Sveriges skelett i garderoben

Det är mycket kring rasbiologi just nu.

Maja Hagerman är aktuell med sin film om rasbiologen Herman Lundborg. Konstnären Anders Sunna och fotografen Michiel Brouwer anknyter till temat i en utställning om diskriminering av samer.

Deras bilder av skelett och kranier får mig att tänka på övergrepp som har skett i min egen släkt.

Från 1920-talet finns långa listor över de skallmätningar som gjordes i Björkvattsdalen i Tärna.

Men det startade långt tidigare. I början av 1800-talet, fick en släkting göra en annan typ av insats i den rasbiologiska forskningens tjänst. Han hette Tomas Ersson Njajta (1795-1827) och var bror till min mormors farfars far, Nils Ersson Njajta (1784-1856), som i sin tur var far till den välkände samen ”Stor-Nila”, Nils Nilsson Njajta (1822-1899).

I kyrkoboken konstateras kort och gott att Stor-Nilas farbroder Tomas Ersson ”hängt sig sjelf” år 1827. Fem år senare bortförs hans kranium och ytterligare ett av botanikprofessorn Johan Vilhelm Zetterstedt från Lund. Det andra kraniet tillhörde Johan Andersson, från Vapsten. Han hade drunknat i Örån.

I sin bok ”Resa genom Umeå Lappmarker i Vesterbottens Län” berättar Zetterstedt om svårigheten att få tag i ”lappkranier”. Det var tydligen både besvärligt och dyrbart. Så här skriver Zetterstedt:

”Under min år 1821 företagna Lappmarksresa gjorde jag, efter fleras anmodan, många försök att, för jemförelses skull, anskaffa ett Lappkranium; men alla bemödanden i detta afseende voro då förgäfves. Också är förskaffandet af ett sådant, i ett land, der vidskepelser äro så gängse, som i Lappmarken, förenadt med de största svårigheter. De skallar, som uppgräfvas ur Lappska kyrkogårdar, äro ganska sällan att anse som kranier af verkliga Lappar, emedan ett vida större antal Nybyggare finnas begrafne i den vigda jorden. Denna gången lyckades det mig, likväl icke utan mycken möda och betydlig kostnad, att erhålla icke blott ett, utan tvenne kompletta och äkta Lappkranier. Jag vet, att de blifva välkomna och för vetenskapligt ändamål begagnade, då jag öfverlemnar det ena exemplaret af dem till Carolinska Institutets Samlingar i Stockholm, och det andra till den rika och dyrbara anatomiska praeparat-samlingen, som finnes i Lund, och nu mera tillhörer Akademien derstädes.”

Vilka vetenskapliga landvinningar som gjordes vid undersökningen av den olycklige Tomas Erssons kranium förtäljer inte historien. Inte heller när det gäller Johan Andersson. Det är oklart om kranierna över huvud taget finns kvar.

I vilket fall som helst är Zetterstedts bok ett ovanligt tidsdokument, som genom sin detaljrikedom och personliga stil ger en lika intressant som skrämmande bild av livet i lappmarken i början av 1800-talet. Professor Zetterstedt jagade kranier på uppdrag av rasbiologen Anders Retzius (1796-1860), mannen som uppfann ”skallindexet”, det vill säga den mätmetod som användes för att bland annat bedöma människors intelligens. Retzius är en viktig person i rasbiologins historia. Dåvarande kyrkoherden i Lycksele, Nils-Johan Sundelin, hjälpte uppenbarligen till att få fram de båda samernas kranier.

Tomas Ersson kallades även för Smör-Tomas. Det är släktforskaren Kjell-Åke Lundström i Stensele som har spårat namnen på de kranier som Zetterstedt jublande tog med sig. Det finn en intervju på Sameradion med Kjell-Åke år 2010.

Själv har jag tidigare skrivit om Tomas Erssons kranium i Samefolket nr 1 år 2003. Det skedde i samband med återbegravningen av Soejvengele – Skuggmannen. Hans kvarlevor hade funnits i Nordiska museet, men han återbördades till Atoklimpen inom Södra Storfjället år 2002.

img134 - Kopia

 


Kommentera