Kenya, februari 2017

Vi landar i Nairobi tidigt på morgonen den 4 februari cirka 04.30. Då hade vi först bytt flygplan i Istanbul, Turkiet. I Nairobi hämtas vi av John, en taxichaufför som vi känner sedan vi var här för två år sedan. Han kör oss till Savelberg, ett ”Retreat centre” som drivs av kristna systrar, Little Sisters of St. Joseph.

En liten bönestund på flygplatsen i Istanbul när vi byter plan.

Rummen är enkla, liksom maten. Vädret i Nairobi är mycket behagligt, 20-25 grader, men det har varit lite myggsurr på nätterna. Vi tror till och med att vi har blivit bitna av loppor. Här finns även stora samlingslokaler, ett litet kapell och en stor fin trädgård, där några hönor skuttar omkring. Det är som en oas mitt i den bullriga och trafiktäta storstaden. En hög mur omger Savelberg. När vi går ut genom porten, som är bevakad dygnet runt av en vakt, kommer vi ut på en liten gata som går till ett centrum med en rad affärer och marknader. Längs hela gatan sitter och står folk som försöker sälja allt möjligt: grillade majskolvar, sockerrör, blommor, tidningar och mycket annat. Många sitter vid vägkanten och hoppas att någon ska komma och erbjuda ett jobb för dagen. De flesta är mycket fattiga och även barnen hjälper till med försörjningen.

Åter till Savelberg. Det är två år sedan sist!

En trädgårdsoas mitt i storstaden Nairobi. Kenneth, Barbro och Elisabet kopplar av på de något hårda stolarna.

I varuhuset Yaya kostar varorna nästan lika mycket som i Sverige. Där handlar förstås även afrikaner som har pengar, men de flesta har inte råd. De lever mycket enkelt och har fullt upp med att få mat och det viktigaste för dagen. Liksom i många andra länder lever fattigdom och rikedom sida vid sida. I storstaden Nairobi finns ett stort antal öar av lyx i närheten av slum, tiggare och håliga vägbanor. Under några dagar vandrar vi runt på söndriga trottoarer och träffar även andra svenskar. Ett obligatoriskt besök är ”Hålet i väggen”, där det går att köpa fantastiskt fina väskor. De som jobbar med väskorna har dock inte riktigt lika fina arbetsförhållanden.

I väskparadiset i Nairobi.

”Hålet i väggen” har utvecklats till en fyndplats för besökande jämtlänningar. Elisabet och Sven är överförtjusta

På måndagen åker vi med John sju mil norrut till en stad som heter Kijabe. Vi besökte en skola för sjuksköterskor invid ett sjukhus. Där träffade vi ett gäng svenskar och två norska. De har alla hjälpt till att betala utbildningen för två mycket fattiga ungdomar som har växt upp i små hyddor på savannen i sydvästra Kenya, i samma område som vi var på safari för två år sedan. Den här svenska gruppen har tidigare hjälpt en kille att utbilda sig till barnmorska. Jag skrev om det i artikeln Från Handöl till Afrika för två år sedan. Det är roligt att se hur hjälp från Sverige kommer till stor nytta i Kenya. Mer om besöket i Kijabe finns i artikeln Jämtar som bidrar till ”uhuru” i Kenya.

Det är cirka 60 mil mellan Nairobi och hamnstaden Mombasa, som har ungefär en miljon invånare. Att åka dit med flyg är säkert smidigt, men vi väljer att ta bussen för att se mer av landet och folket. Det är verkligen en upplevelse! Färden blir ryckig, hoppig, gungig och skramlig och varar i 13 timmar från dörr till dörr. Först blev vi hämtade av Johns son, som också är taxichaufför. Hans bil är lite äldre och i sämre skick. Vi hann inte långt på vår gata, Muringa Road, förrän han fick punktering. Men det var snabbt fixat och efter diverse köande i olika trafikstockningar kom vi till en busshållplats vid utfarten av stan. Bussen skulle komma vid niotiden från centrum, men den dök inte upp förrän strax före halv elva. Det tog alltså två timmar för bussen att ta sig ut från busstationen inne i centrala Nairobi. ”Traffic jam” heter det på engelska. Nairobi verkar vara byggt för bilismen, men det är ändå den som korkar igen stan. I tidningen Daily Nation läser jag om en undersökning som visar att det bara är 13 procent av invånarna som kör bil till jobbet. De allra flesta går till fots eller tar sig fram via den ryckiga och undermåliga kollektivtrafiken. Ändå blir det stora trafikstockningar, vilket kanske gläder alla försäljare som kryssar mellan de stillastående raderna av fordon. De säljer allt: vatten, nötter, tidningar, smycken hantverk, frukt kanariefåglar och mycket mer. Även ute på landsbygden stöter man hela tiden på försäljare längs vägarna.

