Vietnam på samma sätt som Kina försöker kombinera enpartiväldet med en allt mer utvecklad marknadsekonomi. Med tanke på landets historia är de ekonomiska och sociala framstegen enorma.

Samtidigt är det politiska förtrycket stenhårt. Utrikespolitiska institutet skriver i sin landöversikt att Vietnam är en av Asiens mest auktoritära regimer. Organisationen Reportrar utan gränser placerade år 2014 Vietnam på plats 174 av 180 länder i sitt pressfrihetsindex. Kritik mot regeringen är i princip förbjuden, folk kastas i fängelse och fortfarande tillämpas dödsstraff.

Ett färskt exempel på regimens ängslighet är domen mot bloggaren Nhu Quynh, Mother Mushroom. Tidigare i år dömdes hon till tio års fängelse för propaganda mot staten.

Och i år har landet sjunkit ytterligare ett steg i pressfrihetsindex. Vietnam ligger nu bara fem placeringar från det absoluta bottenlandet Nordkorea.

En annan dyster följd av den hårda statskontrollen är byråkratisk ineffektivitet och omfattande korruption. Vietnam är på många sätt ett fantastiskt land, men det finns mycket att jobba på.

En dagligt närvarande historisk och politisk påminnelse: Ho Chi Minh finns på alla sedlar.

 

Tyfonrapport i Radio Jämtland

Dagbok från Vietnam 10

I går ville Radio Jämtland veta mer om tyfonen och turistande jämtlänningar i Vietnam. Leif Landin intervjuade Åsa Eriksson Ahnfelt. Programet sändes cirka 08.20, det vill säga 2 timmar, 15 minuter och 20 sekunder in i morgonprogrammet. Följ länken nedan!

http://www.sverigesradio.se/sida/avsnitt/978486?programid=3364

Telefonintervju på stranden utom räckkhåll för tyfonen.

 

 

Det vänliga och leende landet

Dagbok från Vietnam 9

Dagboken tenderar att handla mycket om krig, fattigdom och allt elände som hör ihop med landets historia. Som nu det senaste med den förödelse som tyfonen Damrey har orsakat.

Det bestående och överskuggande intrycket från resan i Vietnam är dock den vänlighet och det tillmötesgående vi möts av överallt. Samtidigt känns det tryggt att röra sig fritt, möjligen bortsett från den hektiska trafiken. Poliser, militärer, säkerhetskontroller och vakter verkar vara lika sällsynta som snödrivor och istappar. Bevakningen finns förstås, men den är aldrig påtagliga i vardagen som i många andra länder, inklusive Sverige. 

Jag känner mig aldrig rädd eller hotad på något sätt. Kanske är det en av anledningarna till att turismen är en snabbt växande sektor. I Vietnam News läser jag att landet har tagit emot 10,5 miljoner turister från januari till och med oktober i år, varav 1,5 kommer från Europa och 676.000 från USA. Det rör sig om tjugoprocentiga ökningar jämfört med fjolåret.

Och i går började 10 000 delegater, affärsfolk, journalister och turister att anlända till provinshuvudstaden Da Nang, det vill säga det område där vi just nu befinner oss. De möts av ett blött och ett tyfondrabbat land, inte minst här i skräddarstaden Hoi An utanför Da Nang. 

Själva drar vi dock härifrån innan Donald Trump kommer.

Hoi An, 5 november

Dagbok från Vietnam 8

Och floden steg med tyfonen Damrey.

– Så här är det varje år, säger Mrs Thu på matmarknaden i Hoi An. Snart måste hon och alla andra småserveringar packa ihop och vada hem längs de översvämmade gatorna.

Bilderna får tala för sig själva:

 

Möte med tyfonen Damrey

Dagbok från Vietnam 7

Ett plaskvått och nästan öde Hoi An i mellersta Vietnam.

Från tåget såg vi ett hav i uppror. Vågorna piskade mot stranden. Ibland skälvde tågsättet till på den smala avsatsen med ett lodrät stup nedanför oss.

