Samernas landsmöte 1918 och Missionskyrkan i Östersund

På samma sätt som 1918 satte samerna sin prägel på staden i början av februari. Då var det landsmöte   och i år ett mäktigt firande exakt hundra år efteråt. Foto: William Stenvall Zetterström.

              Ingen östersundsbo torde ha undgått att lägga märke till den stora samiska manifestation som ägde rum den 5 – 11 februari i år. Det skedde i Staare, som Östersund heter på samiska. Under en hel vecka svarade en lång rad organisationer för hundratals arrangemang. Det blev en rejäl och synlig påminnelse om att samerna hade något värdefullt att fira. Så var det också. Exakt samma vecka för hundra år sedan höll nämligen de svenska samerna sitt allra första landsmöte i just Östersund. De frågor som diskuterades den 5 – 9 februari 1918 spelar en mycket viktig roll i den samepolitiska rörelsens historia. Därför firas hundraårsjubileet Staare 2018 under hela detta år.         

              Vilka frågor var aktuella för samerna på de tiden, hur kom det sig att de valde Östersund som mötesplats och varför hölls förhandlingarna i Missionskyrkan? De frågorna berörs i denna artikel, som kommer att handla både om landsmötet och den möteslokal som samerna hade valt. Här finns nämligen ett stycke Östersundshistoria. Under lång tid var Missionskyrkan ett landmärke i övre delen av Nytorget (nuvarande Gustaf III:s torg). I boken Östersunds historia (del 3), beskriver Gudrun Pentén kyrkobyggnaden som ”monumental”:

 ”Fasaden fick en stark prägel av nygotik med rosettfönster på gavlarna och markerat torn mitt på taket. 1926 ombyggdes fasaden i en mer modifierad 20-tals klassicistisk stil. Kyrkan … torde ha haft stor betydelse för helhetsupplevelsen av bebyggelsen kring Gustav III: torg, samt för gatumiljön vid uppfarten till A4:s kanslibyggnad.”

Missionskyrkan som den såg ut före renoveringen 1926. Foto hos Föreningen Gamla Östersund.

Äldre östersundsbor erinrar sig säkert huset, som byggdes i början av 1880-talet och revs 1968. Kyrkan låg på den tomt där Pressateljén nu har sina lokaler, i hörnet av Artillerigatan och Rådhusgatan, mitt emot Östersunds bibliotek. Det finns ett rörande vittnesmål om kyrkans tillkomst i början av 1880-talet. Östersunds brödraförening, som den frikyrkliga föreningen då hette, förbjöds att ha sina möten i läroverkets lokal. De var på jakt efter en tomt för att bygga ett eget hus. Predikanten Olof Frank (1859-1925) berättar i en minnesskrift om hur det gick till:

”… snart funno vi en fri och öppen plats som tilltalade oss mycket, och då hjärtats önskan och behof voro stora att snart få en lämplig byggnadstomt, böjde vi våra knän vid ändan av några timmerstockar och bådo Herren gifva oss antingen denna tomt eller en annan lämplig…”

Uppenbarligen blev de bönhörda, men helt gratis var det inte. Den 7 december 1881 köpte de tomten för 2 000 kronor (i dag drygt 100 000 kr) och byggde sig en kyrka. Föreningen bytte sedan namn till Östersunds missionsförsamling av Svenska missionsförbundet. I byggnaden och runt om i Storsjöbygden har föreningen under årens lopp haft en omfattande verksamhet med församlingsmöten, söndagsskolor, social verksamhet, basarer, auktioner och andra aktiviteter som hör samman med missionen. Den frikyrkliga rörelsen var över huvud taget förhållandevis omfattande i Östersund runt sekelskiftet 1900. En tiondel av stadens befolkning var medlem i någon frikyrkoförsamling.

Missionsförsamlingens tidiga historia tecknades i en minnesskrift 1906. Föreningsarkivet i Landsarkivet Östersund.

              År 1918, vid tiden för samernas landsmöte, hade missionsföreningen 249 medlemmar och undervisade 730 söndagsskolebarn i kyrkan och i Hornsberg, Dvärsätt, Ås, Lugnvik, Torråsen, Namn och Grävsåsen. Av protokoll den 27 september 1917 framgår att ”En lappman hade begärdt att för de så kallade Lappriks-dagarna få disponera Missionshuset i slutet av Januari eller början av Februari 3 eller 4 dagar beviljades.”