I väntan på bussen i Mombasa.

Bussen är inte supermodern men helt OK.  Vi är de enda vita passagerarna. Men överallt möts vi av vänliga, hjälpsamma och artiga människor. Vägen är nästan spikrak genom savannen. Den går delvis genom en nationalpark, så vi ser en och annan elefant, zebra och antilop genom bussfönstret. Och aldrig någonsin tidigare har vi sett så många långtradare. Kloss i kloss stävar de fram på denna viktiga handelsrutt mellan kusten och det inre av Afrika.

Det är mörkt när vi kommer fram vid halv åttatiden. Så snart vi stiger av bussen har vi en svärm av taxichaufförer och tuc-tuc-förare omkring oss. En tuc-tuc är ett litet trehjuligt fordon med plats för 2-3 passagerare. Som en stor moped med två bakhjul ungefär. Strax efter åtta är vi framme vid Leinmach House, ett fint litet hotell med pool.

Leinmach House, Mombasa.

Vi bor en liten bit från havsstranden, som först verkar lite svåråtkomlig på grund av alla hotell som ligger på rad och är till för deras gäster. Men vi hittade snabbt en liten stig, en ”public entrance”, mellan två hotell. Trappen ner går nästan rakt igenom ett litet utekök, där en afrikansk familj lagar sin mat över öppen eld. Det är enkelt och primitivt, med ett sopberg av bland annat plastflaskor som närmaste granne. Ett allmänt intryck och problem är att det ofta är väldigt skräpigt och styggt utomhus. På begränsade områden kan det å andra sidan städas intensivt och ordentligt.

Svensk-norsk samling vid stranden: Elisabet Ekerlid, AnnMargret Aasvold, Lennart Forskvist, Kari Anita Furunes, Eli Overrein, Inger Åsén, Barbro Nordin, Ulla Staaff och Gunilla Henriksson.

Ödlan spejar ut över en öde havsstrand.

  

Vägen ner till stranden vittnar också om de klyftor och kontraster som är så tydliga. De flesta har svårt att få mat för dagen, medan vi och andra turister kan njuta av måltider som för afrikaner i allmänhet är en ouppnåbar lyx. Väl nere på stranden letar vi rätt på våra svenska vänner från Kijabe och Nairobi. De har tagit sig in på ett av strandhotellen och får använda deras pool och solstolar. Förklaringen är att turisterna är få. Hotellen är därför glada om fler kommer och fikar och äter. Vi håller också till där och badar i både poolen och Indiska oceanen. Det är stor skillnad mellan ebb och flod. När vi kommer på morgonen är vattnet långt ute, så man kan gå och speja efter småfiskar, sjöborrar och andra smådjur som blev kvar när tidvattnet drog sig tillbaka. Då är det svårt att bada, men på eftermiddagen är stranden full med vatten igen.

Det finns gott om små ”shoppar” (en del fallfärdiga ruckel) och försäljare som vill bli bekant och få hjälp. – Jambo, säger de artigt till hälsning. En del säljer hantverk och andra erbjuder snorkelturer, båtutflykter, kamelritt eller safari. Vi tackar för det mesta nej, men vi säger ja till en bilrundtur som vi kan berätta mer om i nästa rapport.

När tidvattnet drar ut blir en del fiskar kvar som tacksamma byten för lokalbefolkningen.

En man lagar sin båt och kameldrivaren letar förgäves efter turister. Det är dessvärre ganska tomt på stränderna i paradiset.

