De har nyckeln till Antibes

2 - kopia72 pix

Sophia och Johan Eriksson från Dille i Ås, Jämtland, har startat hotellverksamhet i ett hus med anor från antiken i franska Antibes.

I tjugo års tid låg tanken där och grodde.

När den väl slog rot gick det snabbt från ord till handling.

Nu driver de ett särpräglat hotell i ett hus från 1400-talet med en källare som är daterad till år Noll (0).

Johan och Sophia Eriksson från Dille i Ås har förverkligat en dröm i den lilla staden Antibes på den klassiska franska Rivieran vid Medelhavets strand.

– Egentligen har jag gett mig in på ett jobb som jag inte behärskade, berättar Johan när han skjutsar oss från flygplatsen i Nice.

Men man lär sig. Verksamheten är i full gång efter långa förhandlingar, omfattande renoveringar, en stor portion tålamod och en okuvlig entreprenörsanda.

– Vi hade köpt en ruin. Det var sjabbigt, förfallet och nedslitet, tillägger Sophia.

På ren svenska anar jag att det kort sagt såg f-rdj-vligt ut. Men med ett franskt lånord kan jag intyga att byggnaden numera är schangtil.

1 - kopia 72 pix

Hur kommer man på idén, hur är det möjligt och hur gick det till? Ja, detta är en historia med flera bottnar:

  • Drömmen om en förändring och ett annat liv.
  • Berättelsen om renoveringen av ett förfallet hus med anor från tiden för Jesu födelse.
  • Två svenskar som ger sig i kast med den stenhårda konkurrensen i en av Rivierans hetaste turistorter.

Ytligt sett gör hotellet inte stort väsen av sig. Dörren mot gatan ser tvärtom lite inklämd ut mellan de omgivande husen i den labyrint som utgör ”Gamla stan” i Antibes: smala, slingrande gränder och ett myller av människor, krogar, affärer, gatumarknader och bilar.

En liten bit längre upp på gatan satt Sven-Bertil Taube i slutscenerna av filmen ”En enkel till Antibes”. Pappa Evert Taube bodde i Antibes långa tider åren 1951-1971. Ett stenkast från hotellet hade nyligen bortgångne Henning Mankell ett hus. I närheten ligger det berömda Picasso-museet.

Om jag lämnar gatubullret och går in till hotellet från baksidan, till Place du Revely, genom en av de två portar som förr var ingången genom stadsmuren till Antibes, då möter jag en oas av stillhet och skönhet i en atmosfär som vibrerar av antiken och medeltiden.

En rofylld bakgård i den allra äldsta delen av Antibes, men bara på kort avstånd från det sjudande gatulivet i den antika staden,

En rofylld bakgård i den allra äldsta delen av Antibes, men bara på kort avstånd från det sjudande gatulivet i den antika staden,

Ett väldigt träd skänker skugga och svalka, en igenmurad lagårdsdörr vittnar om en helt annan epok och en grekisk inskription för tankarna till Antibes första bebyggare 300 år före Kristus.

I ett litet krypin högt uppe på husväggen vakar den helige Antonius över området i form av en liten staty, en typ av utsmyckning som är vanlig i katolska länder. Han levde på 300-talet och är skyddshelgon för bland andra ringare, borstbindare, dödgrävare, svinaherdar och husdjur. Kanske även för resande, eftersom han sitter där han sitter.

Det enda som påminner om dagens verksamhet är de ljusblå fönsterluckorna, tre små bord med rödvitrutiga dukar och en liten diskret skylt med bokstäverna B&B, Bed and Breakfast, Sophia och Johan, La clé de la Porte.

20151009_085940 - kopia72pix

– Vi befinner oss i den allra äldsta delen av Antibes, berättar de. Varenda turistguide i Antibes tar besökarna till just detta torg.

Den port som vi nyss gick igenom var fordom gediget låst och bevakad. Byggnaden var en del av stadsmuren. Den siste portvakten, om man säger så, bodde i det hus som Johan och Sophia har köpt. Det är åtminstone den historia som deras grannar har berättat. Därifrån var steget inte långt till genidraget att döpa det nya hotellet till ”Portnyckeln”, ”La clé de la Porte”.

– Story-telling är viktigt. Vi drar historien för alla besökare, säger Johan och pekar den stora nyckeln och ett diplom från 1881 som tillhörde den siste portvakten.

Nu är det Johan och Sophia som har nyckeln. Inomhus är korridorerna smala och slingrande som gränderna i Antibes. Vi passerar dörrar med idel kvinnonamn: Emmanuelle, Josephine, Estelle, Julie, Jaqueline…

Namngivningen av rummen hör samman med historien om hur det gick till när Johan och Sophia köpte huset.

– I mitten av 1990-talet var jag på en mässa i Cannes. Det var fullbelagt överallt, så jag blev hänvisad till ett hotell som låg här i den äldsta delen av Antibes. Jag blev väldigt förtjust i stället. Det hade en personlig charm och blev förebild till vår verksamhet i dag, berättar Johan.

På den tiden hade han ett företag som hette Repak och som tillverkade kartongomslag till cd-skivor.

