Att kunna välja (Indisk resa 6)


Folk fångna i fattigdom.

Medan vi har möjligheten att åka både dit och därifrån. Vi har ett val.

Så ser världens verklighet ut. Går den att ändra?

Just nu har valrörelsen börjat i den stora indiska delstaten Tamil Nadu. På hemvägen fastnar skolbussen i ett trafikkaos på grund av ett politiskt möte. En lastbil med högtalare har parkerat mitt i korsningen mellan stadens två huvudgator. Trafiken står fullständigt stilla när politikerna på flaket ropar ut sina budskap. Det är som om sossarna skulle spärra av trafiken i korsningen Rådhusgatan-Samuel Permans gata. Stämningen i staden skulle gissningsvis bli något irriterad.

Här i Andimadam påminner kalabaliken mer om en folkfest. Bilarna tutar visserligen ilsket, men det gör de oavsett om trafiken flyter eller inte.

Överallt finns stora valaffischer, främst på The Chief Minister, J Jayalalithaa, en 67-årig kvinna som har suttit på posten i olika omgångar sedan 1991. Hon är en före detta skådespelerska med 140 filmer på meritlistan. Vad kan Jaya, som hon kallas, göra för Andimadam med omnejd? Just den här staden – och många med den – ingår inte i det medelklass- och tillväxt-Indien som vi så ofta hör talas om hemma i Sverige.

Det är fattigt. Många har det svårt. Språkförbistringen gör det svårt att tyda valbudskapen, men jag gissar att de som så många gånger förr handlar om rättvisa och utbildning, sjuk- och hälsovård, jobb och trygghet. I så fall finns det mycket kvar att göra i ett land som är så rikt på kultur, traditioner och konsten att överleva.

Jag och Elisabet följer med östersundarna  Gittan och Pelle Wallin när de hälsar på familjens två fadderbarn i några mindre byar utanför staden. Sri Lakshmi är en flicka på tolv år som bor tillsammans med sin ensamstående mamma och hennes föräldrar. De har kunnat flytta från den gamla hyddan in i ett större stenhus som de är stolta över och nöjda med, trots att även det är mycket enkelt. I rummet där vi bjuds på kakor och läsk finns flera porträtt av just Chief Minister ”Jaya”. Det blir en stunds hjärtlig och rörande samvaro där teckenspråk och gester får överbrygga språkklyftan mellan engelska och tamil, det lokala språket. Men många skratt och glädjetårar blir det när Pelle och Gittan återser Sri Lakshmi.

Lika muntert är det inte i nästa hydda. Där bor Selvarani med sin farmor. Flickan är föräldralös efter tragiska händelser i familjen. I hyddan bredvid bor en farbroder och hans familj. Vi förstår genast att de lever under mycket knappa omständigheter och svåra villkor.

Sri Lakshmi och Selvarani är två av 235 barn som är så kallade sponsor-children i organisationen READ, som jag tidigare har nämnt.

– För oss var det viktigt att det var READ som valde ut barnen och inte vi, säger Pelle och Gittan.

De har på nära håll följt utvecklingen i Andinadam ända sedan 1989 och ville göra en insats bland annat genom att stödja fadderbarn. Förhoppningen är att de mest utsatta barnen ska få bättre möjligheter och större frihet att välja framtid och liv.

Efter besöket läser jag i tidningen att minister Jaya får kritik för att hon under några veckor har flyttat sitt kontor till ett fritidsresidens någonstans. Det är också ett val, men folk är förbannade för att hon inte finns tillgänglig och för att flytten medför extra kostnader.

För några är det lätt att välja, för andra betydligt svårare.

 

Johans och Sophias franska paradis


Johan och Sophia Eriksson från Dille i Ås, Jämtland, har förverkligat en dröm i den lilla staden Antibes  vid Medelhavets strand.

De driver ett särpräglat hotell i ett hus från 1400-talet med en källare som är daterad till år Noll (0). Läs mer under menyn Mina artiklar/Resor/De-har-nyckeln-till-Antibes.

Artikeln är publicerad i dagens nummer av Länstidningen Östersund (6 nov.)

