Funderingar kring sametingsvalet

Nio partier och 286 kandidater kämpar om de 31 platserna i Sametinget. Trots partisplittringen vittnar valprogrammen om en stark samisk värdegemenskap.

Under några dagar i maj försöker jag orientera mig i Rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Där träffar jag på ett mycket stort antal samer som fotograferades, uppmättes och kategoriserades under en av de mest omfattande och förnedrande undersökningar som har gjorts i Sverige.

Stumma, frågande och anonyma stirrar samerna mot mig, från norr till söder, enskilt eller på gruppbilder. Jag får en känsla av att de inte visste vad som pågick. Få namnges, men orterna ger en viss vägledning.

I dessa så kallade vetenskapliga undersökningar är samerna objekt. Alltihopa är kliniskt och känslokallt, förment vetenskapligt. Och samerna är en underlägsen ras som är på väg att utplånas från mänsklighetens karta. Det är den bild som tonar fram i arkivet.

Jag har denna bisarra upplevelse i färskt minne inför det nu stundande Sametingsvalet den 21 maj 2017. Hur var synen på samerna då och hur är det i dag? Under senare år har frågan fått förnyad aktualitet efter Maja Hagermans lysande bok om Herman Lundborg, arkitekten bakom den svenska rasbiologi som i sin tur fick stor betydelse för den nazistiska ideologin.

Ett annat tecken i tiden är den starka filmen Sameblod, som har fått stor uppmärksamhet och en rad utmärkelser.

Men allt detta är väl historia i dag? Knappast. I en bok från 1941 är samerna inte längre anonyma, utan här går det att studera skallmåtten på 1332 namngivna personer tillsammans med minutiösa men värdelösa statistiska så kallade analyser. Det är en egendomlig känsla att ta del av släktingars och bekantas pannbredd och huvudlängd i fullständigt meningslösa tabeller.

I det senaste numret av tidningen Samefolket vittnar en kvinna om en skallmätning som skedde så sent som i mitten av 1950-talet. Och Gaaltije, sydsamiskt kulturcentrum i Östersund, har nyligen i en utställning lyft fram det rashat som florerar i dag.

Mot denna historiska bakgrund är det inte särskilt konstigt att samtliga partier i sametingsvalet ställer sig bakom kravet på en sanningskommission med syfte att Sverige ska göra upp med sitt skamfilade samiska förflutna.

Det är bara en av många frågor som diskuteras i valrörelsen, men den har bäring på Sveriges folkrättsliga åtaganden, samernas tillgång till mark och vatten samt inte minst dagen syn på Sveriges urfolk.

Ett färskt exempel på den bortträngning som sker är den kartläggning som Sameradion och SVT Sápmi nyligen har gjort. Ett stort antal gruvor och vindkraftverk planeras på områden som samtidigt utpekas som riksintresse för rennäringen.

Vad kan Sametinget göra åt alla konflikter som rör exploateringar, rovdjurspolitik, språksituationen och andra ämnen som engagerar kandidaterna? Hela nio partier slåss om de 31 mandaten, vilket kan framstå som en enorm splittring. Om man emellertid läser partiernas valprogram är det svårt att upptäcka några specifika skillnader mellan partierna. Det finns en mycket stor värdegemenskap inom den samiska rörelsen, oavsett den grova skiljelinjen mellan renskötande och inte renskötande samer.

Det stora problemet är att få gehör för kraven gentemot de verkliga beslutsfattarna inom regering, riksdag, kommuner, regioner och landsting. Trots att Sametinget har funnits i snart 25 år är självbestämmandet begränsat och handlingsutrymmet snävt. Sametinget borde vara mer än en utgiftspost i den svenska budgeten. Många viktiga frågor förhalas och väntar på sin lösning, till exempel när det gäller ILO-konvention 169, parlamentsbyggnaden, sanningskommissionen och en ny svensk samepolitik.

Sametinget behövs. De ledamöter som väljs på söndag kommer att ha sitt första möte i Östersund den 28-31 augusti. Då kan de börja formulera en politik som hela det folkvalda parlamentet kan ställa sig bakom och som i sin tur kan stärka samernas ställning som Sveriges urfolk.