Det var således ett stycke förädlad jämtländsk skogsråvara som var upphovet till den allra första förälskelsen i Antibes. Två gånger per år åkte han till Cannes och bodde på samma hotell i Antibes.

– Varje gång han kom hem efter sina besök på mässan sa han att han hade hittat den absolut mysigaste lilla franska by och att vi bara måste åka dit tillsammans.  Jag brydde mig inte så mycket om snacket, vi hade ju fullt upp med barn och yrkesverksamhet hemma i Jämtland, berättar Sophia.

En dag kastade hon i förbifarten fram tanken på att skaffa ett hotell vid Medelhavet.  Tanken växte till en idé som kom tillbaka med jämna mellanrum. Och 1998 följde hon med på en resa och sedan var det klippt.

– Jag blev helt betagen, säger hon.

Idén var född på allvar och de fortsatte att åka dit på ”vuxen-weekend”. Samtidigt började de undersöka marknaden. Så småningom fick de nys om det tomma huset vid Place du Revely och Rue Aubernon. Sedan följde ytterligare några år av förhandlingar och många turer (ägaren till huset åkte bland annat till Jämtland för midsommarfirande och fiske i Björkvattnet!) innan köpet var ett faktum hösten 2013.

Därefter följde en hektisk tid av renovering med hjälp av hantverkare från Jämtland.

– Vi körde ut 42 ton sten, berättar Johan.

De har bland annat huggit fram gamla bjälkar från 1400-talet, det år huset byggdes. I övrigt var det omålat, snett och vint, med hål i golv, dörrar som inte gick att öppna och väggar som lutade.

– Impossible! Omöjligt! sa fransmännen i grannskapet om projektet.

Men de knegade på natt och dag, både med upprustning  och inredning. Sophia skannade av  marknader, besökte affärer och svarade på annonser på franska Blocket. Resultatet i dag är ett antal personligt inredda rum, vart och ett med en unik möblering.

– På så sätt har vi en relation till alla prylar och en historia även kring inredningen, säger Sophia.

Bara att få in stora tunga möbler genom de smala korridorerna var ett äventyr. Det mesta fick skruvas isär och ihop. Om inte det hjälpte blev det till att dra upp möblerna från utsidan med hjälp av rep.

Idén är att ha ett rustikt gammalt fransk familjehotell med modern standard. Och kvinnonamnen på rummen i det numera nedlagda hotell i närheten som tjänade som förebild lever kvar på La clé de la Porte. Och faktum är att Johans och Sophias hus även tidigare har tjänat som hotell under åren 1935-1968. Hotelliggaren från den tiden finns kvar.

Den första april 2014 slog de upp porten och sedan har det rullat på.

– Läget är attraktivt. Det finns ingen motsvarighet i närheten, understryker Johan.

Hotellet ligger alldeles intill badstranden och inom gångavstånd finns 400 restauranger. Antibes har Medelhavets största yacht-hamn och det är nära både till skidorter i bergen och flygplatsen i Nice.

Nu sneglar de på ytterligare ett tomt hus i närheten. De grubblar också på hur de ska använda den över två tusen år gamla källaren, som i dag används som förråd. Under huset i övrigt lär det finnas gamla försvarstunnlar och romerska bad från ungefär samma tid.

Dörren, som kvinnan just passerar, leder till en källare vars golv lades vid tiden för Jesu födelse.

Dörren, som kvinnan just passerar, leder till en källare vars golv lades vid tiden för Jesu födelse.

Samtidigt har de fortfarande kvar sin verksamhet i Jämtland, däribland Dille Gård och restaurang Arctura. Hur går det till?

– Kompetent folk på hemmaplan, svarar båda och tillägger att modern teknik gör det möjligt att ha verksamhet på flera platser. Under lågsäsongen november-februari är hotellet stängt.

Vad är det bästa med Antibes? frågar jag slutligen.

– Mötet med människorna och kulturen, säger Johan.

– Att det är Frankrike, som är en stor del av min uppväxt, och att det ligger mitt i Europa med närhet till allt, berättar Sophia.

Det råder inget tvivel om att båda trivs med det nya livet i hjärtat av det gamla Antibes några få minuters promenad från Medelhavets azurblå strand.

BAKGRUND

Staden Antibes grundades av grekerna på 300-talet före Kristus. Det gamla namnet, Sophia Antipolis, lever kvar i Frankrikes ”Silicon Valley”, en högteknologisk forsknings- och företagsby nära Antibes. I övrigt är turismen grunden för sysselsättningen.

Folkmängden är cirka 75 000 och befolkningstätheten 2 853 innevånare per kvadratkilometer. Motsvarande siffra i Jämtland är 3,34.

Närmast större stad är Nice, med Frankrikes näst största flygplats och ett stort antal dagliga turer till och från Sverige.

Johan och Sophias verksamhet i Jämtland omfattar bland annat naturbruksgymnasiet Dille gård med cirka 80 elever och restaurang Arctura. Sammanlagt har de 30 anställda i de två bolagen.

Mer information om hotellet i Antibes finns på hemsidan www.lacledelaporte.com.

Artikeln är även publicerad i Länstidningen, Östersund.