 

Rally med skolbussen (Indisk resa 5)

Tillsammans med en femåring väntar vi på skolbussen. Han är tryggt placerad i mitt knä, men påtagligt orolig eftersom hans fröken har försvunnit in i den jättelika basar som saluför glittrande klänningar och saris i Indiens allra vackraste färger. Det är snart Diwali, en av landets största högtider.

Den sena eftermiddagen är ännu loj och maklig i utkanten av den lilla staden Andimadam. En ko tuggar i sig plastpåsar från skräpberget vid gatukanten, kvinnor med stora huvudbördor rör sig långsamt i värmen och en halvnaken man sitter till synes orörlig i en sorts yogaställning,  obekymrad om svetsaren som arbetar alldeles intill. Även svetslopporna ser ut att röra sig i slow motion.

Femåringen håller krampaktigt i väskan. En oxkärra segar sig förbi och några getter söker skugga vid muren. Längre bort i soldiset spelar skolbarn fotboll i sina rödbruna skoluniformer.

Nu kommer skolbussen och femåringen springer lycklig i väg. Barnen inne i bussen vinkar och fnittrar förtjusta när de ser oss och inser att vi ska åka med. Bussen är smockfull. Det sitter minst tre barn på varje säte, men de bereder snabbt plats åt oss och vill ha uppmärksamhet och kontakt.

Nu går det undan. Nästan oupphörligt tutande banar bussen väg genom folkmassorna och gatustånden i stadens centrala delar. En reflektion: bilar och bussar har, eller tar sig, ilsket företräde både i storstad och landsbygd. För människor och djur gäller det att passa sig.

När vi kommer ut ur stan går det ännu fortare. Vi tar oss in på smala och slingriga vägar, några belagda, andra inte. De för oss till byarna runt staden, vidsträckta områden med stråhyddor, lerhyddor med stråtak och små hus av tegel.

Då och då stannar vi och släpper av barnen till unga mödrar i vackra saris. Ofta bär de ett yngre syskon i sin famn. Ibland är det stora syskon som tar emot förskolebarnen, som ett efter ett försvinner in i de enkla boningarna. Snart väntar kvällsmat i form av ris och någon kryddstark sås. Samt hemläxor för de större barnen. Det är dryga dagar för småttingarna.

Ut på vägen igen i rasande fart, ständigt tutande på gamla och unga, kor, grisar, getter, tuppar eller andra varelser som finns i dessa tätbefolkade områden. En reflektion: det är klart att det finns folk överallt, både i staden och på landet, när det bor 72 miljoner  människor på en yta som motsvaras av Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län. Där är motsvarande siffra långt ifrån en miljon.

Tidigare på dagen, vid skolstarten klockan halv nio, träffade vi de nära 200 förskolebarnen och skoleleverna i deras respektive klass. De är i åldrarna tre till tio år. I de lägsta klasserna sitter flera på golvet; det finns inte bänkar till alla. Trots alla materiella brister går det inte att ta miste på deras kunskapsglädje och nyfikenhet.

Skolan är privat och drivs av en frivilligorganisation (READ, Rural Education Activity Development). Undervisningen är inte den enda verksamheten. Här finns en rad aktiviteter i form av arbetsträning för ungdomar: syatelje’, bokbinderi, skrivmaskinsträning och tillverkning av presentkort. Vidare: mikrolån till kvinnor, hjälp till självhjälp för kvinnor och inte minst dagverksamhet för barn som är sena eller skadade i utvecklingen (mentally retarded).

Det är bland de senare vi träffar femåringen som senare följer till skolbussen. Jag har glömt hans namn, men låt oss kalla honom Minilal efter en av Mahatma Gandhis söner.

Initiativtagare och drivande i verksamheten är Dorai Selwam, själv född och uppväxt intill skolan och numera även aktiv politiker.

– Fattigdom och sociala förhållanden är den allra viktigaste frågan, understryker han.

Det är lätt att hålla med efter tio dagars resa i Indien. Ännu återstår ytterligare tre veckor.

Släkten och makten (Indisk resa 4)

Det var den 21 maj 1991.