Vi får upp en kontakt med Ziro, en kille som vill visa oss runt i Mombasa med omnejd. Han har ett bra program till ett bra pris så vi slår till. Och det ångrar vi verkligen inte! Det visar sig att han troligen inte har någon egen bil, så han kommer på den avtalade tiden på söndag morgon kl. 09.00 i sällskap med Eddie. Hux flux har vi både guide och chaufför. Första anhalten är helt osannolik. Det är en ”wood carving industry”, ett kooperativt hantverkcentrum med slöjdare som karvar fram de mest utsökta alster. Där sitter ett ansenligt antal människor, mest män, med enbart handverktyg. Inga maskiner, bara huggyxor, stämjärn, knivar och dylikt. Samt sandpapper och målarfärg förstås.

Vår chaufför Eddie och guiden Ziro tillsammans med Elisabet utanför Fort Jesus i Mombasa.

Möte med en annan kultur. 65 procent av invånarna i Mombasa är muslimer, men långt ifrån alla bär slöja eller niqab.

Wood carving industry. Fantastiska handarbeten skapas under mycket primitiva förhållanden.

Vackra hantverk i stort och i smått snidas av de skickliga arbetarna.

Vi har sett den här typen av alster förr, i souvenirbutiker och hos gatuförsäljare, men vi kunde aldrig drömma om att de tillverkas på detta primitiva sätt i en arbetsmiljö som måste betraktas som allt annat än god. Men alla är glada, vänliga och tillmötesgående. Produkterna då? Jo, allt från små smäckra massajfigurer till skålar, skyltar, giraffer, lejon, elefanter och en mängd andra saker i alla storlekar och varianter. Just den här arbetsplatsen har cika 3000 slöjdare. Alla är inte där samtidigt, men vi såg åtskilliga. De tillhör en stam som heter akamba. På deras hemsida står att sammanlagt 10 000 personer är knutna till kooperativet.

Sedan bär det iväg till kött-, krydd-, frukt- och grönsaksmarknaden. En upplevelse bara det i trängseln med mat och människor. Ytterligare några lokala sevärdheter avverkas, bland annat Fort Jesus och gamla stan innan vi är tillbaka på hotellet kl. 13.00, allt till ett pris av cirka 450 kronor. Under resten av de sista dagarna i Mombasa tar vi milslånga promenader på stranden samt badar, får massage och uträttar en del annat.

På grönsaksmarknaden i Mombasa.

Gatuförsäljare i Mombasa.

Boendet i Mombasa har kostat 446 kr per natt för ett stort dubbelrum med balkong inklusive frukosten. Vi har också ätit middag här några gånger till låga priser. Dessutom serverar de ingen alkohol, så varken öl eller vin har funnits med i programmet.

Bussresan tillbaka från Mombasa blir snabbare och bekvämare, med luftkonditionering. Vi har gjort upp med John att hämta oss vid en hållplats i utkanten av Nairobi och bussvärdinnan ombord håller kontakt med honom så att han finns på plats. Det kan annars vara riskabelt att kliva av på okänd plats i mörkret.

Dagen efter träffar vi Barbro och Kenneth, som nu hade kommit. Vi tar en långpromenad till stadens centrum, som inte ligger så långt borta. Taxi tillbaka till ett bra pris. På kvällen blir det sen middag tillsammans med Sven, som också har varit ute vid kusten några dagar. Dagen efter har våra svenska vänner andra möten, så vi tar en långpromenad till en stadsdel som heter Lavington. Många långpromenader blir det. På hemväg stannar vi vid en swimmingpool nära Savelberg och tar ett uppfriskande bad i värmen.

Sedan bär det iväg till Kibera. Kenneth och Barbro har mycket kontakt med Wale Wale, ett centrum för ungdomar i denna stadsdel. Kibera är ett av Afrikas största slumområden med kanske en miljon invånare. Ingen vet hur många. Det är svårt att föreställa sig hur det är att leva i dessa enkla och trånga skjul, men det är också ett någorlunda fungerande samhälle, som en stad mitt i staden. Vi träffar Petter, som är från Göteborg och bor i Kibera tillsammans med afrikanska Monica Adhimabo. De har ett litet barn tillsammans, Alice, och hon har sonen Kevin sedan tidigare. De bor i ”bättre” delen av Kibera och engagerar sig r ungdomarna i området med dans, musik , sång och andra aktiviteter. Se deras hemsida! Där träffar vi också en praktikant och en grupp svenska ungdomar från Täby på studieresa. De bor hos Petter och Monika en vecka. Deras hemsida finns även på svenska.

