Ett annat Indien (Indisk resa 11)

20151121_151920 - kopia72ppix

Efter 15 timmar på tåget når vi Mangalore. På tid. En kort natts sömn och sedan vidare med nästa tåg till Margao i Goa. Ett gäng college-studenter håller stämningen uppe med sång, dans och tjoanden fast morgonen är tidig. De ska till Goa på filmfestival. Senare läser jag i tidningen Goa Herald att det är en jättefestival med 187 filmer från 89 länder. En av de indiska öppningsfilmerna är till och med på sanskrit, ett språk som jag trodde hade dött ut.

I samma tidning står det till och med att Sverige har skärpt beredskapen. Och naturligtvis finns en bild på – Zlatan – från matchen mellan Sverige och Danmark.

Dagstidningen kostar för övrigt motsvarande 65 öre.

Goa är delvis som ett annat land med en annan kultur. Den gamla portugisiska kolonin har blivit ett turistparadis, med gudomliga stränder och en annan prisnivå än övriga Indien.

Som ett Indien Light – åtminstone för turisterna. Västifierat, skulle kanske Mahatma Gandhi ha sagt. En gång frågade en engelsk journalist Gandhi om vad han tyckte om den västerländska civilisationen.

– Det verkar vara en god idé, svarade Gandhi torrt och kort.

Historien förtäljer inte om det blev någon följdfråga, men svaret är värt att fundera på

.

On the road to Mangalore (Indisk resa 10)

20151102_122342 - kopia72

Tågsättet är till synes ändlöst. De många blå vagnarnas fönstergaller för tankarna till fångtransporter, men inne i kupe’n är stämningen vänlig, för att inte säga familjär. I början lite avvaktande, så småningom allt mer hjärtlig. Vi trycker ner oss intill en familj som ska till Palakkad i Kerala, grannstat till Tamil Nadu.

In i det sista var det osäkert om tåget över huvud taget skulle kunna starta från det översvämningsdrabbade Chennai. Bilder av vattenmassor, räddningsmanskap och förtvivlade människor hade flimrat förbi i teverutan. Madame Jaya, Chief minister i delstaten, passerade i ett räddningsfordon. Hon kunde knappast regera över flodvågorna, men för politiker är det viktigt att visa medkänsla och deltagande i katastrofens centrum.

79 döda och över 50 000 hemlösa. Ditintills. Och vi som oroade oss över att tåget inte skulle komma i tid. Listan i teverutan över inställda eller omdirigerade tåg var lång som ett tågsätt. Vår vän Susan, som hade åkt från Karur till Chennai någon dag tidigare, höll oss också informerad om läget. Undervisningen på hennes college var inställd tills vidare. Många barn och ungdomar fick ofrivilliga ”rain holidays” på grund av monsunen dessa dagar.

Men denna tidiga och vackra morgon i Karur är tåget till Mangalore bara en timme försenat. Keralafamiljen, mamma, pappa, två barn och farmor, dukar upp sin måltid på sätet: idly, dosai och sambar på ett bananblad som tallrik. När lillan ska sova gör mamman en vagga av ett tunt och långt tygstycke som hon fäster i överslafen. Enkelt och praktiskt. Den något äldre systern bläddrar förtjust i en bok på svenska. Hon lyckas med stor framgång tyda både siffror och bokstäver. En annan av våra medpassagerare, en ung kvinna, fördjupar sig i en Harry Potter-bok med de för oss svårbegripliga indiska skrivtecknen. Hon nickar igenkännande när jag visar henne den bok jag själv läser just nu, The God of small things, som utspelar sig i just Kerala. En fantastiskt fint skriven familjetragedi i kastsystemets skugga.

20151117_140432 - kopia72

Med jämna mellanrum kommer försäljare av kaffe, te, samosa, biriyani, Rubiks kub, läsk, ABC-böcker, handarbeten och allt annat som anstår en riktig indisk marknad. Däremellan tiggarna: enbenta, blinda, gamla och kvinnor bärande på små barn. En man utan ben hasar sig sittande genom vagn efter vagn.

Alla fönster och dörrar är öppna och fyller tåget med den trettiogradiga hettan. Det är långt till katastrofcyklonen i Chennai vid Bengaliska viken och novemberkylan i Jämtland. Barfota står jag i dörröppningen och ser Indien susa förbi: palmerna, rucklen, palatsen, hyddorna, templen, skräpet, grönskan och kvinnorna som står böjda över risfälten, ibland med vatten upp till knäna. Och människorna – kvinnorna i sina praktfulla saris, männen med lunghi fladdrande runt benen och barnen som storögda och nyfikna upptäcker världen.