Här i delstaten Tamil Nadu, inte så långt från Chennai, mördades den indiske politikern och tidigare premiärministern Rajiv Gandhi. Han var ett hett namn i Sverige till följd av mutorna i Bofors-skandalen. Ingenting bevisades om hans inblandning, men affären skadade hans namn.

Alltnog, hans mor var Indira Gandhi, premiärminister under många år och även hon mördad 1984. Hon var i sin tur dotter till Nehru, Indiens förste premiärminister och landsfader.

Alla dessa tillhör det vänsterinriktade Kongresspartiet, som har spelat en ledande roll i indisk politik sedan självständigheten 1947. Och i dag leds samma parti av Sonia Gandhi, änka efter den mördade Ravij. Hon lär dock aldrig bli premiärminister, eftersom hon är italienska och katolik. Kongresspartiet förlorade stort i förra årets val till det konservativa BJP.

Det intressanta är att Ravij Gandhi håller på att få viss upprättelse. En känd företagare och IT-guru hävdar att Ravij Gandhi var pådrivande i Indiens modernisering.

Hur det än är med den saken har familjen, släkten och klanen stor betydelse i indisk politik.


 

Alltid dessa kor (Indisk resa 3)

När E-tidningen krånglar känns det tryggt med en gammal hederlig gammal papperstidning i stort format (s k broadsheet). Indian Times är 35 cm bred och över en halvmeter lång. Inte så dumt när nordöstmonsunen vräker in över Chennai med skyfall så att gatorna svämmar över och det blir svåra trafikproblem. Värst är det förstås för de otaliga gatuförsäljarna, uteliggarna och alla med dåliga bostäder. Men det är i alla fall inte kallt.

Vad skriver då tidningarna om? En stor fråga just nu är det komplicerade delstatsvalet i Bihar i nordöstra Indien, med 105 miljoner invånare. Förenklat uttryckt spelar korna en stor roll i valrörelsen. Bakgrunden är att en person i södra Indien har lynchats, anklagad för att ha ätit nötkött! Det är inte förbjudet, men extrema företrädare för det hindunationalistiska regeringspartiet BJP kräver nu totalförbud. Den heliga kon har därför blivit en principiellt viktig symbol i en debatt som handlar om tolerans och spänningar mellan det sekulära och religiösa Indien. Kritikerna, däribland Kongresspartiet, fruktar en hårdare atmosfär och ett hot mot det öppna och toleranta samhället.

Valet tycks vara tillräckligt komplicerat ändå, med en riksfråga som överskuggar ett delstatsval. Därtill har Bihar 30 procent muslimer och ett stort antal maoistinfluerade områden. Det är bäddat för konflikter i ett val som övervakas av 11 000 poliser och militärer.

Där ser man vad en ko kan ställa till med.

Staden vaknar (Indisk resa 2)


Klockan är sju och jag går in på en ojämn tvärgata som leder till ett slitet bostadsområde. Leende välklädda skolbarn passerar en avskrädeshög där fåglar och hundar rotar tillsammans med två äldre kvinnor. En bit därifrån putsar en medelålders man på sin vita bil. Hukande vid trottoarkanten förbereder gatuförsäljarna dagens kommers, som i de flesta fall kommer att bli blygsam. En svartklädd muslimsk kvinna, endast ögonen syns, kommer körande på sin vespa. Männen som håller på att göra i ordning en gudstjänstlokal, ett litet oansenligt hinduiskt (?) tempel, är däremot klädda i vitt.

Jag tänker att detta är kontrasternas Indien; svart och vitt, välklätt och trasigt, fattigt och rikt, rent och smutsigt, hinduiskt och muslimskt, gammalt och nytt. Den spruckna skylten med texten ”Dr Mhegas dental clinic” hänger på sned på en mur och vittnar om att det har funnits en tandläkarmottagning i ett hus som har rasat ihop.

Det är inget turiststråk precis. Just här och nu är det ingen som vare sig tigger eller höjer på ögonbrynen när en vit man är ute på sin morgonpromenad. Men om jag skulle fråga om något eller se vilsen ut, då skulle han snart omges av vänliga, hjälpsamma och omtänksamma människor.