              Denne ”lappman” var sannolikt Andreas Wilks (1884-1953), aktiv inom Frälsningsarmén och ordförande i den arrangerande föreningen, Vilhelmina-Åsele lappförening. Att på detta sätt stödja samerna var en del av missionsförsamlingens verksamhet. Tidigare samma år hade missionshuset använts för en aftonunderhållning till förmån för ”fattiga i fjällbygd i Wilhelmina.” Etablerade kontakter fanns uppenbarligen mellan de båda orterna och föreningarna. Mission bland samerna var en vanlig företeelse under den här tiden. Hyran var 35 kronor per dag ”jämte nådig ersättning för vaktmästaren”. Antalet mötesdagar blev sammanlagt fem under perioden 5-9 februari.

Östersund 1918. Över 200 personer samlas framför rådhuset i samband med samernas landsmöte. Foto från Föreningen Gamla Östersund.

              Valet av Östersund som mötesplats hade även andra fördelar. Staden låg bra till kommunikationsmässigt. Den mellannorrländska tvärbanan hade invigts redan 1882. Under 1900-talets första decennier byggdes Inlandsbanan. Sträckan mellan Östersund och Dorotea var klar 1915 och till Vilhelmina i mitten av februari 1918. Årtiondena runt sekelskiftet var över huvud taget en expansiv period i Östersunds historia. Staden var ung och inflyttningen mycket stor. År 1918 hade staden cirka 13 000 invånare.

              Samtidigt var Staare en viktig samisk mötesplats med placering mitt i renarnas vinterbetesland. Långt in på 1900-talet betade renar omedelbart intill stadens gränser. I Ewa Ljungdahls skrift Staare – samernas Östersund nämns bland andra följande platser: Brynje, Frösön (Västbyn, Västerhus, Kungsgården och Kråkstaflo), Furulund, Grytan, Kloxåsen, Kläppe, Kånkback, Lungre, Namn, Nifsåsen, Ope, Optand, Rannåsen, Svartsjöarna och Torvalla. Före kraftverksepoken har vinterflyttningar skett över Storsjöns is och till och med genom staden. Närheten till Staare betydde samtidigt att samerna kunde få avsättning för sina produkter på stadens marknader. Så nog fanns det många skäl att samlas i Staare, men framför allt kanske för att den samepolitiska rörelsen vid den här tiden var starkast i södra delen av Saepmie. Östersund låg bra till för att få ut de politiska budskapen från landsmötet.

Interiör från förhandlingarna i Missionskyrkan. Inte bara möteslokalen var välfylld, på läktaren trängdes intresserade östersundsbor. De personer på bilden som namnges i landsmötesprotokollet är ”Fröken Ellen Lie, hr Landshövding J. Widén, Borgmästare C. Lindhagen och General Uggla. Foto ur landsmötesprotokollet.

”Och här på stadens gator

en skara nu man ser

i brokigt sydda koltar

som tågande gå fram.

I trupp, i trupp marscheras

till Missionshuset fram,

ja, salen där uppfylles

allt intill sista plats.”

(mel. I låga ryttartorpet)

              Så lyder en av verserna i den visa som Maria Ringdahl (1878-1951) från Mittådalen skrev och framförde i samband med landsmötet. Rubriken till denna artikel är ett citat ur hennes visa. Som hon antyder i sista raden var det fullsatt i kyrkan. Sammanlagt deltog 219 samer, varav en tredjedel var kvinnor. ”Rätt anmärkningsvärt var att det feminina elementet var så väl företrätt”, noterar Jämtlands Tidning den 5 februari. Samme referent skriver att det var fullsatt även på åskådarplats:

”Det var icke litet intresse som från östersundsborna visades det första lapska landsmötet. Den rymliga läktaren var alltjämt fylld av nyfikna”.

              I inbjudan till landsmötet riktade arrangören ”… en varm vädjan till pressen, särskilt den norrländska, att biträda med spridandet av kännedom om svenska lapparnas landsmöte i Östersund.” Arrangörerna fick verkligen gensvar. Jämtlands-Posten, Jämtlands Tidning och Östersunds-Posten hade utförliga rapporter och kommentarer från landsmötet. En av ÖP:s medarbetare, Hans Ericsson, ”Hans Ersa” (1887-1950), född i Kyrkås, var sekreterare vid landsmötet. Under många år medverkade han med artiklar i Föreningen Gamla Östersunds årsskrift.                        