20151117_162336 - kopia72

Mister Biriyani (Indisk resa 9)

Många har svårt att uttala mitt förnamn. Det underlättar betydligt när jag säger att det låter som ”biriyani”. Det utlöser genast skratt och leenden. Biriyani är nämligen en mycket vanlig, god och uppskattad maträtt. Basen är ris blandat med grönsaker, kryddor och diverse såser.

Maten är för övrigt mycket billig. För oss vill säga. I går åt jag en biriyani som gick på 12, 50 kr inklusive nanbröd och Indian Coffe. Och i dag ska vi åka buss i sju mil, vilket kommer att kosta fem kronor.

I två dagar har vi  besökt och bott på en skola för barn med fysisk och psykisk nedsättning. Mycket intressant, rörande och tankeväxkande. Jag hoppas återkomma till det i en särskild artikel. Nu ska vi åka till Karur – Indiens Borås – och bekanta oss med textilindustrin och vävarkasten. Därefter blir det en 15 timmar lång tågresa till Mangalore och därefter ytterligare tåg till södra Goa. Det betyder att det blir ett antal dagars uppehåll i rapporteringen eftersom det kommer att bli nyckfullt med uppkopplingen.

Happy Diwali! (Indisk resa 8)

20151110_100046 - kopia72

Två hinduer och en europé, skulle man kunna tro, men det är Pelle och jag som har högtidsdräkt, medan vår värd Guna har en mer västerländsk variant.

Iklädd den indiska högtidsdräkten dhoti firar vi Diwali hos Guna och Geetha – Pelles och Gittans gamla vänner i Karur.

När vi åkte från Trichy var det förvånansvärt glest i bussen, trots att det är en av Indiens största helger. Guden Rama har nämligen återkommit från sin exil vid den fullmåne som visar sig vid den här tiden på året.

Nordöstmonsunen fortsätter att dra in skurar, men här i inlandet är det mer som ett stilla sommarregn. Utåt kusten är det värre. Flera har omkommit i flodvågorna. Tidningarna talar om slöseri när det inte finns tillräcklig kapacitet att ta hand om det välsignade vattnet.

I Karur är det trafikkaos. I gatuköket mitt i myllret eldar de med kokosnötskal som ligger i drivor vid spisen. Antagligen serverar de dosai och parotta på ett bananskal. Det är bara att välja.

Nu väntar två dagars firande, matglädje och gästfrihet i Gunas och Geethas hus. Dotttern Susan har kommit hem från college i Chennai.

20151109_125933 - kopia72

Med dessa vackra kransar välkomnas vi i ett indiskt hem.

Dagar och kvällar fylls av ljuden från smällare, än svagt av enstaka skott, ibland som smattret av kulsprutor eller högt och dovt som en explosion. När det blir mörkt vid sextiden lyser det av tomtebloss och enstaka fyrverkerier. Liksom hemma på sista april och nyårsafton blir hundarna skrämda av skotten. Simba gnyr ängsligt när det smäller.

Hela tiden kommer grannar, vänner och släktingar för att lyckönska varandra, prata bort en stund och utbyta små gåvor. Det är som på julafton, men i själva verket infaller nu det hinduiska nyåret. Vi går in i det lilla bönerummet flr en stunds kontemplation och får den rituella smörjelsen i pannan i form a v gula och röda färgklickar.

20151109_221434 - kopia72

Geetha, Guna och Susan har presenter till Gittan och Pelle.

Men det är även en kristen högtid, i varje fall i detta hus. Därom vittnar inte minst de otaliga bilderna av Jesus och Moder Teresa. Vår värdinna är nämligen troende kristen (romersk katolik) och han är hindu. Jag kan inte tycka annat än att det är fint att två religioner kan samexistera på detta sätt.

20151110_104142 - kopia72

På väggen i vardagsrummet finns för övrigt en tavla med två jultomtar. Jag tolkar det som ytterligare ett tecken på den mångfald och tolerans som möter oss i ett hus av gästfrihet och vänlighet.

Förkastligt system (Indisk resa 7)


Det indiska kastsystemet är förbjudet, men det lever i hög grad kvar i människors medvetande och beteende.

– Jag vill bryta upp det, säger Santhanam bestämt.

Livfullt, humoristiskt och entusiastiskt berättar han om sina utbrytningsförsök för sexton svenska studenter från Umeå universitet. De ska bli socionomer och har just anlänt till staden Trichy för fem veckors fältstudier. Sedan många år tillbaka tar han emot studenter från Umeå och Uppsala.