En gata i Mumbai håller på att vakna, men ännu kan ljuden från biltrafiken inte överrösta böneutroparen.

Har Indien och ÖFK en chans (Indisk resa 1)

Har Indien en chans? Det låter som en fråga om vadslagning om en cricketmatch med jättelandet Indien som en av deltagarna. Men nej, det är titeln på en reportagebok av Folke Isaksson år 1970. Om jag minns rätt hade den pessimismen som klangbotten.

Vad ska vi då säga om chanserna år 2015? På ett litet indiskt hotell i en av mångmiljonstaden Mumbais förorter funderar jag på frågan samtidigt som jag försöker följa slutminuterna i matchen som ska föra Östersund till allsvenskan i fotboll.

På den smala och livliga gatan utanför pågår den ständiga kampen för brödföda och överlevnad. De gulsvarta trehjuliga och numera motoriserade rickshorna kryssar likt ettriga bålgetingar mellan människor, marknadsstånd och hålen i vägbanan. Borden dignar av grönsaker, frukt, kryddor, ris och allt annat som saluförs. Fisklukten är genomträngande på det lilla torg där ett antal kvinnor försöker sälja dagens fångst. Det ser ut att gå trögt och ett gäng magra katter kretsar lystet runt kvinnornas välfyllda fiskdiskar.

Det är väl ungefär nu som ÖFK kvitterar och säkrar sin plats i allsvenskan.

Man behöver inte gå många meter på Mumbais gator innan man står öga mot öga med fattigdomen.  Den bor vägg i vägg med den rikedom och välfärd som stavas Indiens framtid.  De rika har blivit rikare, medelklassen växer mycket snabbt, men dessa de mycket fattiga, som Ferlin skrev, följer de med på resan i ett land som just nu har stora ekonomiska framgångar? I  tidningen Mumbai Mirror ser jag en skämtteckning som föreställer en konstnär som målar en tavla i enbart svart som symbol för just Indiens framtid.

För att komma bort från den dystopin tittar jag på ett Youtube-klipp med inneprofessorn Hans Rosling. Han talar entusiastiskt, humoristiskt och vältaligt om Indiens framtid och begåvningsreserv. År 2048, exakt, kommer Indien att passera västvärlden i ekonomisk utveckling, räknat i form av stigande medelinkomster. Indien har enligt Rosling en mycket stor chans. Vi i väst kommer inte att hänga med.

Men hur ska ÖFK klara sig i allsvenskan och när tar vi rentav guld?

Det skulle inte förvåna mig om Hans Rosling kan svara även på den frågan.

Läsvärd bok om Elsa Laula

I dag uppfattas hon som en samepolitisk ikon, men på sin tid mötte hon både hat, motstånd och tarvliga personangrepp. Hon hade stor sakkunskap, bittra livserfarenheter och en enastående förmåga att tala och skriva. Men hon var omstridd och uppfattades också som grälsjuk, påstridig och kompromisslös.

Nu finns hennes historia tecknad av Siri Broch Johansen i boken Elsa Laula Renberg – historien om samefolkets stora Minerva (CálliidLágádus förlag). Artikeln är publicerad i dagens nummer av Länstidningen Östersund. Läs mer här!

Elsa Laula Renberg - 72 pix

Jag har även skrivit om boken i senaste numret av tidningen Samefolket (Nr 10 2015). Där är recensionen översatt till samiska av Sara Mariana Åström.

Elsa Laula Samefolket

I Karl Anderssons värld

Karl Andersson var evangelisten som genomkorsade stora delar av södra Lappmarken och Jämtland.

Men han nöjde sig inte med att predika – han lyssnade till människorna och återberättade historierna i 25 folklivsskildringar. Nu har en av hans böcker, I Gränslandet, illustrerats och getts ut i Norge.

Läs mer om Karl Andersson och hans författarskap här!

Artikeln är även publicerad i Östersunds-Posten den 30 september.

Karl Andersson svarar för en en imponerande samling skildringar från fjällvärlden.

Karl Andersson svarar för en en imponerande samling skildringar från fjällvärlden.