Ömsinta möten mellan samer och missionärer

Den goda vljan Samefolket150

Sydssamisk läsövning! Denna recension av Catarina Lundströms bok ”Den goda viljan” är införd i Samefolket nr5/2015. Den finns översatt till svenska här nedan och i tidningen Samefolket.

”I Mittådalens lappby bland Härjedalens fjäll, där hava vi vår egen grevinna, Maria Bernadotte, som är så god och snäll och därför vänner kan vinna.”

Så lyder ett gratulationstelegram från det samiska ålderdomshemmet Fjällgård i Hålland, Undersåker.  Året var 1949 och den kungliga högheten Maria Bernadotte, dotter till prins Oscar, fyllde 60 år.

Vad är förklaringen till att gamla fattiga jämtländska samer så reservationslöst hyllar en välbärgad överklasskvinna från Stockholm?

Svaret finner vi, åtminstone delvis, i den nyutkomna boken ”Den goda viljan” (Nordic  Academic Press). Den handlar om kvinnliga missionärer och koloniala möten i Tunisien och västra Jämtland. Författaren Catarina Lundström har forskat i arkiven och mött de människor som kom i kontakt med den lilla organisationen KMA, Kvinnliga Missions Arbetare, verksam åren 1894-2004.

En handfull kvinnor ger sig ut för att hjälpa och predika, bland muslimska kvinnor och jämtländska samer, men vad säger oss deras arbetsinsats i dag? Mycket, eftersom Catarina Lundström sätter in deras mission i ett större sammahang och för en mycket intressant diskussion om över- och underordning, om kolonialism och diskriminering, om jämlikhet och solidaritet och om vi och dom. Missionsarbetet i Tunisien och i Västjämtland är ett exempel på möten mellan olika kulturer och religioner på ett sätt som har hög aktualitet i en tid när främlingsfientlighet, islamofobi, samehat och anda extrema yttringar är en del av den svenska vardagen.

En av Lundströms slutsatser är att KMA-kvinnorna sökte efter ”personliga möten bortom skillnader i kultur och religion.” Det vilar ett ömsint och försonande drag över deras verksamhet trots att de med författarens ord verkade i en ”hierarisk och kolonialt färgad tankevärld”.  Vittnesmålen från de intervjuade samer som har minnen från denna epok är också övervägande positiva. Mötena präglas av ömsesidig respekt. Frågan är hur allmängiltiga dessa erfarenheter är. Författaren berör översiktligt den missionskritik som finns och har funnits, men det är inget huvudspår i boken. Ett aktuellt exempel, som inte nämns i boken, är att Svenska kyrkan är inne i en process där de rannsakar sitt agerande gentemot samerna.

Den stora förtjänsten med boken är den resonerande och lyhörda tonen och försöken att förstå och tolka de komplexa relationerna och det omfattande källmaterialet.  De många citaten ur intervjuer, arkiv och tidningsartiklar belyser på ett utmärkt sätt det vetenskapliga förhållningssätt som Catarina Lundström har till sina ”bibelkvinnor”, en beteckning som missionsarbetarna själva använde.

På köpet får vi en historielektion i rasbiologi och svensk samepolitik samt inte minst en initierad och värdefull inblick i livet på det samiska ålderdomshemmet Fjällgård, som startades av KMS och vars inventarier numera tillhör stiftelsen Gaaltije i Östersund.


Kommentera