– Nu ska jag berätta om Lill-Babs, säger han plötsligt.

Det var nämligen hon och Merit Hemmingsson som hjälpte honom att på allvar protestera mot kastväsendet. Fast det vet knappast Lill-Babs och Merit om. Så här var det:

Efter samarbete med bland andra Pelle Wallin besökte Santhanam Kälarne i Jämtland år 1990. Vid en hembygdsdag i Hällesjö tog Pelle ett foto av Santhaman, Lill-Babs och Merit. När Santhanam återvände till Indien möttes han av beskedet att familjen hade utsett en hustru till honom inom sin egen kast.

– Aldrig i livet, sa Santhanam, som ville bryta mot alla sedvänjor genom att bestämma själv.

Han skulle inte ens få prata med bruden före bröllopet, som trots hans protester planerades in i minsta detalj.

Under själva ceremonin kastade han fram två trumfkort: fotot där han poserar i Hällesjö tillsammans med Lill-Babs och Merit samt en annan bild med kvinnor som badar topless i Mellbystrand.

Bröllopsgästerna blev bestörta och skandalen var ett faktum. Det gick ju inte an att gifta sig med en sådan karl. Santhanams oväntade utspel ledde förstås till ansträngda relationer och negativa reaktioner.

– Jag var envis och härdade ut, säger han.

Detta hände för 25 år sedan. På min fråga om han lyckades förändra systemet svarar han:

– Nej, men en droppe i havet blir till sist en ocean som sköljer bort skiten.

Han är en utpräglat skicklig retoriker och använder gärna slagkraftiga liknelser och sedelärande berättelser. Till saken hör att han senare gifte sig inom sin egan kast. Denna och andra historier drar han gärna när han tar emot svenska studenter eller föreläser i Sverige om kulturkrockar och jämförelser mellan Sverige och Indien. Han talar god svenska och berättar om sina besök i bland annat Tärnaby, Kiruna, Sigtuna och andra orter.

I morgon är det Diwali – hinduernas stora nyårshögtid – och en skribent i dagstidningen The Times of India ber oss ägna det förhatliga kastsystemet en särskild tanke. Hon berättar om 34-årig sjubarnsmamma som har fått jobb som kokerska på en skola med den ynkliga lönen 1700 rupies (250 kr) i  månaden. Den lönen går inte att leva på. Men det ännu större problemet är att många föräldrar tog sina barn ur skolan när hon fick tjänsten. Och de 18 som är kvar vägrar att äta mat som är lagad av henne. Orsak: hon tillhör de lågkastiga daliterna.

Santhanam kan fylla på med åtskilliga liknande hårresande historier. Så ännu fattas ett antal droppar i Indiska oceanen.

 

Att kunna välja (Indisk resa 6)


Folk fångna i fattigdom.

Medan vi har möjligheten att åka både dit och därifrån. Vi har ett val.

Så ser världens verklighet ut. Går den att ändra?

Just nu har valrörelsen börjat i den stora indiska delstaten Tamil Nadu. På hemvägen fastnar skolbussen i ett trafikkaos på grund av ett politiskt möte. En lastbil med högtalare har parkerat mitt i korsningen mellan stadens två huvudgator. Trafiken står fullständigt stilla när politikerna på flaket ropar ut sina budskap. Det är som om sossarna skulle spärra av trafiken i korsningen Rådhusgatan-Samuel Permans gata. Stämningen i staden skulle gissningsvis bli något irriterad.

Här i Andimadam påminner kalabaliken mer om en folkfest. Bilarna tutar visserligen ilsket, men det gör de oavsett om trafiken flyter eller inte.

Överallt finns stora valaffischer, främst på The Chief Minister, J Jayalalithaa, en 67-årig kvinna som har suttit på posten i olika omgångar sedan 1991. Hon är en före detta skådespelerska med 140 filmer på meritlistan. Vad kan Jaya, som hon kallas, göra för Andimadam med omnejd? Just den här staden – och många med den – ingår inte i det medelklass- och tillväxt-Indien som vi så ofta hör talas om hemma i Sverige.

Det är fattigt. Många har det svårt. Språkförbistringen gör det svårt att tyda valbudskapen, men jag gissar att de som så många gånger förr handlar om rättvisa och utbildning, sjuk- och hälsovård, jobb och trygghet. I så fall finns det mycket kvar att göra i ett land som är så rikt på kultur, traditioner och konsten att överleva.

