Marianne – stridbar samebyordförande

ARTIKELN OM MARIANNE ÄR PUBLICERAD I SAMEFOLKET NR 7 2017

Två kända kvinnor har starkt bidragit till att sätta den lilla jämtländska orten Valsjöbyn på kartan: skådespelerskan Ann-Margret, född Olsson, och författaren Kerstin Ekman.

Ytterligare en kvinna kan fogas till raden:

Marianne Persson, ordförande i Jijnjevaerie sameby.

Hon är Sveriges enda kvinnliga samebyordförande och ofta uppmärksammad som talesperson i samiska frågor.

Nyligen har hon också fått två fina utmärkelser.

FOTO: JAN ANDERSSON

 

Vinterdagen är gnistrande vacker när jag och fotografen Jan Andersson kör från Östersund mot Valsjöbyn och Vinklumpen i nordvästra Jämtland. Det är den 20 november och dimmorna dansar över isen som håller på lägga på Häggsjön, Hotagssjön och Valsjön.

I Vinklumpen vid vägs ände, en dryg mil från Valsjöbyn, råder en febril aktivitet. Vi får syn på Marianne när hon håller på att lasta en vagn med foder som ska fördelas i krubborna i det jättelika hägnet vid foten av Vinjevardo, 864 meter över havet.  Samebyns medlemmar håller på att samla ihop renarna inför flytten till vinterlandet. Borta i väster skymtar de norska fjällen.

 – Jag måste köra några vändor till, men ni får gärna följa med, säger hon glatt.

FOTO: JAN ANDERSSON

Sagt och gjort. Vi halkar med på skotersläden så gott det går och ägnar förmiddagen åt utfodring. Renarna ser välmående ut och verkar trivas med maten, men Marianne upptäcker genast om det är något som inte stämmer. Ett ben som blöder, en ren som haltar, en kalv som ännu är omärkt. Omsorgen om renarna går före allt annat.

 – För ett par år sedan tog sig ett lodjur in i hägnet och dödade en kalv, berättar hon.

Det ledde till att de fick byta till en stängseltyp med tätare maskor.

Samlingsplatsen i Vinklumpen är tillfällig i väntan på vinterflytten till östra Jämtland. Nu har kanske hälften av samebyns renar samlats in. Åtskilliga av de femtio medlemmarna i samebyn är engagerade.

Marianne är samordnaren och navet i arbetet. Det ringer ständigt i hennes två mobiltelefoner. Än behövs en hund, än måste hon styra om en fodertransport och än är det någon som behöver råd.

Mitt i alltihopa ringer en krögare och vill beställa rentestiklar till julbordet. Plötsligt landar en helikopter på den stora vändplanen, som är kantad med raststugor och förrådsbyggnader.

 – Ibland känns det som att vara stormamma åt en hel sameby, säger hon skrattande mellan uppdragen.

Det är uppenbart att hon är en van organisatör och samordnare.

FOTO: JAN ANDERSSON

Vi befinner oss på en mycket stor arbetsplats i de yttersta av glesbygder. Det är 14 kilometer till Valsjöbyn och ytterligare tolv mil till centralorten Krokom.

– Ibland önskar jag att folk hade mer insikt i och förståelse för renskötselns betydelse i glesbygd, säger Marianne.

Hur är det då att vara kvinna och ordförande för en sameby?

– Ibland är det tungt, men det är viktigt att omge sig med kompetenta människor. Jag tänker inte så mycket på manligt och kvinnligt, utan mer på koloniseringen

När det gäller markerna syftar hon på de ingrepp som ständigt förändrar samebyns villkor och arbete till följd av olika intrång: vägar, skogsbruk, gruvor, vindkraftsparker och beslut som hon tycker ensidigt sker på majoritetsbefolkningens villkor.

Främst två frågor har under de senaste åren i hög utsträckning påverkat samebyns verksamhet: rovdjurstrycket och den stora vindkraftsutbyggnaden i området kring Björkhöjden i Ragunda och Sollefteå kommuner.

För några år sedan talades det till och med om kollaps för samebyn till följd av rovdjurens härjningar. En sameby ska tåla förluster på upp till tio procent av renhjorden, men för några år sedan försvann över hälften av hjorden.

– Då var vi nere för räkning. Det gick inte att leva enbart på renskötseln utan vi måste söka andra försörjningsmöjligheter.

För Mariannes del innebar det bland annat att hon under en tid jobbade som samisk samordnare när Krokom blev samisk förvaltningskommun.

Sedan dess har det blivit bättre, men fortfarande har samebyn renförluster på över 20 procent.

I fallet med vindkraften lyckades samebyn få ner antalet snurror samtidigt som det blev en ekonomisk uppgörelse med ägaren Statkraft.

– Vi är inte nöjda med helheten och det intrång som parken innebär, men det är bra att vi fick ett rimligt avtal, konstaterar Marianne.

Hon funderar mycket kring dagens arbetsvillkor jämfört med hur det var när hon var ung.

– Då var det så självklart att man skulle gå in i renskötseln. Något annat alternativ fanns inte. Nu har det smugit sig in en otrygghet. De som är unga i dag har aldrig fått vara med om ett någorlunda rovdjursfritt läge, konstaterar Marianne och jämför med sin egen uppväxt på 1970- och 1980-talen. 