Resterna av tyfonen från ett tågfönster. Elisabet ser inte ut att lida av utsikten.

Det är varmt i luften men luftkonditioneringen på tåget gör att Åsa, Kjell och andra passagerare huttrar.

Det kändes aldrig otäckt eller osäkert, men vid det här laget visste vi att vi befann oss i utkanten av en tyfon. Vi satt tryggt, men runt om i södra och centrala Vietnam har stormen orsakat stor förödelse.

Hittills har minst 20 människor dött och 17 har försvunnit. 40 fartyg har sjunkit, över 500 hus har kollapsat fullständigt och ytterligare 24 000 hus har skadats. Tiotusentals personer har evakuerats och ett antal flyg har ställts in.

Så ser situationen ut just nu enligt uppgifter i Vietnam News. Själva lämnade vi den vackra och trevliga universitetsstaden Hue, med den fantastiska gamla kejsarstaden, vid halv två-tiden på lördagseftermiddagen. Vi visste att det skulle komma mycket regn, men kunde inte ana att det skulle bli så häftigt. 

Det blev inte mer än en halvtimmes försening till Da Nang. Därifrån fortsatte vi med bil ytterligare några mil till den gamla kuststaden Hoi An. På hotellet träffade vi en kvinna som hade upplevt en skräckfärd med flyget. Planet cirklade i två timmar ovanför Da Nang innan de kunde landa. Själva har vi inte haft några större obehag av tyfonen bortsett från att regnat oavbrutet vräker ner. Men det blir säker bättre!

I Da Nang startar för övrigt i morgon en jättekonferens med APEC (Asia Pacific Economic Cooperation), det vill säga en samarbetsorganisation mellan de 21 länder som berörs av Stilla Havet. Klimatförnekaren Donald Trump får förhoppningsvis en tankeställare när han besöker Da Nang under sin Asienresa.

 

Minnet av ett krig

Dagbok från Vietnam 6

En av världens mest spridda och kända bilder finns förstås på krigsminnesmuseet bland otaliga andra från kriget. Den nioåriga flickan skriker ut sin förtvivlan vid en napalmbombning.

Krigsminnesmuseet i Ho Chi Minh City (Saigon) är en skakande påminnelse om krigets vanvett. Bilderna och vittnesmålen drabbar besökarna på ett sätt som gör det svårt att riktigt ta in allt.

Till slut står vi där med tårarna i ögonen.

Ofattbara grymheter, outhärdliga lidanden och meninslöst dödande. Krigets ansikte har många sidor: kulorna, bomberna och minorna som dödar direkt, fångarna som torteras och plågas, barnen som hungrar och lemlästas samt miljön som skadas av kemisk krigföring.

En sjuårig pojke försöker orientera sig i den djungel som har avlövats av Agent Orange.

Vid entrén till museet sitter några som är allvarligt handikappade i dag. Barn i andra och tredje generationen är levande vittnesbörd om de skador som Agent Orange orsakade, det vill säga det avlövningsmedel som spreds över stora delar av Vietnam. Uppgifterna varierar om antalet missbildade barn som har fötts efter kriget. Det rör sig om minst 150 000 barn, kanske ända upp till en halv miljon.

En avdelning på museet visar de internationella protesterna mot USA:s krigföring. Sverige finns förstås med på ett hörn, vilket framgår av bilderna nedan.

 

Vad lärde sig världen av kriget i Vietnam? Uppenbarligen inte mycket. Samma dårskap pågår i Syrien, Somalia, Myanmar, Irak, Nigeria, Jemen…

Livet på gatan

Dagbok från Vietnam 5

De lagar mat, umgås, arbetar och mer eller mindre bor på gatan. Så verkar livet te sig för många människor i mångmiljonstäderna Hanoi och Ho Chi Minh City.

Såvida de inte sitter i eviga trafikköer. Mopeder, vespor och motorcyklar myllrar fram i en ström som aldrig sinar. De flesta vuxna bär hjälm, eftersom det är lag på det, men många barn sitter skyddslöst inklämda intill sina föräldrar, ibland upp till fyra på varje moped.