Landsmötets stora övergripande ämnen var jordbrukens intrång i renbetesmarkerna, de icke renskötande samernas situation, behovet av likvärdig utbildning, bildandet av en centralorganisation för den samepolitiska rörelsen samt rätten till en bra bostad. Samerna kritiserade hårt den svenska ”lapp ska vara lapp-politik” som innebar att det var bäst för samerna att bo i kåtor än i fasta hus.  Under förhandlingarna höjdes även röster i mindre, men angelägna frågor, som den i kristid aktuella kafferansoneringen. Mötet hölls ju mitt under brinnande världskrig och samerna krävde minst samma ranson som skogsarbetarna. I inbjudan hade deltagarna för övrigt påmints om att ta med sig ”duktig matsäck” och resebrödkort för sex dagar.                                                                                                                                                  Landsmötet i Östersund har kallats historiskt. Ett konkret resultat var utgivningen av Samefolkets Egen Tidning, som fortfarande existerar under namnet Samefolket och som under många år hade sin redaktion i Östersund. Efter landsmötet bildade samerna en central landsorganisation. Den blev kortlivad, men landsmötet i Östersund hade lagt en fast grund för fortsatta samepolitiska aktiviteter.

Ett konkret resultat av landsmötet – samerna fick sitt eget språkrör. Tidningen kommer fortfarande ut, men nu heter den enbart Samefolket.

              Årtiondena kring förrförra sekelskiftet kännetecknades över huvud taget av de stora folkrörelsernas genombrott. Arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen, hembygdsrörelsen och frikyrkorörelsen hade stora framgångar under denna epok. Sist ut i raden var samerna med sina organisationssträvanden. Ledargestalt inför och under mötet i Östersund var förre renskötaren Torkel Tomasson (1881-1940), men vid hans sida fanns tongivande personer med influenser från andra organisationer. Andreas Wilks var frälsningssoldat, Hans Magnus Nilsson (1876-1926) stod arbetarrörelsen nära och teologie kandidat Gustav Park (1886-1968) studerade till präst inom Svenska kyrkan.

             Vad hände då med Missionskyrkan och dess församling sedan samerna hade lämnat förhandlingarna och åkt hem? Med växlande framgång stretade de på under ett antal årtionden. Själva huset utstrålade magnifik och imponerande framtidstro, men nedanstående frågeställning återkommer ofta på styrelsemötena: ”Huru skola vi få våra församlingsmöten mera besökta än vad som är fallet?” Den erfarenheten delar de med andra folkrörelser.

              Själva byggnaden blev svårare och svårare att underhålla. 1966 beslutade föreningen att riva kyrkan och därefter bygga ett bostadshus med affärslokaler och en ny kyrka på samma tomt. Kyrkobygget blev emellertid aldrig av. Under tiden hade föreningen närmat sig baptistförsamlingen. De båda församlingarna gick ihop 1973 och bildade Odenslundskyrkan, som sedan döptes om till Equmeniakyrkan och nu finns på Stuguvägen.

Missionskyrkan efter renoveringen 1926. Huset revs 1968. Foto i Föreningsarkivet, Landarkivet Östersund.

              När jag gick igenom missionsförsamlingens arkiv stötte jag på en skrivelse som ger en målande och konkret ögonblicksbild av kampen mellan andliga behov och världsliga nöjen. Nytorget var på den tiden en plats för häst- och kreatursmarknader och för diverse marknadsnöjen i form av tivoli och cirkusföreställningar. Församlingen tyckte att marknadsnöjena störde gudstjänster, bibelstudier och möten i Missionskyrkan. År 1929 gick det så långt att de begärde att den sortens aktiviteter skulle flyttas till obebyggda platser utanför själva stadskärnan. Den 12 september 1929 skickade styrelsen följande skarpa skrivelse till stadsfullmäktige:

”Östersunds missionsförsamlings gudstjänstlokal, Missionskyrkan, ligger som bekant omedelbart intill Nytorget. Under de tider av året, då torget är upplåtet för marknadsnöjen, är det skrål, som därvid utvecklas, synnerligen störande. Vid de tillfällen då torget upplåtes för cirkus, är icke ens söndagens förmiddagsgudstjänst fri från dessa störningar, i det att cirkusen medföljande vilda djur med sina rytanden är ett allt annat än angenämt ackompanjemang till gudstjänsten. Vid Cirkus Strassburgers besök för kort tid sedan var hela torget förvandlat till en avskrädes- och gödselstad. Urinen från de 300 djuren fick fritt rinna över torget och närgränsande rännstenar. Gödseln samlades i stora högar, som fick kvarligga hela den vecka cirkusen var här. Att stanken var varken hälsosam eller för luktorganen tilltalande behöver icke sägas. Den var helt enkelt så kraftig och av den beskaffenhet, att vi saknade möjligheter att vädra vår gudstjänstlokal. 

