Stark kritik mot Härjedalsdomen

För tio år sedan sa Högsta domstolen (HD) nej till att pröva Härjedalsdomen. Nu borde HD ta sig en funderare igen.

Det är den självklara slutsatsen efter forskaren Lars Rumars ingående granskning av domen och dess följder. På punkt efter punkt påvisar han brister och felaktigheter i den långdragna rättsprocessen.

Lars Rumar har en gedigen erfarenhet som historiker och forskare, bland annat som chef för Landsarkivet i Östersund under åren 1977-1995. Efter pensioneringen har han ägnat ett helt årtionde åt att granska bevisningen i den rättsprocess som kan sammanfattas med beteckningen Härjedalsmålet.

Historien och Härjedalsdomen72pix

Bakgrunden är att samebyarna i Härjedalen i en dom 1996 förlorade rätten till vinterbete på enskild mark utanför renbetesfjällen. Domen vann laga kraft i hovrätten. Högsta domstolen nekade prövningstillstånd år 2004.

I sin bok, ”Historien och Härjedalsdomen – en kritisk analys”, skildrar Lars Rumar processerna på ett sätt som ställer de gamla domarna i en helt ny belysning. Hans kritik är inte mild. Den är skoningslös. Han smular sönder domskälen genom att påvisa felaktigheter, lyfta fram nytt källmaterial och genom att presentera alternativa tolkningar till de källor som användes vid domstolsförhandlingarna.  Ibland har domstolarna underlåtit att använda vissa källor. Några exempel på hans invändningar:

  • Han avfärdar den så kallade framryckningsteorin, det vill säga påståendet att det förekom en kraftig samisk expansion på bekostnad av den fasta befolkningen. I själva verket kan det ha förhållit sig precis tvärtom, nämligen att samerna undanträngdes från sina marker till följd av jordbrukets expansion.
  • Liten eller ingen hänsyn togs till samernas behov när statlig mark överfördes i enskild ägo under den så kallade avvittringen.
  • När historiskt källmaterial saknas har domstolarna felaktigt tolkat det som att samer inte har funnits i området. Bevisbördan har legat hos samerna själva. Rumar hänvisar i det här fallet till den bevisvärdering som har skett i två andra liknande mål och som i motsats till Härjedalsdomen fastslog samebyarnas sedvanerätt, nämligen Selbumålet i Norge och Nordmalingdomen i Västerbotten.

Avsaknaden av historiskt källmaterial är ett problem, men minst lika allvarlig är oviljan att värdera och använda det material som faktiskt finns. Det är den juridiska sidan av saken.  Det som därtill saknas är det politiska modet att skapa utrymme för rennäringen och den samiska kulturen. I väntan på det tycks processandet kunna pågå ända in i evigheten.

Den 270 sidor detaljrika boken är ett vittnesbörd om att Rumar har gått grundligt och sakkunnigt tillväga. Bokens stora värde ligger samtidigt i den bild som tonar fram av ett svenskt rättssystem som missgynnar den samiska urbefolkningen och dess näringar. Svenska staten styr och ställer medan samerna osynliggörs eller befinner sig i ett underläge.

Lars Rumar har ställt ett så kvalificerat och uttömmande material till förfogande att det borde kunna ligga till grund för en omprövning av domen i Härjedalsmålet. Därtill borde innehållet bli en tankeställare för det politiska systemet.

Boken ingår i de skrifter som ges ut av Vaartoe/Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet.


Kommentera