Jag och Elisabet följer med östersundarna  Gittan och Pelle Wallin när de hälsar på familjens två fadderbarn i några mindre byar utanför staden. Sri Lakshmi är en flicka på tolv år som bor tillsammans med sin ensamstående mamma och hennes föräldrar. De har kunnat flytta från den gamla hyddan in i ett större stenhus som de är stolta över och nöjda med, trots att även det är mycket enkelt. I rummet där vi bjuds på kakor och läsk finns flera porträtt av just Chief Minister ”Jaya”. Det blir en stunds hjärtlig och rörande samvaro där teckenspråk och gester får överbrygga språkklyftan mellan engelska och tamil, det lokala språket. Men många skratt och glädjetårar blir det när Pelle och Gittan återser Sri Lakshmi.

Lika muntert är det inte i nästa hydda. Där bor Selvarani med sin farmor. Flickan är föräldralös efter tragiska händelser i familjen. I hyddan bredvid bor en farbroder och hans familj. Vi förstår genast att de lever under mycket knappa omständigheter och svåra villkor.

Sri Lakshmi och Selvarani är två av 235 barn som är så kallade sponsor-children i organisationen READ, som jag tidigare har nämnt.

– För oss var det viktigt att det var READ som valde ut barnen och inte vi, säger Pelle och Gittan.

De har på nära håll följt utvecklingen i Andinadam ända sedan 1989 och ville göra en insats bland annat genom att stödja fadderbarn. Förhoppningen är att de mest utsatta barnen ska få bättre möjligheter och större frihet att välja framtid och liv.

Efter besöket läser jag i tidningen att minister Jaya får kritik för att hon under några veckor har flyttat sitt kontor till ett fritidsresidens någonstans. Det är också ett val, men folk är förbannade för att hon inte finns tillgänglig och för att flytten medför extra kostnader.

För några är det lätt att välja, för andra betydligt svårare.

 

Johans och Sophias franska paradis


Johan och Sophia Eriksson från Dille i Ås, Jämtland, har förverkligat en dröm i den lilla staden Antibes  vid Medelhavets strand.

De driver ett särpräglat hotell i ett hus från 1400-talet med en källare som är daterad till år Noll (0). Läs mer under menyn Mina artiklar/Resor/De-har-nyckeln-till-Antibes.

Artikeln är publicerad i dagens nummer av Länstidningen Östersund (6 nov.)

 

Rally med skolbussen (Indisk resa 5)

Tillsammans med en femåring väntar vi på skolbussen. Han är tryggt placerad i mitt knä, men påtagligt orolig eftersom hans fröken har försvunnit in i den jättelika basar som saluför glittrande klänningar och saris i Indiens allra vackraste färger. Det är snart Diwali, en av landets största högtider.

Den sena eftermiddagen är ännu loj och maklig i utkanten av den lilla staden Andimadam. En ko tuggar i sig plastpåsar från skräpberget vid gatukanten, kvinnor med stora huvudbördor rör sig långsamt i värmen och en halvnaken man sitter till synes orörlig i en sorts yogaställning,  obekymrad om svetsaren som arbetar alldeles intill. Även svetslopporna ser ut att röra sig i slow motion.

Femåringen håller krampaktigt i väskan. En oxkärra segar sig förbi och några getter söker skugga vid muren. Längre bort i soldiset spelar skolbarn fotboll i sina rödbruna skoluniformer.

Nu kommer skolbussen och femåringen springer lycklig i väg. Barnen inne i bussen vinkar och fnittrar förtjusta när de ser oss och inser att vi ska åka med. Bussen är smockfull. Det sitter minst tre barn på varje säte, men de bereder snabbt plats åt oss och vill ha uppmärksamhet och kontakt.

Nu går det undan. Nästan oupphörligt tutande banar bussen väg genom folkmassorna och gatustånden i stadens centrala delar. En reflektion: bilar och bussar har, eller tar sig, ilsket företräde både i storstad och landsbygd. För människor och djur gäller det att passa sig.

När vi kommer ut ur stan går det ännu fortare. Vi tar oss in på smala och slingriga vägar, några belagda, andra inte. De för oss till byarna runt staden, vidsträckta områden med stråhyddor, lerhyddor med stråtak och små hus av tegel.

Då och då stannar vi och släpper av barnen till unga mödrar i vackra saris. Ofta bär de ett yngre syskon i sin famn. Ibland är det stora syskon som tar emot förskolebarnen, som ett efter ett försvinner in i de enkla boningarna. Snart väntar kvällsmat i form av ris och någon kryddstark sås. Samt hemläxor för de större barnen. Det är dryga dagar för småttingarna.