Dansträning på Wale Wale.

Ungdomarna vill gärna ha med oss i dansen och jag är inte sen att ställa upp.

På kvällen blir det mera dans på Tamarind i Karen strax utanför centrum, men det är som vi säger en annan historia.

Söndag eftermiddag kl. 17.00. Vilar på rummet till musik från en jättestor och vacker bröllopsfest som pågår i trädgården på Savelberg. 300 personer firar sedan kl. ett i dag. Själva har vi nyss kommit tillbaka från en fotbollsträning med killarna från Wale Wale. Kul att se! Vi kommer direkt dit efter att tidigare ha besökt Karen Blixens farm. Hon var en dansk författare som bodde där under många år. Hon skrev bland annat en känd bok som för några år sedan filmades med titeln Mitt Afrika, med bland andra Robert Redford och Meryl Streep.

Farmen är fantastiskt fin och museet med hennes gamla bostad är mycket intressant att se. Därtill äter vi en bättre lunch i den fina trädgården en bit från själva huvudbyggnaden.

Fotbollsträning med ungdomarna på Wale Wale.

Karen Blixens farm är en upplevelse som här får symboliseras med hjälp av hennes skrivmaskin.

I går hade vi fullt program med en liten konstbussresa från Kuona Trust till Kitingela. Kuona Trust är ett centrum för ett antal kenyanska konstnärer och Kitingela en utställning av glas i alla färger och former. Det är som att vandra in i en magisk och fantasifull värld av glas, som återvinns av krossat glas. Men där finns även skickliga glasblåsare. Vi har varit där tidigare men det finns alltid mer att se. På kvällen åkte vi in till centrum och lyssnade till konserten Women in music, alltså bara kvinnor som sjöng och spelade. Det var mycket underhållande och ägde rum på Goethe-institutet.

Och i Savelbergs trädgård pågår musiken och underhållningen från bröllopet för fullt.

Kuona Trust är en annan oas i Nairobi. Här har ett gäng konstnärer sina ateljéer.

Att vandra omkring i glasriket Kitingela är som att komma till en värld av fantasier och fantastiska skapelser.

Än en gång Kibera. Vi träffar Petter Ericsson och hans fru Monica Adhimabo och dottern Alice. Vi har varit i Kibera tidigare, men det är första gången vi ser Wale Wale-lokalerna, där de har sin huvudsakliga verksamhet. Jämfört med svenska förhållanden är lokalerna små och nedgångna, men de fyller en mycket viktig funktion för de cirka 40 ungdomar som är engagerade med dans, musik, film, fotboll och andra aktiviteter. Petter och Monica har skapat en förening som nu drivs av kenyanerna själva, men Petter och Monica är hela tiden med och stöttar i bakgrunden.

Petter Ericsson, göteborgare som bor i Kibera i Nairobi, berättar om arbetet med ungdomarna i Wale Wale.

Det långsiktiga målet är att skapa ett ”framtidscenter”, Future centre, som kan få stor betydelse i hela Kibera och inte bara i den lilla del där de bor och verkar. Det finns mer information om detta på Wale Wales hemsida. Deras arbete är osjälviskt och beundransvärt. Ett exempel är också att de har tagit sig an en 14-årig kille som inte kan läsa. De försöker dagligen hjälpa honom. Vi blir också bjudna på lunch: chapati, en slags pannkaka, bönröra och spagetti. Mycket gott!

Vi träffar Monica och Alice i deras hem i Kibera.

Den långsiktiga visionen är att köpa en bit mark och skapa ett framtidscenter för ungdomarna. Rutorna på bilden visar hur mycket pengar de har fått in hittills. ”Share a square” är slagordet för insamlingen.

Vi besöker även Svenska skolan och träffar vår dotter Åsas f d kollega Maria Skarp, som jobbar där sedan ett och ett halvt år tillbaka. Det är väldigt intressant att se denna skola, som ligger nära Savelberg.

Maria Skarp, Elisabet, Kenneth och Barbro fångas av något intressant på Svenska skolan i Nairobi.

Detta blir nog sista rapporten. Klockan 05.45 på fredag morgon (03.45 svensk tid) går planet. Vi kommer till Östersund med sista planet 22.40.  Där väntar snön och vårvintern. Det är inte heller så dumt!