Luften är långt ifrån hälsosam och många har munskydd. Trafiksituationen kan inte beskrivas på annat sätt än kaotisk och livsfarlig. Om bilarna till antalet vore lika många som mopederna skulle trafiken antagligen stå helt stilla.

Sinnrikt system av tunnlar

Dagbok från Vietnam 4

Dolda i djungeln byggde vietnameserna sitt försvar.

Redan när fransmännen återkom 1945 gick vietnameserna under jord. Under det amerikanska kriget byggdes systemet ut i stor skala.

En skiss av tunnelsystemet. Mellan de smala gångarna fanns större utrymmen för kök, sjukvård och andra ändamål.

Tunnlarna och livet under jord saknar motstycke i krigshistorien. De bär vittnesbörd om en närmast övermänsklig motståndsvilja, överlevnadsinstinkt och frihetslängtan.

För att inte tala om mod och uppfinningsrikedom. Det är en stark upplevelse att se resterna av detta unika försvarssystem. Med enkla hackor grävde vietnameserna 25 mil långa och smala tunnlar, ibland ner till tio meters djup. Där levde de för att undkomna attackerna från bombplanen och de över 500 000 soldater som USA skickade dit.

I dag är detta tunnelsystem en turistattraktion och en dyster påminnelse om krigets vanvett.

En thailändsk turist testar en av de smala ingångarna till underjorden.

Som komplement till tunnlarna byggdes fällor mot inkräktarna.

Läs mer

Hemma hos farbror Ho

Dagbok från Vietnam 3

Nu har jag kikat på fönstret till Onkel Ho’s spartanska boning. Rummen är enkelt inredda. Ovanför skrivbordet i arbetsrummet tronar Marx och Lenin. På ett annat bord står en transistorradio. Kanske brukade han lyssna på de amerikanska propagandasändningarna ”Good morning, Vietnam”. Här bodde han åren 1954-1969.

Presidentmatsalen

Han föredrog att leva här i stället för i den betydligt mer påkostade franska guvernörsbyggnad som var avsedd som presidentbostad. Den koloniala stilen var inte hans tekopp.

Det franska guvernörspalatset där Ho Chi Minh inte ville bo.

En liten bit från huset finns ingången till det skyddsrum han använde när bomberna föll över Hanoi. Men ett fridfullt skimmer vilar över den vackra park där han brukade ta sina promenader.

Ho Chi Minh (1890-1969) är den obestridlige landsfadern för det moderna Vietnam. Själv vilar han i ett enormt maosoleum en liten bit därifrån. Men han ville inte ha det så; i stället önskade han att askan skulle spridas för vinden. Antagligen skulle han inte heller ha gillat dagens personkult. Den är i och för sig inte särskilt påträngande, men han finns på alla sedlar och i en rad andra sammanhang.

Några exempel på personkulten kring Ho Chi Minh.

Den 2 december 1945 utropade han den självständiga republiken Vietnam. Det kunde ha varit slutpunkten för landets koloniala förtryck, men inget annat land erkände den nya nationen. Det blev bara inledningen till nya stridigheter, ockupationer och lidanden. Vad kunde ha hänt om Vietnam då hade fått vara ifred? Eller rättare sagt, vad hade inte hänt?

I stället för ett långt och meningslöst krig:

  • Hade 2,5 – 5 miljoner vietnameser överlevt
  • Hade 550 000 amerikaner aldrig behövt åka dit
  • Skulle 58 000 färre amerikaner ha dött
  • Hade vi aldrig hört talas om massakern i Song My och fransmännens nederlag i Dien Bien Phu.

Uppräkningen kan göras längre men det är lika meningslöst som att bedriva krig. Själv fick Ho Chi Minh aldrig uppleva krigsslutet och återföreningen mellan Syd- och Nordvietnam. Det råder dock inget tvivel om att hans ande och gärning fortfarande svävar över Vietnam.

Ho Chi Minh begravdes i ett stort mausoleum. Hans egen önskan var att askan skulle spridas över havet. Budskapet i texten är att Ho lever i våra hjärtan.