För c:a två år sedan ha vi låtit renovera Missionskyrkan för en kostnad av över 50.000:- kronor så att den nu framträder såsom stadens vackraste och mest ändamålsenliga gudstjänstlokal. Kyrkan är fritt öppen för stadens alla invånare, varför vi icke kunna anse vår önskan, att bliva befriade från marknadsnöjenas skrål och ohygieniska tillställningar, allt för förmäten. Angående lämplig plats för dessa nöjen förstå vi, att det torde vara förenat med stora svårigheter att iordningställa en sådan, dock våga vi tro, att svårigheterna icke skola bliva oöverstigliga. Det finnes ju öppna och obebyggda platser både norr, öster och söder om staden. Skulle det dock vara omöjligt att uppbringa lämplig plats, se vi naturligtvis gärna/och helst/att marknadsnöjena försvinna från staden. Även ur ekonomisk synpunkt torde detta vara det bästa.”

 Marknadsnöjena vid Nytorget är ”synnerligen störande”, skriver missionsförsamlingen i ett protestbrev 1929. Foto hos Föreningen Gamla Östersund.

              Ett skäl till att jag har intresserat mig för Missionskyrkans historia är att min morfars far, Erik Magnus Odén (1864-1944) i över sex decennier var aktiv i församlingen i olika befattningar: söndagsskollärare, sekreterare, kassör, biträdande predikant och på ålderns höst som ”församlingsäldste”. När han avled testamenterade han 8 000 kronor (nuvärde ca 160 000 kr) till församlingen. Han titulerade sig köpman och drev under många år en affär i saluhallen vid Stortorget. Tidigare hade han en matvaruaffär på Storgatan 46 invid Riksbankens hus.

              Även hans hustru Alida och en av sönerna deltog i församlingsarbetet. Däremot inte min morfar Filip, som i stället flyttade till Tärna i Västerbottensfjällen och gifte sig med den samiska kvinna som blev min mormor. Om deras öden har jag skrivit i dokumentärromanen Separatorn, som utgör andra delen i min trilogi Fjäll i förvandling. Den utspelar sig till stora delar i Östersund och ger en liten inblick i missionsförsamlingens verksamhet.                               

              Vad har då hänt med den samiska rörelsen efter landsmötet i Östersund? Nya centralorganisationer har bildats, däribland Svenska Samernas Riksförbund och Same Ätnam. Samerna har erkänts som urfolk och fått ett eget parlament samtidigt som samisk kultur uppmärksammas på ett sätt som sällan tidigare. Artister som Jon Henrik Fjällgren, slöjdare som Tomas Magnusson, filmare som Amanda Kernell, sångare som Sofia Jannok, skådespelare som Cecilia Persson och en rad andra konstnärliga utövare bidrar till att synliggöra det samiska samhället. Samtidigt kämpar både renskötande och icke renskötande samer med i princip samma frågeställningar som 1918. Intrång i de traditionella samiska markerna och rätten till mark och vatten är lika brännande ärenden då som nu.

                 Och Staare är fortfarande en viktig samisk mötesplats. Sametinget har ett lokalkontor i Östersund, som också är samisk förvaltningskommun tillsammans med fem andra kommuner i regionen. Under hela 2018 uppmärksammas jubileet på olika sätt. Gaaltije, sydsamiskt kulturcentrum, med säte i Östersund, samordnar en lång rad aktiviteter. Och fortfarande är Östersund med i dragkampen om lokaliseringen av det samiska parlamentet. Om det blir verklighet kan vi räkna med att den byggnaden kommer att få en viktig roll när samerna firar sitt tvåhundraårsjubileum i Staare år 2118.

              Gaaltije har redan börjat sälja biljetter till detta evenemang. Så självklart har jag försäkrat mig om en plats vid nästa stora jubileum i Staare om 100 år!

Fotnot: Artikeln är publicerad i Föreningen Gamla Östersunds årsbok 2018. Se även årsboken Jämten 2019, som kommer ut i december! Där finns ytterligare uppgifter om Staare 2018 och samernas jubileum.

Källor och Litteratur

Björklund, Jörgen, Företagande och försörjning, Östersunds historia del III, 1986

Ekerlid, Birger, Separatorn, En berättelse om människor och miljöer i Östersund och Lappmarken i början av 1900-talet, 2009

Föreningen Gamla Östersunds fotoarkiv.

Lantto, Patrik, Ett historiskt möte, Protokollet från samernas landsmöte i Östersund 1918, 2018

Ljungdahl, Ewa, Staare – samernas Östersund, 2015

Lundmark, Bo, Historiskt steg för Sápmi, Jämten 2015

Lundmark, Bo, Samerna och frikyrkosamfunden i Sverige, De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, band 2, 2016

Minnesskrift vid Östersunds brödraförenings 25-årsjubileum, 1906. Föreningsarkivet i Jämtlands län, Landsarkivet i Östersund.

Pentén, Gudrun, Så byggdes Östersund, Östersund historia del III, 1986

Östersunds missionsförsamling av SMF, 1877-1977, Föreningsarkivet i Jämtlands län, Landsarkivet i Östersund.