Ut på vägen igen i rasande fart, ständigt tutande på gamla och unga, kor, grisar, getter, tuppar eller andra varelser som finns i dessa tätbefolkade områden. En reflektion: det är klart att det finns folk överallt, både i staden och på landet, när det bor 72 miljoner  människor på en yta som motsvaras av Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län. Där är motsvarande siffra långt ifrån en miljon.

Tidigare på dagen, vid skolstarten klockan halv nio, träffade vi de nära 200 förskolebarnen och skoleleverna i deras respektive klass. De är i åldrarna tre till tio år. I de lägsta klasserna sitter flera på golvet; det finns inte bänkar till alla. Trots alla materiella brister går det inte att ta miste på deras kunskapsglädje och nyfikenhet.

Skolan är privat och drivs av en frivilligorganisation (READ, Rural Education Activity Development). Undervisningen är inte den enda verksamheten. Här finns en rad aktiviteter i form av arbetsträning för ungdomar: syatelje’, bokbinderi, skrivmaskinsträning och tillverkning av presentkort. Vidare: mikrolån till kvinnor, hjälp till självhjälp för kvinnor och inte minst dagverksamhet för barn som är sena eller skadade i utvecklingen (mentally retarded).

Det är bland de senare vi träffar femåringen som senare följer till skolbussen. Jag har glömt hans namn, men låt oss kalla honom Minilal efter en av Mahatma Gandhis söner.

Initiativtagare och drivande i verksamheten är Dorai Selwam, själv född och uppväxt intill skolan och numera även aktiv politiker.

– Fattigdom och sociala förhållanden är den allra viktigaste frågan, understryker han.

Det är lätt att hålla med efter tio dagars resa i Indien. Ännu återstår ytterligare tre veckor.

Släkten och makten (Indisk resa 4)

Det var den 21 maj 1991.

Här i delstaten Tamil Nadu, inte så långt från Chennai, mördades den indiske politikern och tidigare premiärministern Rajiv Gandhi. Han var ett hett namn i Sverige till följd av mutorna i Bofors-skandalen. Ingenting bevisades om hans inblandning, men affären skadade hans namn.

Alltnog, hans mor var Indira Gandhi, premiärminister under många år och även hon mördad 1984. Hon var i sin tur dotter till Nehru, Indiens förste premiärminister och landsfader.

Alla dessa tillhör det vänsterinriktade Kongresspartiet, som har spelat en ledande roll i indisk politik sedan självständigheten 1947. Och i dag leds samma parti av Sonia Gandhi, änka efter den mördade Ravij. Hon lär dock aldrig bli premiärminister, eftersom hon är italienska och katolik. Kongresspartiet förlorade stort i förra årets val till det konservativa BJP.

Det intressanta är att Ravij Gandhi håller på att få viss upprättelse. En känd företagare och IT-guru hävdar att Ravij Gandhi var pådrivande i Indiens modernisering.

Hur det än är med den saken har familjen, släkten och klanen stor betydelse i indisk politik.


 

Alltid dessa kor (Indisk resa 3)

När E-tidningen krånglar känns det tryggt med en gammal hederlig gammal papperstidning i stort format (s k broadsheet). Indian Times är 35 cm bred och över en halvmeter lång. Inte så dumt när nordöstmonsunen vräker in över Chennai med skyfall så att gatorna svämmar över och det blir svåra trafikproblem. Värst är det förstås för de otaliga gatuförsäljarna, uteliggarna och alla med dåliga bostäder. Men det är i alla fall inte kallt.

Vad skriver då tidningarna om? En stor fråga just nu är det komplicerade delstatsvalet i Bihar i nordöstra Indien, med 105 miljoner invånare. Förenklat uttryckt spelar korna en stor roll i valrörelsen. Bakgrunden är att en person i södra Indien har lynchats, anklagad för att ha ätit nötkött! Det är inte förbjudet, men extrema företrädare för det hindunationalistiska regeringspartiet BJP kräver nu totalförbud. Den heliga kon har därför blivit en principiellt viktig symbol i en debatt som handlar om tolerans och spänningar mellan det sekulära och religiösa Indien. Kritikerna, däribland Kongresspartiet, fruktar en hårdare atmosfär och ett hot mot det öppna och toleranta samhället.

Valet tycks vara tillräckligt komplicerat ändå, med en riksfråga som överskuggar ett delstatsval. Därtill har Bihar 30 procent muslimer och ett stort antal maoistinfluerade områden. Det är bäddat för konflikter i ett val som övervakas av 11 000 poliser och militärer.

Där ser man vad en ko kan ställa till med.