Om kolonialism i Sameland

Sverige byggde sin välfärd med hjälp av billig energi via vattenkraft. Samtidigt fick samerna sina betesmarker och fiskevatten förstörda. Åsa Össbo har skrivit en doktorsavhandling om denna epok. Hon ser klara paralleller till dagens gruvexploateringar.

Hon har studerat utbyggnader i renskötselområdet mellan åren 1910 och 1968. Slutsatsen är entydig: samerna hade inte mycket att säga till om i de omfattande utbyggnader som skedde i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Hon konstaterar att maktförhållandet var ojämnt mellan inblandade aktörer. Utbyggnaderna ser hon som en förlängning av det koloniala och kulturhierarkiska synsätt som rådde under 1700- och 1800-talet. Samerna var helt enkelt satta under förmynderi.

Gamla vägen 1 72 p

Så här kan det se ut i ett regleringsmagasin vid lågvatten. Den gamla landsvägen och en rad fastigheter dämdes över när vattennivån höjdes med nära 20 meter. Bilden är från sjön Sejmajaure i Tärna i Storumans kommun. I samma område planeras i dag en nickelgruva.

Hon konstaterar också att det finns motsvarande koloniala paralleller i dagens politik.

”Samma bortprioritering av rennäringen sker i dag när det gäller gruvetableringar”, skriver hon och nämner den planerade Rönnbäcksgruvan i Storumans kommun som ett exempel.

Den första industrialiseringen av norrländska vattendrag blev enligt Össbo möjlig till följd av en ”kolonial institutionell omgivning” bestående av statens agerande både när det gäller lagstiftning (Vattenlagen), tjänstemän (Lappväsendet) och bolag (Kungliga Vattenfallsstyrelsen). I denna omgivning osynliggjordes samer, renskötseln och dess rättigheter. ”Det allmännas bästa” var den överordnade principen.

Under andra världskriget blev det ännu lättare att fatta beslut om dämningar och vattenkraftutbyggnader. Den dåvarande krislagen förenklade beslutsprocessen så att den passade utbyggarnas planer. Det anmärkningsvärda är att krislagen fortsatte att tillämpas långt in på 1950- och 1960-talen. Åsa Össbo skriver att enskildas och allmänna intressens rättsäkerhet offrades för kraftförsörjningens sak. Dämningar började redan innan undersökningar var gjorda och tillstånd givna.

”Renskötseln förbisågs på grund av etnisk blindhet hos lagstiftare, myndigheter och utbyggare gentemot samernas rättigheter och behov”, sammanfattar Åsa Össbo.

Björknäs1 72 pix

Vid lågvatten går det att göra arkeologiska upptäckter, i det här fallet gamla husgrunder som dämdes över på 1960-talet. Bild från sjön Sejmajaure i Tärna med Lövfjället i bakgrunden.

SSR, Svenska Samernas Riksförbund, bildades 1950. Då fick samer som grupp och renskötseln en företrädare, men trots det fortsätter exploateringarna, i dag främst via vindkraft och gruvor. Enligt Åsa Össbo  ”…konstrueras Sápmi åter som en koloni i norr som resurs inte bara för nationen Sverige, utan också för hela världen att utnyttja.”

Avhandlingen heter ”Nya vatten, dunkla speglingar” med underrubriken ”Industriell kolonialism genom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910-1968.” Åsa Össbo är historiker vid institutionen för idé- och samhällsstudier och CeSam/Vaartoe, Centrum för samisk forskning.

Så här sammanfattar hon följderna av exploateringarna:

”Omvandlingen av landskapet försvårade för renskötseln, den dämde över marker, flyttleder, visten och hemmiljöer, bär- och skohötäkter samt försvårade och även förstörde fisket. Kulturlandskap försvann eller förändrades och nya sätt att använda markerna påverkade renskötseln och dess binäringar att bli mer mekaniserad vilket ledde till att kvinnor, barn och äldre många gånger inte kunde utföra sysslor som de förut haft.”


Kommentera