Själv fick hon renen med modersmjölken, som hon uttrycker det. Hon är född och uppväxt i Ammarnäs inom Rans sameby. Hon har rötter både där och inom Umbyn i Tärna. År 1987 gifte hon sig med Antaris Persson och flyttade till Vinklumpen i Jijnjevaerie sameby.

 – Oj, är det 30 år sedan. Och jag som bara är 25!

Vi pratar om allvarliga saker, men hennes skratt och godmodighet är aldrig långt borta.

De fyra barnen, Lene, Marja, Saila och Laara är också engagerade i renskötseln. Efter inspelningen i Valsjöbyn av filmen Varg var hela familjen inbjuden till skådespelaren Peter Stormares hem i Los Angeles, men det var bara Saila och Laara som åkte. Marianne tyckte att hon inte hade tid, så det fick räcka med att hon var stuntman i filmen, tillsammans med renarna.

Filmen bygger för övrigt på en scen i Kerstin Ekmans roman Skraplotter, som är den tredje delen i hennes trilogi Vargskinnet.

När Kerstin Ekman gjorde research inför boken ”Händelser vid vatten” var Marianne en viktig källa, så det finns avsnitt i böckerna som Marianne mycket väl känner igen.

Och apropå film – sonen Laara medverkade i den uppmärksammade tevedokumentären Renskötarna. Nya avsnitt är på gång!

Marianne började sitt eget renskötarliv efter grundskolan, men senare har hon kompletterat utbildningen med studier i bland annat ekonomi och samiska språket. Föräldrarna talade samiska sinsemellan men inte med barnen.

– När jag frågade varför svarade min far att han inte ville mig så illa.

Marianne förstod att hennes föräldrars språk inte vara accepterat i samhället, men som vuxen har hon lärt sig sitt modersmål.

– Det gick ganska lätt, eftersom jag hade tillägnat mig språket indirekt genom att lyssna till mina föräldrar.

Språket gör sig påmint även på andra sätt. Vid den stora fodersilon i Vinklumpen har Marianne på samiska handtextat en påminnelse om att samebymedlemmarna ska skriva upp foderåtgången. När de talar sinsemellan om renarna sker det i en blandning av samiska och svenska.

Vi talar om de svårigheter som samebyarna har att kämpa med, men Marianne understryker att hon i grunden är optimist.

– Jag ser många signaler på att vi blir mer och mer accepterade av omvärlden.

Som exempel på framgångar nämner hon Jon Henrik Fjällgrens genombrott i melodifestivalen, filmen Sameblod och Östersunds Fotbollsklubbs sätt att ställa upp för den samiska kulturen.

– Det är dock en sak att snacka, en annan att ge reellt inflytande. Det är svårt för det samiska samhället att få ta plats.

Hon är inte aktivt engagerad politiskt, men står som ersättare i Sametinget för Samelandspartiet.

– Med den nya majoriteten blir det mer fokus på rennäringsfrågorna, gissar hon.

Hon delar för övrigt barnbarn med styrelsens nye ordförande, Per-Olof Nutti! Han är morfar och hon är farmor.

Nyligen utnämndes Marianne till ”Årets Margareta”, ett pris som syftar till att lyfta fram kvinnliga företagare som är verksamma inom Krokoms kommun. Föreningens grundare är nyligen bortgångne lantbrukaren Anders Nilsson. 

Föreningens namn syftar på förre sameministern och vice statsministern Margareta Winberg, som under en stor del av sitt liv bott i Krokoms kommun. 

Ett annat pris att vara stolt över är Centerkvinnornas utmärkelse för att hon är en ”driven kreativ företagare, en stark kvinna som är en förebild för oss alla”, som det står i motiveringen.

Anledningen till priset är att Marianne lyckades övertyga Lantmännen om att byta ut den palmolja som tidigare användes i renfodret.  Hennes engagemang i frågan grundar sig på solidaritet med andra urfolk.

– Utvinning av palmolja bidrar till skövling av regnskogar och tränger undan urfolk från deras traditionella marker, säger hon.

Därmed är vi tillbaka till utfodringen av de renar som snart ska börja vandra österut. Mariannes miljötänk går igen även i detta sammanhang.

– Jag vill att vi ska försöka flytta på traditionellt sätt, framhåller hon.

Det betyder bland annat att använda skidor under vinterflytten. När hon började i renskötseln efter skolan flyttade familjen fortfarande på det sättet.

– Mina kloka föräldrar ville att jag skulle börja med att åka skidor. De sa att man lär sig bättre då.

Två gånger har hon åkt skidor längs flyttleden mellan fjällen i Ammarnäs och vinterbetet i Åmsele i skogslandet.

 – Då var jag inte glad. Jag ville hellre köra skoter, men i dag är jag stolt över det.

Fortfarande försöker hon åka skidor under så många flyttdagar som möjligt, men det blir även en hel del skoteråkning.

– Jag försöker träna rätt mycket för att orka det här jobbet, inte bara för flytten.

En morot i träningen är resorna till olika långlopp på skidor, som Vasaloppet och långlopp i Italien.

Under flyttningen till vinterlandet hyr de in sig längs flyttleden på flera platser, ungefär som de gjorde förr. Men familjen har även ett hus i det gamla kraftverkssamhället Näverede i östra Jämtland.

Frågan inställer sig: Var är egentligen hemma?

Marianne Persson behöver inte fundera länge.

 – Hemma, det är där renen är.

Säger en kvinna som drivs av sin kärlek till renskötseln.